Sentimental dag och kriterier för "jobbiga" barn

Följ min blogg med bloglovin

Har suttit och pysslat en hel del framför datorn idag. Som ni kanske kan se på mina nya "knappar" här på min blogg..? Hittat en massa matnyttigt och läsvärt, som vi bloggare kan använda oss av för att underlätta vårt "arbete". Har tillåtit mig själv att vara lite lat idag. Levt för att vara mer och verka mindre. Skönt och riktigt behagligt!

Haft många tankar hos nära och kära idag. Alla helgons dag...
Tänt några ljus vid en del utvalda gravar på kyrkogården.
Känt tacksamhet över att få leva.
Har ödmjukt accepterat mitt eget öde och fällt några tårar. Bl. a. i ilska, över händelser som jag låtit gå mig förbi. Det ska inte upprepas!

Man ångrar oftare saker man inte gjort, i stället för de man gjort!

Dagens körtur med Farmarpojken var ovanligt uppfriskande. Älskar verkligen lukten av varm häst, när den når en i slutet av varje körpass. Flickorna hade dessutom härliga dressyrpass med ponnyerna i eftermiddag, som gick så jättebra. Malins lilla Emil gick som en klocka och hon log sig igenom hela ridturen. Roligt att se! :-)

Veckans kalasande är äntligen avslutat. Det har blivit en hel del tårta! Nöjdast var nog tolvåringen igår.

Idag har jag samtalat med en myndighetsperson angående barn som är placerade i familjehem. Vi i vårt hem är ju nybörjare på denna front och det känns att man behöver feedback från andra med erfarenhet och kunskap, för att få ventilera tankar och upplevelser vi utsätts för i vårt familjehemsuppdrag.

Jag får ofta frågan om hur jobbiga barnen är? Tycker den frågan känns svår att svara på. Vad är kriterierna för ett "Jobbigt barn"? jag tänker på mina egna barn och andras barn i allmänhet. Vilken typ av barn ska man jämföra med..? Finns det jobbiga barn och lättskötta barn..?

Det som upplevs som jobbigt av en människa kan ju vara lätthanterligt för en annan. Jag anser att det handlar om tillvägagångssätten att hantera det "jobbiga", som blir avgörande för om barn kan anses jobbigt eller lättskött. Behandla barnen med respekt, rättvisa, vänlighet, kärlek, massvis med sunt förnuft och vanlig medmänsklighet, så har du per automatik ett lätthanterligt barn. (med reservation för ifall barnet lider av någon sjukdom..)

Blir man väl bemött som barn, lär man sig att också bemöta andra väl.

Ta vara på tiden

Fick höra talas om ett livsöde härom dagen. Ett tragiskt sådant. Det sorgliga med det är, att jag vet att det förekommer i allt för många hem. Maktlös står man och tittar på. Oförmögen att nå fram med sitt budskap.

När ens oro och omsorg förknippas med tjat, och ens vädjande önskemål förvandlas till nonsens, vad ska man då göra..? Ge upp...? Försöka lite till - igen. Och igen. Och igen..?

Läser så ofta om människor, som efter nära döden upplevelser, kommer till insikt om både det ena och det andra. De lär sig bejaka livet. Vara tacksamma. Uppskatta allt vad livet har att erbjuda och fram för allt: att LEVA här och nu.

Varför måste man vara tvungen att gå i genom något sådant för att inse det..?

När jag på ålderns höst hamnar på "hemmet", då vill jag sitta där och kunna glädjas åt allt jag fått uppleva. Jag vill slippa få ångra allt, jag inte tog mig tid till att prova på. Hungern efter upplevelser, törsten efter kunskap och viljan att aldrig någonsin låta mig nedslås, den ska finnas där även då.

Har förstått nu varför jag så ofta blir frustrerad över människors oföretagsamhet. De som säger sig inte har något att göra, eller de som lägger skulden på andra för att projekt avstannat, och de som vägrar se sin egen del i när saker och ting inte går som de har tänkt sig. Jag hatar att se när tiden vi har fått tilldelad i livet bara sitts av. När den inte tas tillvara på. När förmågor inte nyttjas, eller när möjligheter nonchaleras.
Det gör mig upprörd. Meningslöst? Kanske... Men jag kan inte rå för att jag känner så.... :-)

Vänta inte tills pensionen med att göra det du vill. Skjut inte upp trevligheter. Upplev dem nu! Varför vänta..?

Take care, live life - be happy!

För 2 år sedan...

... så slogs benen undan på alla i vår familj. Min storebror Tomas dog. Knall och fall på bussen ut till Arlanda flygplats. Hans tuffa livsstil gjorde att vi var många som ibland undrade hur länge det skulle gå... men när det väl hände, så var chocken oundviklig.

För mig personligen så efterlämnade han så många frågor utan svar. Vår relation var komplicerad och speciell, mer än vad någon annan kan ana... Vi upplevde ytterligheter tillsammans. Känslomässigt djupa svårigheter, företagsmässiga höjdpunkter och dalgångar, samt perioder av total fysisk och psykisk utmattning.

Min bror var i mina ögon en hårdhudad företagsman. Jag undrade ofta vad som var hans drivkraft. Nu undrar jag inte längre. Nu vet jag. Alla hans positiva arbetsmetoder jag hann ta del av, de har jag skrivit in i mitt hjärtas loggbok. Hans positiva syn på engagemang, driv, personal och vilja har jag också etsat in. Det negativa, som tyvärr var lite för frekvent, har jag valt att lämna bakom mig. Och tagit lärdom av.

Idag är jag bara tacksam. Tänker på allt det positiva han efterlämnat. Folk minns honom och kommer så att göra under en lång tid, för han lämnade ingen oberörd.

Sänder varma tankar till hans två barn. Tänker på er ofta.

Ännu varmare tankar till mamma. Hon som förlorat ett av sina barn.

Stor varm kram till storebror Sven. Tack för att DU finns.

I dag sörjer jag, men väljer ändå att vara glad och tacksam.

Ta hand om varandra...