Jag är fortfarande utan internet... :-( Därav anledningen till min minimala uppdatering av bloggen den senaste tiden. Tänkte bara lämna lite kort info om vad som hänt den senaste veckan och om lite tankar jag har kring ditt och datt.
Förra veckan var helt sjuk när det gäller mitt pressade schema. Jobbade massor, var slut efter Örebro-resan och kämpade med att tagga inför säsongens sista körtävling, som gick av stapeln på hemmaplan i Skellefteå i helgen.
Malin tävlade Emil och jag med FP. Fredagen började tufft, då jag efter en lång arbetsdag, stressande packning, och lastning av hästar, grejer och ungar, sent på kvällen konstaterade att, vi glömt tältpinnarna till tältet vi skulle sova i!
Att försöka få vettig sömn i bilen är nästan omöjligt. Varmt, fuktigt och trångt! Lördagsmorgonen startade med nackspärr och svåra fokuseringsproblem. Fick dessutom en rejäl skopa med skit öst över mig, utav en av arrangörerna som ansåg att jag borde omprioriterat och hjälpt till mer med tävlingsförberedelserna. Jag hinner inte... och har sagt ifrån långt tidigare om detta... :-(
Jag är duktig på att ta kritik när den är befogad, men inte när den är orättvis, kränkande, respektlös, och utförs på sättet att man vill försköna sina egna handlingar och få må liiite bättre, genom att klanka ner på någon annan. Sjukt och oacceptabelt beteende!
Får man inte folk till att hjälpa till, kanske man borde ifrågasätta tillvägagångssättet man använder till att be om hjälp..? Under hot, känslomässig utpressning och suckande attityder, så är det svårt att hitta folk som säger: JAA, vi kommer och hjälper till!
Jag hade även kunnat acceptera kritiken och ifrågasättandet, ifall det kommit i ett tidigare skede, och inte när i princip allt redan var klart! Och sist men inte minst, ifall jag var den enda som "bara glider omkring på ett bananskal". Men tydligen var jag inte ensam som inte hjälpt till med förberedelser... Det fanns andra som borde haft sin beskärda del av "skopan" jag fick över mig. :-(
Tack och lov för min förmåga att vända ilska till något bra. Bet ihop och presterade bättre än någonsin. Jättefina och höga poäng i dressyren gav oss en förstaplacering där. Svår precisionsbana = 5:a, men ett bra flyt i maraton och en andraplacering. Tvåa totalt och supernöjd kusk, groom och häst. Bra avslutning på körsäsongen. :-)
Vårt lag vann dessutom lagserien i Div 2 och vi är därmed uttagna till riksfinalen i Åstorp senare i höst.
Malin vann (som vanligt) sin klass. Säsongen sämsta körning dock och hon var väldigt kritisk till sin prestation. Hon resonerar helt rätt och jag tycker det var bra att det gick lite si så där. Då skärper hon sig och tränar bara ännu lite till. Nu pratar hon dock bara om hoppning och vill börja tävla hoppning med sin Emil. Oj oj oj...
Fullt upp hela denna vecka med. Jobbar massor. Sista dagen på lördag. Sen är mitt sommarvik slut för denna gång... SEN kanske jag hinner i kapp med allting annat.
Take care, live life - be happy!
Visar inlägg med etikett positiva tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett positiva tankar. Visa alla inlägg
måndag 2 augusti 2010
söndag 27 juni 2010
Utveckla din EQ!
Lille Tapper har det jobbigt med myggen och knotten. Han och mamma Nypon, som ju är uppvuxen i ett nära nog myggfritt skåne, är väldigt tacksamma, när de får komma och sova inomhus på nätterna. Välbehövlig vila för de båda. :-)
I kväll tog jag en sen skogsrunda med Farmarpojken. Red genom oändlig terräng och lät honom leta sig fram över stock och sten i skogen. Jobbigt var det, men det märktes att han tyckte det var kul. Avslutade med lite galopparbete på ridbanan. Fin som rackarns var han. Galoppfattningarna satt klockrent. Lätt och fin i handen. Mjuk och samlad galopp. Jag älskar min häst...
Innan ridturen fick jag en fix idé och la ut lite bommar på marken i formen av ett L. På Morganrikset vi ska åka till inom kort finns westerngrenen trail. I den ska man bla kunna backa genom en smal "väg" som ser ut som ett L, utan att hästen vidrör någon bom. Hästen ska dessutom kunna gå sidvärts med en bom mellan fram- och bakbena.
Detta moment verkar kul och utmanande, och jag va bara tvungen att prova lite... :-) Det gick fantastiskt bra. Med lite träning borde vi fixa det hyfsat. Får man starta i en westerngren med en engelsk sadel..? Thi hi... jag tror jag ska anmäla mig. Bara för att!
Nu över till något annat. Något intressant, men kanske lite "djupt" för en del.
Mitt intresse kring barn, deras fostran, barn med speciella "problem", emotionell kompetens m.m. m.m. ledde mig in på en väldigt intressant läsning här om dagen. Det var en forskningsavhandling, som på olika sätt belyste vår självförmåga, och vilka goda effekter en positiv livsåsyn har på vår vardag.
Självförmåga kan förklaras som grunden till en positiv attityd, övertygelsen om att man kan styra sitt liv och övervinna de svårigheter man möter.
Detta är jätteviktigt... Jag personligen, är övertydlig med mina barn om att de är fantastiska, att de kan bli precis vad som helst och det enda hinder, som någonsin kan stå i vägen för deras framgångar, är dem själva.
Tron på sin egen kapacitet, viljan att lyckas och optimistiskt tänkande, är ett vinnande koncept.
En pessimistisk inställning leder oavkortat till förtvivlan och hopplöshet. En optimist däremot, ser motgångar som en lärpenning, som att något i själva situationen föranledde ett misslyckande, hellre än som ett personligt nederlag.
"Men jag är inte sån'!" kanske någon säger. I forskningsavhandlingen läste jag, att en av källorna till en persons positiva eller negativa inställning, kan mycket väl vara personens medfödda temperament, men det behöver inte vara det... Vårt temperament påverkas av erfarenheter och upplevelser. Optimism och hoppfullhet kan - liksom hjälplöshet och förtvivlan - läras in!
Att utveckla en färdighet, vilken som helst, kan stärka känslan av självförmåga och göra en människa villigare att ta risker och söka allt större utmaningar. Övervinner man dessutom dessa utmaningar, leder de i sin tur, till att man ökar känslan av självförmåga - man börjar tro på sin egna kapacitet!
Denna attityd ökar sannorlikheten för att man utnyttjar sina resurser på bästa sätt - eller gör vad som krävs för att utveckla dem.
Tänk om vi fick in ett nytt ämne i skolan: Emotionell kompetens.
Målen skulle bl a vara, att lära alla barn att sätta ord på det som händer i deras kroppar i olika situationer.
Att kunna förklara hur olika situationer påverkar dem, hur andra människors beteenden och handlingar påverkar deras mående, att de ska lära sig att förstå vad som ligger bakom en känsla och hur de bäst ska hantera den.
Att lära sig ta ansvar, lösa konflikter, få se konsekvenser av handlingar, och inse vikten av att fullfölja saker man åtagit sig, bör också vara med i målen.
Att kunna samarbeta, kompromissa och förstå vikten av att vara en god lyssnare samt en god argumentatör, hör även dit.
Känns som om jag kan fortsätta forever and ever...
Betygsättning behövs inte i detta ämne. För självkunskap och emotionell kompetens är det livet självt, som är slutprovet.
Med tanke på att emotionell kompetens kan läras in, så undrar man förstås: När ska man börja och Hur? I avhandlingen jag läste, så minns jag att de nämnde åldern sju och tolv år, som två avgörande perioder i barns emotionella utveckling.
De erfarenheter som barn gör i skolan i den åldern, är på många sätt avgörande för hur deras tonårstid och första vuxenår kommer att bli. Om det går dåligt i skolan, skapas grunden till självkritiska attityder, som kan försämra deras möjligheter för hela livet!
Om barnen har fått kunskap och färdigheter i emotionell kompetens, så klarar de påfrestningar de utsätts för mycket bättre. Negativt grupptryck, de höjda kraven i skolan, sociala "problem" med kompisar o dyl, upplevs inte lika "hemskt" för barn med en bra självförmåga.
Den inpräntade, hemska, och svenska Jantelagen, har vi alla fått erfara. Du ska inte tro att du är något! Men det ska du visst det! Våga stå för den du är och det du tror på.
Om du vill, så klarar du det!
Take care, live life - be happy!
I kväll tog jag en sen skogsrunda med Farmarpojken. Red genom oändlig terräng och lät honom leta sig fram över stock och sten i skogen. Jobbigt var det, men det märktes att han tyckte det var kul. Avslutade med lite galopparbete på ridbanan. Fin som rackarns var han. Galoppfattningarna satt klockrent. Lätt och fin i handen. Mjuk och samlad galopp. Jag älskar min häst...
Innan ridturen fick jag en fix idé och la ut lite bommar på marken i formen av ett L. På Morganrikset vi ska åka till inom kort finns westerngrenen trail. I den ska man bla kunna backa genom en smal "väg" som ser ut som ett L, utan att hästen vidrör någon bom. Hästen ska dessutom kunna gå sidvärts med en bom mellan fram- och bakbena.
Detta moment verkar kul och utmanande, och jag va bara tvungen att prova lite... :-) Det gick fantastiskt bra. Med lite träning borde vi fixa det hyfsat. Får man starta i en westerngren med en engelsk sadel..? Thi hi... jag tror jag ska anmäla mig. Bara för att!
Nu över till något annat. Något intressant, men kanske lite "djupt" för en del.
Mitt intresse kring barn, deras fostran, barn med speciella "problem", emotionell kompetens m.m. m.m. ledde mig in på en väldigt intressant läsning här om dagen. Det var en forskningsavhandling, som på olika sätt belyste vår självförmåga, och vilka goda effekter en positiv livsåsyn har på vår vardag.
Självförmåga kan förklaras som grunden till en positiv attityd, övertygelsen om att man kan styra sitt liv och övervinna de svårigheter man möter.
Detta är jätteviktigt... Jag personligen, är övertydlig med mina barn om att de är fantastiska, att de kan bli precis vad som helst och det enda hinder, som någonsin kan stå i vägen för deras framgångar, är dem själva.
Tron på sin egen kapacitet, viljan att lyckas och optimistiskt tänkande, är ett vinnande koncept.
En pessimistisk inställning leder oavkortat till förtvivlan och hopplöshet. En optimist däremot, ser motgångar som en lärpenning, som att något i själva situationen föranledde ett misslyckande, hellre än som ett personligt nederlag.
"Men jag är inte sån'!" kanske någon säger. I forskningsavhandlingen läste jag, att en av källorna till en persons positiva eller negativa inställning, kan mycket väl vara personens medfödda temperament, men det behöver inte vara det... Vårt temperament påverkas av erfarenheter och upplevelser. Optimism och hoppfullhet kan - liksom hjälplöshet och förtvivlan - läras in!
Att utveckla en färdighet, vilken som helst, kan stärka känslan av självförmåga och göra en människa villigare att ta risker och söka allt större utmaningar. Övervinner man dessutom dessa utmaningar, leder de i sin tur, till att man ökar känslan av självförmåga - man börjar tro på sin egna kapacitet!
Denna attityd ökar sannorlikheten för att man utnyttjar sina resurser på bästa sätt - eller gör vad som krävs för att utveckla dem.
Tänk om vi fick in ett nytt ämne i skolan: Emotionell kompetens.
Målen skulle bl a vara, att lära alla barn att sätta ord på det som händer i deras kroppar i olika situationer.
Att kunna förklara hur olika situationer påverkar dem, hur andra människors beteenden och handlingar påverkar deras mående, att de ska lära sig att förstå vad som ligger bakom en känsla och hur de bäst ska hantera den.
Att lära sig ta ansvar, lösa konflikter, få se konsekvenser av handlingar, och inse vikten av att fullfölja saker man åtagit sig, bör också vara med i målen.
Att kunna samarbeta, kompromissa och förstå vikten av att vara en god lyssnare samt en god argumentatör, hör även dit.
Känns som om jag kan fortsätta forever and ever...
Betygsättning behövs inte i detta ämne. För självkunskap och emotionell kompetens är det livet självt, som är slutprovet.
Med tanke på att emotionell kompetens kan läras in, så undrar man förstås: När ska man börja och Hur? I avhandlingen jag läste, så minns jag att de nämnde åldern sju och tolv år, som två avgörande perioder i barns emotionella utveckling.
De erfarenheter som barn gör i skolan i den åldern, är på många sätt avgörande för hur deras tonårstid och första vuxenår kommer att bli. Om det går dåligt i skolan, skapas grunden till självkritiska attityder, som kan försämra deras möjligheter för hela livet!
Om barnen har fått kunskap och färdigheter i emotionell kompetens, så klarar de påfrestningar de utsätts för mycket bättre. Negativt grupptryck, de höjda kraven i skolan, sociala "problem" med kompisar o dyl, upplevs inte lika "hemskt" för barn med en bra självförmåga.
Den inpräntade, hemska, och svenska Jantelagen, har vi alla fått erfara. Du ska inte tro att du är något! Men det ska du visst det! Våga stå för den du är och det du tror på.
Om du vill, så klarar du det!
Take care, live life - be happy!
tisdag 22 juni 2010
Statushöjning
Tänk om man på något vis kunde höja statusen för de ideella ledarna i Idrotts-Sverige? Föreningar i alla de former, skriker efter engagemang från sina medlemmar. De få eldsjälar som finns bränner ut sig, pga att folk "inte har tid" att hjälpa till.
Egentligen tror jag inte att det är tiden som är den största boven... Det måste till en attitydförändring och ett annat tänk, kring detta med att vara aktiv i sin förening.
Allt positivt måste lyftas fram. Tacksamhet över det lilla uppmärksammas. Glädjen, samhörigheten och gemenskapen ska belysas. Och framför allt ska kärleken och omsorgen kring det man brinner för, genomsyra atmosfären i föreningen.
Krismöten, negativa kommentarer om sittande styrelser, prat om dålig stämning och andra negativa kommentarer, bör stävjas och omedelbart omarbetas till något konstruktivt.
Se möjligheter istället för problem!
Vikten av ett väl fungerande föreningsliv i våra kommuner, som skapar fritidssysselsättning åt våra ungdomar, som ger samhörighet åt våra medelålders och en gemenskap för de äldre, borde vara varje invånares önskan och målsättning. Men hur kommer vi dit? Vad kan de styrande i kommunerna göra för att underlätta för föreningarna?
Hur ska vi höja statusen på de ideella idrottsledarna?
Jag tror denna fråga är viktig! Man ska känna sig stolt över att vara ledare. Man ska känna glädje, ansvar, tilltro, och alltid sträva efter att föra denna känsla vidare till ungdomarna. Infinner sig denna känsla, så känns det aldrig/sällan jobbigt att två kvällar i veckan ledsaga ungdomarna i deras sportutövande.
Jag har en del lösningar på dessa frågeställningar. Just nu hinner jag dock inte gå in på dem i detalj. Detta är en av de bitar jag kommer att jobba mest för, i mitt politiska engagemang i Norsjö Kommun. Ingen ska behöva undra vad jag har där att göra. Detta är vad jag engagerar mig i.
Fortsättning följer...
Egentligen tror jag inte att det är tiden som är den största boven... Det måste till en attitydförändring och ett annat tänk, kring detta med att vara aktiv i sin förening.
Allt positivt måste lyftas fram. Tacksamhet över det lilla uppmärksammas. Glädjen, samhörigheten och gemenskapen ska belysas. Och framför allt ska kärleken och omsorgen kring det man brinner för, genomsyra atmosfären i föreningen.
Krismöten, negativa kommentarer om sittande styrelser, prat om dålig stämning och andra negativa kommentarer, bör stävjas och omedelbart omarbetas till något konstruktivt.
Se möjligheter istället för problem!
Vikten av ett väl fungerande föreningsliv i våra kommuner, som skapar fritidssysselsättning åt våra ungdomar, som ger samhörighet åt våra medelålders och en gemenskap för de äldre, borde vara varje invånares önskan och målsättning. Men hur kommer vi dit? Vad kan de styrande i kommunerna göra för att underlätta för föreningarna?
Hur ska vi höja statusen på de ideella idrottsledarna?
Jag tror denna fråga är viktig! Man ska känna sig stolt över att vara ledare. Man ska känna glädje, ansvar, tilltro, och alltid sträva efter att föra denna känsla vidare till ungdomarna. Infinner sig denna känsla, så känns det aldrig/sällan jobbigt att två kvällar i veckan ledsaga ungdomarna i deras sportutövande.
Jag har en del lösningar på dessa frågeställningar. Just nu hinner jag dock inte gå in på dem i detalj. Detta är en av de bitar jag kommer att jobba mest för, i mitt politiska engagemang i Norsjö Kommun. Ingen ska behöva undra vad jag har där att göra. Detta är vad jag engagerar mig i.
Fortsättning följer...
onsdag 16 juni 2010
Reducerat familjemedlemsantal
I morgon åker nr. 6 på sin efterlängtade semestertripp till Stockholm. Det är med blandade känslor jag skickar iväg nr. 6. Borta nästan en hel vecka... Tänker glada tankar att allt kommer att gå bra, samtidigt som orostankar ständigt gör sig påminda i mitt inre.
Frihet under ansvar. Har gjort mitt bästa för att ge nr. 6 bra förutsättningar för denna resa. Hoppas upplevelsen blir lycklig, givande, spännande och stärkande!
Nästa vecka skickar jag Paula till hennes pappa i Borås. Hon blir borta flera veckor... Paula ser verkligen fram emot det och jag glädjs med henne. Hoppas hennes positiva förväntningar går i uppfyllelse. Tomt kommer det att bli. Tomt som attans...
Malin är nästan mest frustrerad över att Paula ska vara borta så länge. Blir varm i hela kroppen när Malin på ett sådant genuint sätt, uttrycker den saknad hon kommer att uppleva efter sin storasyster.
Idag hade Paula en annan "fjortis"-kompis hemma på besök. De var så otroligt snälla med Malin och lät henne vara med nästan hela tiden. Både i Monopol-spelandet och i fnissandet.
Nr. 6 hade åxo en kompis här idag. Jag drog in dessa vänner i göromålen som skulle utföras idag och jonglerade lite grönsaker till dem, så att de skulle slänga ihop en sallad. Att laga mat tillsammans är så otroligt roligt. Det ger en bra gemenskap, samtidigt som man gör något kreativt och får lära sig något.
När en blivande femtonåring inte ens vet hur man skalar/skivar en lök, då kanske man borde ifrågasätta sin roll som vuxen förebild till sina barn... Eller är jag för hård då?
Jag anser att man kan inviga barnen väldigt tidigt, i kökets och det övriga hushållets sysslor. Det skapar bara en större förståelse, ett bättre ansvarstagande, samt det kanske t o m skapar ett intresse för att lära sig mer, om man villigt släpper in dem i hushållssysslorna. Laga mat kan vara jätteroligt! Städa oxå! Och sätta om blommor och vika tvätt. Allt handlar om ens inställning till det hela.
Oj, klockan är redan halv tolv! Och jag som hade så mycket att "babbla" om idag. Får väl bli en annan gång då. :-)
Take care, live life - be happy!
Frihet under ansvar. Har gjort mitt bästa för att ge nr. 6 bra förutsättningar för denna resa. Hoppas upplevelsen blir lycklig, givande, spännande och stärkande!
Nästa vecka skickar jag Paula till hennes pappa i Borås. Hon blir borta flera veckor... Paula ser verkligen fram emot det och jag glädjs med henne. Hoppas hennes positiva förväntningar går i uppfyllelse. Tomt kommer det att bli. Tomt som attans...
Malin är nästan mest frustrerad över att Paula ska vara borta så länge. Blir varm i hela kroppen när Malin på ett sådant genuint sätt, uttrycker den saknad hon kommer att uppleva efter sin storasyster.
Idag hade Paula en annan "fjortis"-kompis hemma på besök. De var så otroligt snälla med Malin och lät henne vara med nästan hela tiden. Både i Monopol-spelandet och i fnissandet.
Nr. 6 hade åxo en kompis här idag. Jag drog in dessa vänner i göromålen som skulle utföras idag och jonglerade lite grönsaker till dem, så att de skulle slänga ihop en sallad. Att laga mat tillsammans är så otroligt roligt. Det ger en bra gemenskap, samtidigt som man gör något kreativt och får lära sig något.
När en blivande femtonåring inte ens vet hur man skalar/skivar en lök, då kanske man borde ifrågasätta sin roll som vuxen förebild till sina barn... Eller är jag för hård då?
Jag anser att man kan inviga barnen väldigt tidigt, i kökets och det övriga hushållets sysslor. Det skapar bara en större förståelse, ett bättre ansvarstagande, samt det kanske t o m skapar ett intresse för att lära sig mer, om man villigt släpper in dem i hushållssysslorna. Laga mat kan vara jätteroligt! Städa oxå! Och sätta om blommor och vika tvätt. Allt handlar om ens inställning till det hela.
Oj, klockan är redan halv tolv! Och jag som hade så mycket att "babbla" om idag. Får väl bli en annan gång då. :-)
Take care, live life - be happy!
torsdag 3 juni 2010
Innehållsrika dagar
Klockan är 22. Sitter och funderar över dagen som gått och konstaterar att det jag gjorde i förmiddags kändes som igår. Det måste väl betyda att denna dag har upplevts lång och att det har hänt en hel del, eller?
På morgonen måste vi numera ta Tapper i grimma. Han är så busig och går sina egna vägar. Långt ifrån oroliga mamman. Nu lägger vi tiden, till och från hagen, till att lära sig att ledas och uppföra sig "vid hand". I hagen de första femton minuterna på morgonen, är hans fyra hovar mer uppe i luften än på marken. Vad månne bliva av denna buse..? ;-)
I kväll tog jag av broddarna från Emils skor. I morgon kommer han att få gå i hagen med Nypon och Tapper. Jag tror dessa grabbar kommer att få roligt ihop. Emil blir nog en suverän busfarbror/storebror.
Arbetet på Bolaget avlöstes med Stadsresa och vitrockar idag. Fixar dessa bilturer så otroligt dåligt. Bilar = sömnmedel för mig. Stillasittande aktiviteter är inget för mig. Då vill jag bara sova...
I eftermiddag skulle jag egentligen ha behövt klona mig. Tre av fyra barn hade föräldramöten. Samtidigt! Maken hemma och jobbar. Vad gör man..? Utöver detta så var det skjutsning av barn som skulle passas ihop i tidsschemat. Genrep. Handla. Databekymmer. Fixa. Planera morgondagen. Hmm....
Dagen har gått ihop. Inget har lämnats åt slumpen. Man klarar så mycket mer än man tror. Vi är fantastiska.
I morgon kommer det är bli snäppet värre. Intressant . Högre krav, större utmaningar. Kommer nog bara att gå bara ännu bättre. Det ska jag se till att det gör! ;-)
Take care, live life - be happy!
På morgonen måste vi numera ta Tapper i grimma. Han är så busig och går sina egna vägar. Långt ifrån oroliga mamman. Nu lägger vi tiden, till och från hagen, till att lära sig att ledas och uppföra sig "vid hand". I hagen de första femton minuterna på morgonen, är hans fyra hovar mer uppe i luften än på marken. Vad månne bliva av denna buse..? ;-)
I kväll tog jag av broddarna från Emils skor. I morgon kommer han att få gå i hagen med Nypon och Tapper. Jag tror dessa grabbar kommer att få roligt ihop. Emil blir nog en suverän busfarbror/storebror.
Arbetet på Bolaget avlöstes med Stadsresa och vitrockar idag. Fixar dessa bilturer så otroligt dåligt. Bilar = sömnmedel för mig. Stillasittande aktiviteter är inget för mig. Då vill jag bara sova...
I eftermiddag skulle jag egentligen ha behövt klona mig. Tre av fyra barn hade föräldramöten. Samtidigt! Maken hemma och jobbar. Vad gör man..? Utöver detta så var det skjutsning av barn som skulle passas ihop i tidsschemat. Genrep. Handla. Databekymmer. Fixa. Planera morgondagen. Hmm....
Dagen har gått ihop. Inget har lämnats åt slumpen. Man klarar så mycket mer än man tror. Vi är fantastiska.
I morgon kommer det är bli snäppet värre. Intressant . Högre krav, större utmaningar. Kommer nog bara att gå bara ännu bättre. Det ska jag se till att det gör! ;-)
Take care, live life - be happy!
lördag 22 maj 2010
Bitch
Kombinationen av förkylning, vakandet över Nypon och på tok för mycket att göra, har tärt på mitt energiförråd. Varningslamporna har blinkat rött länge och jag vill sova, sova, sova...
Jag brukar vara duktig på att se de små ljusglimtarna i vardagen, glädjas åt det lilla och vara ödmjukt tacksam. Men den uppgiften är svårare när man är trött. Mer än trött...
Arbetstimmarna på Bolaget idag, var som vanligt en höjdpunkt. Det gick superbra, och det känns nästan som om jag aldrig varit därifrån. :-) Inte ofta man upplever sin arbetsplats som ett semesterställe. Men så känns det verkligen...
Eftermiddagen var däremot i tuffaste laget. Har ställts inför känslomässiga utmaningar av de svåraste och tuffaste slag jag varit med om på länge, och jag var INTE rätt person att bråka med idag...
En av de värsta synderna jag vet är lättja och nonchalans. Lathet och ovilja att se möjligheter, tänder mig på alla cylindrar. Orden: "Ge Upp!" finns inte så gärna med i min ordlista. Att nöja sig med en trea på betygskalan 1-5 finns inte heller med i mitt tankesätt. Jag siktar alltid mot femman!!! Och har svårt att acceptera, att inte andra gör det oxå, utan en mycket bra förklaring till varför man nöjer sig med den medelmåttiga trean.
I eftermiddag har jag uttalat några av de mest svidande sanningar en människa i min närhet fått utstå. Jag gjorde det på ett sakligt, konkret sätt utan att höja rösten en endaste gång. Men jag lovar att mitt kroppspråk sa så pass att inga höga röster behövdes...
Efter denna dialog, för det var faktiskt en dialog (inte en utskällning/predikan), så hade jag lite dåligt samvete. Kanske jag tog i lite för mycket...?
Svaret kom i kväll. Det hade jag INTE gjort. Den där jävlar-anamma-attityden jag saknat tidigare fanns där nu åter. Viljan och framtidstron glimtade även till. Braaaa. :-)
Jag må vara en elak bitch ibland, som inte låter saker och ting passera utan att utredas, åtgärdas och analyseras, men det ger då f-n resultat!!
Samarbeta. Kommunicera. Två fundamentala verb som lägger grunden för gynnsamma relationer. Lägg till mål- och resultatinriktning, flexibilitet, ödmjukhet och glädje, och du får ett vinnande team!
En dag. Någon gång i framtiden. Spelar inte så stor roll när, men förhoppningsvis inom de närmsta femton åren. Så hoppas jag, att jag får utdelning för mina långsiktiga livsinvesteringar. De "frön" som jag sått under min livstid, och de "plantor" som växt upp och som jag ömt fått vårda, kanske tackar mig en dag..?
Take care, live life - be happy!
Jag brukar vara duktig på att se de små ljusglimtarna i vardagen, glädjas åt det lilla och vara ödmjukt tacksam. Men den uppgiften är svårare när man är trött. Mer än trött...
Arbetstimmarna på Bolaget idag, var som vanligt en höjdpunkt. Det gick superbra, och det känns nästan som om jag aldrig varit därifrån. :-) Inte ofta man upplever sin arbetsplats som ett semesterställe. Men så känns det verkligen...
Eftermiddagen var däremot i tuffaste laget. Har ställts inför känslomässiga utmaningar av de svåraste och tuffaste slag jag varit med om på länge, och jag var INTE rätt person att bråka med idag...
En av de värsta synderna jag vet är lättja och nonchalans. Lathet och ovilja att se möjligheter, tänder mig på alla cylindrar. Orden: "Ge Upp!" finns inte så gärna med i min ordlista. Att nöja sig med en trea på betygskalan 1-5 finns inte heller med i mitt tankesätt. Jag siktar alltid mot femman!!! Och har svårt att acceptera, att inte andra gör det oxå, utan en mycket bra förklaring till varför man nöjer sig med den medelmåttiga trean.
I eftermiddag har jag uttalat några av de mest svidande sanningar en människa i min närhet fått utstå. Jag gjorde det på ett sakligt, konkret sätt utan att höja rösten en endaste gång. Men jag lovar att mitt kroppspråk sa så pass att inga höga röster behövdes...
Efter denna dialog, för det var faktiskt en dialog (inte en utskällning/predikan), så hade jag lite dåligt samvete. Kanske jag tog i lite för mycket...?
Svaret kom i kväll. Det hade jag INTE gjort. Den där jävlar-anamma-attityden jag saknat tidigare fanns där nu åter. Viljan och framtidstron glimtade även till. Braaaa. :-)
Jag må vara en elak bitch ibland, som inte låter saker och ting passera utan att utredas, åtgärdas och analyseras, men det ger då f-n resultat!!
Samarbeta. Kommunicera. Två fundamentala verb som lägger grunden för gynnsamma relationer. Lägg till mål- och resultatinriktning, flexibilitet, ödmjukhet och glädje, och du får ett vinnande team!
En dag. Någon gång i framtiden. Spelar inte så stor roll när, men förhoppningsvis inom de närmsta femton åren. Så hoppas jag, att jag får utdelning för mina långsiktiga livsinvesteringar. De "frön" som jag sått under min livstid, och de "plantor" som växt upp och som jag ömt fått vårda, kanske tackar mig en dag..?
Take care, live life - be happy!
söndag 16 maj 2010
Nyfikenhet och Jantelagen
I vår familj finns "Husets regler". Nedskrivna på ett papper, med våra underskrifter längst ner, sitter de på en väl synlig plats i köket. Vid nästan varje familjeråd så påminner vi varandra om dessa regler. Vi vuxna behöver också påminnas ibland.
En regel, som är så självklar, som egentligen borde sammanfatta alla de andra reglerna är:
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Denna utnötta mening, med ett så konkret och "enkelt" budskap, borde vi alla tänka på, lite mer ofta. Jag har lovat mig själv att bli ännu lite bättre på det. Försöka lite mer. Bättre kan jag! Du med, eller hur!?
En av mina nära vänner är extremt präglad av Jantelagen. Detta fenomen, som är så djupt inrotat hos många av oss svenskar, skapar osynliga och omedvetna hinder för vår utveckling. Jag själv har varit sån, och jobbar hårt för att bli av med sådanan tankar. Man behöver inte prestera en massa för att bli uppskattad. Äkta uppskattning handlar inte om det man gör - utan om den man är.
Rastlösa människor, mig själv inräknad, som behöver mycket stimulans och utmaningar för att må bra, hamnar lätt i denna "fälla". Jantelagen... I ett "jantesamhälle" får man inte vara annorlunda, inte sticka ut, inte skämma ut sig, för vad ska folk säga...?
Är man fast i Jante-träsket, så en själv ens största fiende. Problemen blir alltid större än möjligheterna, och världen känns stor och farlig. Min Livsbåt stöter inte på detta träsk. Inte igen. Årorna är nere, seglet är helt, inga hål i skrovet och jag är min egen kapten. :-)
Min vän drömmer om att vara lite mer egensinnig, vill gärna utveckla och testa sina idéer, men törs inte riktigt. För Tänk Om...?
Ibland gör vi fel val i Livet. Saker blir inte som man har tänkt sig. Och...? Jaha, säger jag bara. Move on! Fastna inte i ältandet. Lär av misstagen, utvärdera och analysera vad som blev galet. Gör inte om det, eller förhindra på något sätt, att du hamnar i den situationen igen. Men välj att se på ditt nederlag på ett positivt sätt! Man lär sig alltid något! :-)
Viktigt är också att förlåta sig själv, inte döma sig själv för att man gjort fel. Det är mänskligt. Ingen är perfekt...
Jag brukar ge mina barn denna liknelse när de utövar sina sporter:
Skillnaden mellan en dukitg och en mindre duktig målgörare i fotboll är, att den duktigare skytten ser gluggarna bredvid målvakten, medans den andre ser målvakten.
Se möjligheter istället för hinder!
Idag har nästan ingenting blivit som jag har tänkt det. Motgångar, fysiska åkommor, händelser som krävt mer av mig som person än vad jag för tillfället egentligen orkar med. Men jag finns ju kvar. Jag lever. Jag ler och jag är tacksam. Livet är ändå underbart. Och jag vägrar att dö nyfiken!
Take care, live life - be happy!
En regel, som är så självklar, som egentligen borde sammanfatta alla de andra reglerna är:
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Denna utnötta mening, med ett så konkret och "enkelt" budskap, borde vi alla tänka på, lite mer ofta. Jag har lovat mig själv att bli ännu lite bättre på det. Försöka lite mer. Bättre kan jag! Du med, eller hur!?
En av mina nära vänner är extremt präglad av Jantelagen. Detta fenomen, som är så djupt inrotat hos många av oss svenskar, skapar osynliga och omedvetna hinder för vår utveckling. Jag själv har varit sån, och jobbar hårt för att bli av med sådanan tankar. Man behöver inte prestera en massa för att bli uppskattad. Äkta uppskattning handlar inte om det man gör - utan om den man är.
Rastlösa människor, mig själv inräknad, som behöver mycket stimulans och utmaningar för att må bra, hamnar lätt i denna "fälla". Jantelagen... I ett "jantesamhälle" får man inte vara annorlunda, inte sticka ut, inte skämma ut sig, för vad ska folk säga...?
Är man fast i Jante-träsket, så en själv ens största fiende. Problemen blir alltid större än möjligheterna, och världen känns stor och farlig. Min Livsbåt stöter inte på detta träsk. Inte igen. Årorna är nere, seglet är helt, inga hål i skrovet och jag är min egen kapten. :-)
Min vän drömmer om att vara lite mer egensinnig, vill gärna utveckla och testa sina idéer, men törs inte riktigt. För Tänk Om...?
Ibland gör vi fel val i Livet. Saker blir inte som man har tänkt sig. Och...? Jaha, säger jag bara. Move on! Fastna inte i ältandet. Lär av misstagen, utvärdera och analysera vad som blev galet. Gör inte om det, eller förhindra på något sätt, att du hamnar i den situationen igen. Men välj att se på ditt nederlag på ett positivt sätt! Man lär sig alltid något! :-)
Viktigt är också att förlåta sig själv, inte döma sig själv för att man gjort fel. Det är mänskligt. Ingen är perfekt...
Jag brukar ge mina barn denna liknelse när de utövar sina sporter:
Skillnaden mellan en dukitg och en mindre duktig målgörare i fotboll är, att den duktigare skytten ser gluggarna bredvid målvakten, medans den andre ser målvakten.
Se möjligheter istället för hinder!
Idag har nästan ingenting blivit som jag har tänkt det. Motgångar, fysiska åkommor, händelser som krävt mer av mig som person än vad jag för tillfället egentligen orkar med. Men jag finns ju kvar. Jag lever. Jag ler och jag är tacksam. Livet är ändå underbart. Och jag vägrar att dö nyfiken!
Take care, live life - be happy!
tisdag 11 maj 2010
Arv eller miljö?
I går hade jag en fantastiskt trevlig dag på jobbet. Jag har konstaterat att jag har världens bästa arbetsplatser: Systembolaget och uppdragstagare åt Norsjö Kommun med möjlighet att jobba hemma.
Jag har verkligen "service" inbyggt i mig. Älskar service-yrket. Kundkontakten är något jag verkligen saknat, under tiden jag varit borta från den. Det upptäckte jag igår. Jag är så tacksam, så otroligt tacksam för det liv jag lever...
Vardagens små vägbulor gör bara tillvaron mer "kryddad". Hur underhållande är en bred raksträcka, utan farthinder, med höga viltstängsel och med bra musik på stereon hela tiden...? Inte mycket va..? Bekväm - ja! Trygg - ja! Men fy så tråkig....
Ibland, när tillvaron känns som mörkast, och hoppet om förbättring känns mer avlägset än nära, så kan känslan av apati och uppgivenhet ta över ens inre. Vad är det hos vissa, som gör att de aldrig låter sig hamna där? Långt där nere i Hopplöshetens Träsk? Är det en medfödd jävlar-anamma-instinkt? Eller är det en inlärd förmåga att vägra ge upp? Är det miljö eller arv? (som de brukar säga på radion) :-)
Jag tror att det är lite av varje.
Jag försöker i alla fall förmedla att vi har alla ett val. Vi väljer själva till stor del hur vi ska må. Visst kan man vara ett offer för orättvis behandling, men..... Det är ändå vi själva, som väljer hur mycket av det som vi har varit med om, som ska få avspegla sig i vår vardag.
För drygt ett år sedan hörde jag en drygt tio-årig kille uttala orden: "Livet är orättvist!" Detta uttalande etsade sig fast hos mig. Ansiktsuttrycket pojken hade, kroppshållningen och tonläget i hans röst, tydde till 100% på att han verkligen menade det.
Vad inger det för hopp om framtiden, hos ett tio-årigt barn, när de är fullt övertygade om att Livet är orättvist...???
Mina egna barn är fullt övertygade om att de kan bli precis vad som helst. Det finns inga begränsningar. De enda begränsningar som finns, är om de slutar tro på sin egen kapacitet.
Min uppgift som förälder, är att se till att denna tro etsar sig fast, djupt i deras inre. De är fantastiska. De kan om de vill. De är värdefulla och de är älskade. Detta ska inga barn behöva tvivla på. Detta är deras rättighet!
Upplever barnen känslan jag beskriver ovan, så ska de aldrig behöva känna sig orättvist behandlade. Då accepterar de inget annat. För de vet vad de har rätt till...
I morse vaknade jag kallsvettig, med känslan i kroppen att jag borde kunna göra mer. Fler behöver min hjälp och jag kan hjälpa. Var ska jag börja? Jag börjar med Bloggen. :-)
Djupa tankar i början på denna dag. Kanske min knasiga sömn den senaste tiden ställer till det i hjärnhalvorna. Jag vet inte. Inget föl änn. Känner mig enformig i detta besked: Inget föl ännu. Ska inte oroa mig. Det kommer när det kommer...
Väntande Paula borstar båsig och tjock Nypon.
Ingen mattläggare igår. Han kommer idag i stället. Malin har tagit över Paulas sjukdom och håller sig hemma idag. Ruggit väder ute idag, men jag ser ändå fram emot två turer med liten och stor häst i vagnen. Det ska bli skönt. Kanske känslan av att jag borde kunna göra mer försvinner då...? eller åtminstone dämpas lite...?
Ta hand om varandra!
P o K / Vekå
fredag 7 maj 2010
Visionen är tydlig och klar.
Inledde denna fredag med ett mycket givande möte med en projektledare från LRF. Nu bubblar jag av iver och inspiration. Vi har gemensamt gjort en handlingsplan för den närmsta tiden och kommer att träffas efter sommaren, för att utvärdera och revidera den ytterligare.
Planen sträcker sig i sin helhet över tre år, men är bara strukturerad i detalj fram till sommarens slut. Det ska bli intressant att se vilka vändningar den då tar... :-)
Målet och visionen är dock klar. och det känns bra. Att sträva planlöst omkring, utan att veta vart man är på väg, är enligt mig slöseri med tid och väldigt orationellt. Ordning och reda. Nu kör vi!
Inget föl ännu. Bakade hela kvällen igår, medans jag sprang emellan ugnen och tv-monitorn från stallet. Nypon lugn och fin. Samlar kanske kraft..? Jag gissade ju på lördagnatt. Vi får väl se...
Min annars så starka karaktär och självdisciplin har en svaghet. Jag väljer nu att erkänna att den inte kommer att förvinna. Trots mina Tappra försök, så gör den inte det...
Ibland är det ju så, att ju mer man försöker, desto värre blir det. Kanske jag borde låta bli att försöka? Undrar hur det blir då...? hmmm.
Nå väl. Trevlig helg alla glada och goa människor!
Live life, take care - be happy!
Planen sträcker sig i sin helhet över tre år, men är bara strukturerad i detalj fram till sommarens slut. Det ska bli intressant att se vilka vändningar den då tar... :-)
Målet och visionen är dock klar. och det känns bra. Att sträva planlöst omkring, utan att veta vart man är på väg, är enligt mig slöseri med tid och väldigt orationellt. Ordning och reda. Nu kör vi!
Inget föl ännu. Bakade hela kvällen igår, medans jag sprang emellan ugnen och tv-monitorn från stallet. Nypon lugn och fin. Samlar kanske kraft..? Jag gissade ju på lördagnatt. Vi får väl se...
Min annars så starka karaktär och självdisciplin har en svaghet. Jag väljer nu att erkänna att den inte kommer att förvinna. Trots mina Tappra försök, så gör den inte det...
Ibland är det ju så, att ju mer man försöker, desto värre blir det. Kanske jag borde låta bli att försöka? Undrar hur det blir då...? hmmm.
Nå väl. Trevlig helg alla glada och goa människor!
Live life, take care - be happy!
torsdag 6 maj 2010
Självrespekt hos slitvargarna
I morse möttes jag av dalande snöflingor, som la sig som ett tjockt vitt täcke över Tallheden, när jag skulle ut till djuren för att göra morgonsysslorna. Synen av de översnöade cyklarna kändes väldigt ironisk, och det är precis som om Moder Natur vill göra sig påmind om, var makten ligger...
Vackert är det och nog kommer sommaren. Tids nog så gör den det. Gärna snart!
Fortfarande inget föl. Snart börjar man väl slappna av och slutar upp med att titta lika intensivt på skärmen, med bilden från stallet om nätterna. Och det är väl då det händer. Har plöjt igenom en hel del litteratur i ämnet kring fölning och fölets första levnadstid, och konstaterat att det finns en hel del skräckpropaganda i detta ämne. Det gäller verkligen att inte låta sig skrämmas av allt som skrivs.
Bilder på alla hemska saker, som kan hända med både sto och föl fastnar på ens näthinna, men jag gör mitt bästa för att fokusera på, att det även sägs att "De flesta fölningarna sker helt problemfritt". Och det är väl så man måste tänka, för att inte bli helt tossig av oro! :-)
Tog en lång ridtur i går kväll. Jag ska ärligt säga att det är inte alltid jag ser fram emot dessa. När motivationen inte är på topp (vilket faktiskt inträffar för mig ibland) då måste självdisciplinen fram. Ger jag inte min häst motion för hans skull, så kan jag ge mig själv motion för min skull. (Ridning är ju en jättebra motionsform).
Magmusklerna mina har tagit god tid på sig med att komma tillbaka efter höstens operation och dess biverkningar. Man är inte tjugo år längre och all rehabilitering tar längre tid nu. Det märks...
Jag är otroligt tacksam som lever ett sådant liv, där jag ges möjlighet till "egen tid" för att ta hand om mig själv och mitt mående. Eller egentligen får jag den inte gratis - jag ser till att få den, för jag vet att jag behöver den!
Jag blir jättefrustrerad över att få höra ursäkter från folk som säger sig "inte ha tid" med att träna, eller "inte har möjlighet" till att göra saker på egen hand, för att "det är så mycket hemma nu".
Vi vill alla att våra barn ska erövra självrespekt och en sund självkänsla. Men hur ska de unga kunna lära sig det om de inte sett det hos äldre förebilder?
Respekten för sig själv demonstreras bäst i hemmets vardagliga sysslor. Mjölken ställer inte in sig själv i kylskåpet, kläder plockar inte upp sig själva från golvet och maten finns inte bara på bordet utan att någon serverar den.
Jag ser det som min rättighet att få använda mig av min tid till något annat, än att vara enbart en "funktion" för att serva barnen eller att fungera som en "diskmaskin". Kraven på barnen måste naturligtvis anpassas efter vad de kan förväntas att klara av, men det är absolut vårt ansvar som förälder och som vuxen att se till att barnen lär sig att ta ansvar i det gemensamma hushållet.
Att ständigt förföljas av tunga suckar över slitvargssysslan, och få höra frusterationen över att ständigt måsta "passa upp" och inte få någon egen tid för sig själv, är inte rättvist mot barnen. Barn som får vara med i hushållet erhåller en ökad självkänsla, och växer istället mentalt över att få beröm, och ett "Tack för hjälpen" från en tacksam vuxen.
Det är lätt att blanda samman utveckling av sig själv med utveckling på bekostnad av andra. Många människor vågar inte utvecklas av rädsla för att verka egoistiska. En viss sund egoism har vi alla rätt till.
Visa respekt mot dina nära och kära, men framför allt mot dig själv, genom att skaffa dig "egen tid", gärna med fysisk aktivitet inblandad. Det mår ALLA bättre av. Jag lovar!
Take care, live life - be happy!
Vackert är det och nog kommer sommaren. Tids nog så gör den det. Gärna snart!
Fortfarande inget föl. Snart börjar man väl slappna av och slutar upp med att titta lika intensivt på skärmen, med bilden från stallet om nätterna. Och det är väl då det händer. Har plöjt igenom en hel del litteratur i ämnet kring fölning och fölets första levnadstid, och konstaterat att det finns en hel del skräckpropaganda i detta ämne. Det gäller verkligen att inte låta sig skrämmas av allt som skrivs.
Bilder på alla hemska saker, som kan hända med både sto och föl fastnar på ens näthinna, men jag gör mitt bästa för att fokusera på, att det även sägs att "De flesta fölningarna sker helt problemfritt". Och det är väl så man måste tänka, för att inte bli helt tossig av oro! :-)
Tog en lång ridtur i går kväll. Jag ska ärligt säga att det är inte alltid jag ser fram emot dessa. När motivationen inte är på topp (vilket faktiskt inträffar för mig ibland) då måste självdisciplinen fram. Ger jag inte min häst motion för hans skull, så kan jag ge mig själv motion för min skull. (Ridning är ju en jättebra motionsform).
Magmusklerna mina har tagit god tid på sig med att komma tillbaka efter höstens operation och dess biverkningar. Man är inte tjugo år längre och all rehabilitering tar längre tid nu. Det märks...
Jag är otroligt tacksam som lever ett sådant liv, där jag ges möjlighet till "egen tid" för att ta hand om mig själv och mitt mående. Eller egentligen får jag den inte gratis - jag ser till att få den, för jag vet att jag behöver den!
Jag blir jättefrustrerad över att få höra ursäkter från folk som säger sig "inte ha tid" med att träna, eller "inte har möjlighet" till att göra saker på egen hand, för att "det är så mycket hemma nu".
Vi vill alla att våra barn ska erövra självrespekt och en sund självkänsla. Men hur ska de unga kunna lära sig det om de inte sett det hos äldre förebilder?
Respekten för sig själv demonstreras bäst i hemmets vardagliga sysslor. Mjölken ställer inte in sig själv i kylskåpet, kläder plockar inte upp sig själva från golvet och maten finns inte bara på bordet utan att någon serverar den.
Jag ser det som min rättighet att få använda mig av min tid till något annat, än att vara enbart en "funktion" för att serva barnen eller att fungera som en "diskmaskin". Kraven på barnen måste naturligtvis anpassas efter vad de kan förväntas att klara av, men det är absolut vårt ansvar som förälder och som vuxen att se till att barnen lär sig att ta ansvar i det gemensamma hushållet.
Att ständigt förföljas av tunga suckar över slitvargssysslan, och få höra frusterationen över att ständigt måsta "passa upp" och inte få någon egen tid för sig själv, är inte rättvist mot barnen. Barn som får vara med i hushållet erhåller en ökad självkänsla, och växer istället mentalt över att få beröm, och ett "Tack för hjälpen" från en tacksam vuxen.
Det är lätt att blanda samman utveckling av sig själv med utveckling på bekostnad av andra. Många människor vågar inte utvecklas av rädsla för att verka egoistiska. En viss sund egoism har vi alla rätt till.
Visa respekt mot dina nära och kära, men framför allt mot dig själv, genom att skaffa dig "egen tid", gärna med fysisk aktivitet inblandad. Det mår ALLA bättre av. Jag lovar!
Take care, live life - be happy!
fredag 30 april 2010
Brinnande drivkraft
Jag slutar aldrig att förvånas. Eller fascineras. Tänk om jag via mina ord, lyckas förmedla en bråkdel av känslan, som infinner sig när man får uppleva det jag har upplevt idag.
Många saker som vi upplever i vår vardag, s.k. "vanliga" saker, är långt ifrån "vanligt" eller en självklarhet i alla hem. En del barn behöver aldrig lära sig att bädda sin egen säng. En del har inte alltid tillgång till rena kläder att sätta på sin kropp. En del kan komma hem till föräldrar som inte är hemma på eftermiddagen, och barnen får därför klara sig själva ända fram till sängdags
För en del serveras allt på ett silverfat - de behöver aldrig ta ansvar för sina handlingar - de behöver aldrig lära sig pengars värde (eller vad man måste göra för att faktiskt ha pengar).
En del barn får uppleva ständig skam, de får emotta orättvis behandling och känna sig både kränkta, oönskade och till en stor belastning för sin omgivning.
Egotrippade vuxna, som pga nonchalans och brist på tid och ork, låter sina barn växa upp utan ramar och förhållningsregler, har jag inte mycket till över för. Varför skaffar de ens barn???
Jag brinner jag för dessa barn. Kan jag hjälpa till med något, så vill jag göra det! Det borde fler göra! Öppna era hem, upplev känslan av att få ge av er själva och er tid. Känslan är obeskrivbar...
Varje gång jag lyckas få ett barn, som pga av vuxnas tillkortakommanden mår riktigt riktigt dåligt, till att le. Och med värme i blicken tacka en, för att man finns där och stöttar, peppar och kämpar för deras skull - så växer jag.
Drivkraften ökar, allt får en mening, min hjälp gör nytta och det känns.... det känns underbart...!
Tidigare har jag alltid levt efter mottot Carpe diem (fånga dagen), och det gör jag väl lite fortfarande. Men min syn på detta med att leva här och nu har förändrats lite. Vi ska aldrig utsätta oss själva för risker, när man har fler än sig själv att tänka på. Carpe diem kan vara farligt egoistiskt, samtidigt som det kan vara djärvt och fantastiskt.
Tyvärr kommer det ofta en "baksmälla" om man tagit förhastade och ogenomtänkta beslut. Carpe diem kan få en till att göra det... Sanningen och förståndet brukar dock hinna ikapp en, och då vill man inte stå där "med byxorna neddragna" ;-)
Fånga dagen på ett sätt som gynnar "massan", så kan man göra! Sätt saker i större perspektiv, tänk stort, se helheter och fastna inte i ett tunnelseende. Går saker dåligt och blir det inte som ni har tänkt - fokusera på det som faktiskt har gått bra, och på vad du kan göra för att göra saker ännu bättre. Vi kan - om vi vill!
Jag vill. Och jag har gjort mitt val. Allt kommer att bli bra, något annat tillåter jag inte. ;-)
Take care, live life - be happy!
Många saker som vi upplever i vår vardag, s.k. "vanliga" saker, är långt ifrån "vanligt" eller en självklarhet i alla hem. En del barn behöver aldrig lära sig att bädda sin egen säng. En del har inte alltid tillgång till rena kläder att sätta på sin kropp. En del kan komma hem till föräldrar som inte är hemma på eftermiddagen, och barnen får därför klara sig själva ända fram till sängdags
För en del serveras allt på ett silverfat - de behöver aldrig ta ansvar för sina handlingar - de behöver aldrig lära sig pengars värde (eller vad man måste göra för att faktiskt ha pengar).
En del barn får uppleva ständig skam, de får emotta orättvis behandling och känna sig både kränkta, oönskade och till en stor belastning för sin omgivning.
Egotrippade vuxna, som pga nonchalans och brist på tid och ork, låter sina barn växa upp utan ramar och förhållningsregler, har jag inte mycket till över för. Varför skaffar de ens barn???
Jag brinner jag för dessa barn. Kan jag hjälpa till med något, så vill jag göra det! Det borde fler göra! Öppna era hem, upplev känslan av att få ge av er själva och er tid. Känslan är obeskrivbar...
Varje gång jag lyckas få ett barn, som pga av vuxnas tillkortakommanden mår riktigt riktigt dåligt, till att le. Och med värme i blicken tacka en, för att man finns där och stöttar, peppar och kämpar för deras skull - så växer jag.
Drivkraften ökar, allt får en mening, min hjälp gör nytta och det känns.... det känns underbart...!
Tidigare har jag alltid levt efter mottot Carpe diem (fånga dagen), och det gör jag väl lite fortfarande. Men min syn på detta med att leva här och nu har förändrats lite. Vi ska aldrig utsätta oss själva för risker, när man har fler än sig själv att tänka på. Carpe diem kan vara farligt egoistiskt, samtidigt som det kan vara djärvt och fantastiskt.
Tyvärr kommer det ofta en "baksmälla" om man tagit förhastade och ogenomtänkta beslut. Carpe diem kan få en till att göra det... Sanningen och förståndet brukar dock hinna ikapp en, och då vill man inte stå där "med byxorna neddragna" ;-)
Fånga dagen på ett sätt som gynnar "massan", så kan man göra! Sätt saker i större perspektiv, tänk stort, se helheter och fastna inte i ett tunnelseende. Går saker dåligt och blir det inte som ni har tänkt - fokusera på det som faktiskt har gått bra, och på vad du kan göra för att göra saker ännu bättre. Vi kan - om vi vill!
Jag vill. Och jag har gjort mitt val. Allt kommer att bli bra, något annat tillåter jag inte. ;-)
Take care, live life - be happy!
fredag 16 april 2010
En person KAN göra skillnad.
Idag har jag kokat lavastenarna till gasolgrillen, putsat gallren fina och rensat bort bränt, gammalt skräp ifrån grillen. Köttet är marinerat, ölen på kylning, salladen fixad, tilltugget inhandlat till ungarnas filmkväll, bilen tvättad, stallet klart, tvätten borta, källaren städad och NU vill jag ha helg!
Tänk att man skulle få möjlighet att få säga detta: Det blir ingen kurs i morgon, på grund av ett vulkanutbrott (!) :-) Askmolnet som bildades har satt flygtrafiken ur spel och Fredrik tar sig inte hit i tid från Skåne. Typiskt! Får träna på egen hand i stället.
I dag fick jag ännu en betäckning inbokad med Farmarpojken. Denna familj hade varit och tittat på oss vid hingstvisningen i Vännäs och blev då överförtjusta i min hingst. Trevligt till max! De skulle t o m komma och titta på nästa helgs körtävling i Umeå.
I dag hamnade jag i en diskussion kring TV-programmet Lyxfällan. Jag personligen tycker det är ett väldigt bra program, som visar hur viktigt det är med planering, kommunikation mellan familjemedlemmarna, och struktur i vår vardag. De visar dessutom att allt går att lösa om viljan finns = me like!
Det jag däremot inte gillade i programmet som gick i veckan var, att när mat skulle inhandlas till det berörda hushållet, så var fokus till 100% på prislappen på matvarorna. För ni som läst tidigare inlägg i min blogg, så vet ni att jag brinner för lokalproducerat, eller åtminstone svenska råvaror. Är det importerad mat får den gärna vara rättvisemärkt el. dyl.
Visst, Lyxfällan är ett program som handlar om att vrida och vända på slantar, komma billigt undan osv. osv. Men.... egoistiskt och nonchalant tänkande, av folk som inte sätter saker och ting i ett större sammanhang, eller ser på sina val i matvaruaffärerna i ett mer långsiktigt tidsperspektiv, det tycker jag att det är, om man handlar så.
Mest troligt handlar det dock om okunskap, oengagemang eller ovilja att ta till sig denna typ av information. Men det ÄR faktiskt så, att vi har alla möjlighet till att påverka. Om jag handlar matvaror tillverkade enligt det jag nyss nämnt som acceptabelt, om mina barn börjar göra det, om jag får mina närmsta vänner och min släkt till att göra det, och DE i sin tur kan påverka några i "rätt" riktning, då börjar det till slut hända saker...
Tro inte att DU inte kan göra skillnad, tro inte att DU inte kan förändra saker, tro inte att det DU gör eller säger spelar någon roll - för det gör det! Vi kan mer än vi tror - bara vi törs, vill och vågar. :-)
Take care, live life - be happy!
Tänk att man skulle få möjlighet att få säga detta: Det blir ingen kurs i morgon, på grund av ett vulkanutbrott (!) :-) Askmolnet som bildades har satt flygtrafiken ur spel och Fredrik tar sig inte hit i tid från Skåne. Typiskt! Får träna på egen hand i stället.
I dag fick jag ännu en betäckning inbokad med Farmarpojken. Denna familj hade varit och tittat på oss vid hingstvisningen i Vännäs och blev då överförtjusta i min hingst. Trevligt till max! De skulle t o m komma och titta på nästa helgs körtävling i Umeå.
I dag hamnade jag i en diskussion kring TV-programmet Lyxfällan. Jag personligen tycker det är ett väldigt bra program, som visar hur viktigt det är med planering, kommunikation mellan familjemedlemmarna, och struktur i vår vardag. De visar dessutom att allt går att lösa om viljan finns = me like!
Det jag däremot inte gillade i programmet som gick i veckan var, att när mat skulle inhandlas till det berörda hushållet, så var fokus till 100% på prislappen på matvarorna. För ni som läst tidigare inlägg i min blogg, så vet ni att jag brinner för lokalproducerat, eller åtminstone svenska råvaror. Är det importerad mat får den gärna vara rättvisemärkt el. dyl.
Visst, Lyxfällan är ett program som handlar om att vrida och vända på slantar, komma billigt undan osv. osv. Men.... egoistiskt och nonchalant tänkande, av folk som inte sätter saker och ting i ett större sammanhang, eller ser på sina val i matvaruaffärerna i ett mer långsiktigt tidsperspektiv, det tycker jag att det är, om man handlar så.
Mest troligt handlar det dock om okunskap, oengagemang eller ovilja att ta till sig denna typ av information. Men det ÄR faktiskt så, att vi har alla möjlighet till att påverka. Om jag handlar matvaror tillverkade enligt det jag nyss nämnt som acceptabelt, om mina barn börjar göra det, om jag får mina närmsta vänner och min släkt till att göra det, och DE i sin tur kan påverka några i "rätt" riktning, då börjar det till slut hända saker...
Tro inte att DU inte kan göra skillnad, tro inte att DU inte kan förändra saker, tro inte att det DU gör eller säger spelar någon roll - för det gör det! Vi kan mer än vi tror - bara vi törs, vill och vågar. :-)
Take care, live life - be happy!
tisdag 13 april 2010
Tapper coach fångar flyende vittra.
I dag blev jag kontaktad av en företagarcoach som är projektanställd av LRF. De hade hört talas om mig och mina tankar kring socialt engagemang, min starka tro på positivt tänkande och min aldrig sinande törst på nya utmaningar.
De ville ha med mig på ett pilotprojekt som sker i samarbete mellan norr- och västerbotten. Det är väldigt smickrande att bli tillfrågad. Ska läsa in mig i ämnet och ta reda på lite mer, innan jag bestämmer mig. Intressant som tusan verkar det dock!
Över till något annat.
En god vän till mig, säger hela tiden att vi alla är egoister. Från början hade jag väldigt svårt att acceptera detta synsätt, och argumenterade gärna emot i resonemanget. Med tiden har jag dock börjat inse att det stämmer ganska bra. Ibland.
Ordet egoist har dock en väldigt negativ laddning, och jag skulle därför vilja byta ut det ibland mot överlevnadsinstinkt, eller varför inte självrespekt?
Jag blir väldigt glad av, att göra något för någon annan, så att denne också blir glad. Är man egoistisk då..? Tycker att det då blir en vinn-vinn-situation, där alla tjänar på det.
I dag blev jag dock utsatt för en utfrågning, som jag i ett senare skede började se som en moralpredikning, istället för den välmenande frågeställningen som var inledningen av samtalet. Om det finns människor, som inte har förståelsen eller inlevelseförmågan i, hur jag väljer att leva mitt liv, så bromsa mig inte. Snälla..!
Tro på mig i stället, finns där i fall jag ber om det, säg att jag är omtyckt trots den jag är. Men sluta genast upp med att ge mig skuldkänslor, eller försöka "normalisera" mig, eller t.o.m. göra om mig till något som jag inte är.
Vill folk ge mig kritik, ifrågasätta mig eller komma mig nära - så varsågod! Here I am. Men va då ärlig och säg att det är utav ett egoistiskt skäl. För bryr DU dig om mig - då tar du reda på vem jag är, vad jag vill, vad jag står för och vart jag är på väg.
Gå inte bakom mig - jag kanske inte kan leda dig.
Gå inte framför mig - jag kanske inte kan följa dig.
Gå bara bredvid mig - och va min bästa vän...
De ville ha med mig på ett pilotprojekt som sker i samarbete mellan norr- och västerbotten. Det är väldigt smickrande att bli tillfrågad. Ska läsa in mig i ämnet och ta reda på lite mer, innan jag bestämmer mig. Intressant som tusan verkar det dock!
Över till något annat.
En god vän till mig, säger hela tiden att vi alla är egoister. Från början hade jag väldigt svårt att acceptera detta synsätt, och argumenterade gärna emot i resonemanget. Med tiden har jag dock börjat inse att det stämmer ganska bra. Ibland.
Ordet egoist har dock en väldigt negativ laddning, och jag skulle därför vilja byta ut det ibland mot överlevnadsinstinkt, eller varför inte självrespekt?
Jag blir väldigt glad av, att göra något för någon annan, så att denne också blir glad. Är man egoistisk då..? Tycker att det då blir en vinn-vinn-situation, där alla tjänar på det.
I dag blev jag dock utsatt för en utfrågning, som jag i ett senare skede började se som en moralpredikning, istället för den välmenande frågeställningen som var inledningen av samtalet. Om det finns människor, som inte har förståelsen eller inlevelseförmågan i, hur jag väljer att leva mitt liv, så bromsa mig inte. Snälla..!
Tro på mig i stället, finns där i fall jag ber om det, säg att jag är omtyckt trots den jag är. Men sluta genast upp med att ge mig skuldkänslor, eller försöka "normalisera" mig, eller t.o.m. göra om mig till något som jag inte är.
Vill folk ge mig kritik, ifrågasätta mig eller komma mig nära - så varsågod! Here I am. Men va då ärlig och säg att det är utav ett egoistiskt skäl. För bryr DU dig om mig - då tar du reda på vem jag är, vad jag vill, vad jag står för och vart jag är på väg.
Gå inte bakom mig - jag kanske inte kan leda dig.
Gå inte framför mig - jag kanske inte kan följa dig.
Gå bara bredvid mig - och va min bästa vän...
lördag 10 april 2010
Hoppträning och hopp om attitydförändring
Är hemma efter två hektiska dagar på konferans och efter en mycket sen hoppträning i ridhuset på Norsjö Ridklubb i går kväll.
Träningen var väldigt lärorik. Det är bra när det inträffar saker som gör situationer lite extra utmanande, just när det är träning (i stället för på tävling). Då ges man tillfälle att reda ut situationen, och ta lärdom av den inför större sammanhang, på t.e.x. tävlingsplatser.
Det är ingen hit att låta Farmarpojken stå i en box bredvid ett sto och "kaxa upp sig" en timme innan tränig. Det var vad som inträffade i går. Sofia fick fullt sjå med att få ner honom på jorden och börja fokusera på arbete. Han trotsade och utmanade Sofia ganska rejält stundvis, men hon redde ut det till slut. Tack och lov för hennes tålamod och järnvilja.
De två har börjat få många aha-upplevelser tillsammans inom hoppningen. Det ska bli väldigt intressant att se hur långt de kan utvecklas tillsammans. Linjerna och den lilla banan de tränade i gårdagens övnigar var i svåraste laget. Tränaren Johanna ger dem något att bita i varje gång, och lyckan blir ju naturligtvis att få glädjas över framgången, när allt klaffar. Hoppas Sofia tar med sig den känslan, fokuserar på den, och bara tar lärdom av vad som kan förbättras i övrigt. Jag har goda förhoppningar på detta hoppekipage. :-)
Vill avsluta med en tanke som etsat sig fast efter de två senaste dagarnas upplevelser. Hur bemöter DU nya besökare/deltagare på din förening/ i ditt företag/ arbetsplats? SER du dem? Hälsar du dem välkomna? Jobbar du aktivt för att de får med sig en positiv, välkomnande och trygg känsla efter deras besök?
Jag skulle på något sätt vilja verka för, att få till en attitydförändring på många av både de ideella, kommunala och privata inrättningarna i kommunen. Ett leende, en bekräftelse via ögonkontakt, en liten nick, ett handslag osv osv. Det behövs så lite för att skapa ett positivt och vänligt bemötande. Vi vinner alla på det! Det blir ett betydligt gladare arbetsklimat och en bättre stämning då. Hur svårt kan det vara..?
Om vi vuxna kan föregå med gott exempel, så ser de yngre vad vi gör, vilket positivt resultat det medför, och då kopierar de därefter vårt beteende (förhoppningsvis).
Klarar man inte av att få andra till att ändra på sitt beteende, så kan man åtminstone se till att själv göra skillnad. Barn och ungdomar gör ju inte som vi säger - de gör som vi gör!
Take care, live life - be happy!
Träningen var väldigt lärorik. Det är bra när det inträffar saker som gör situationer lite extra utmanande, just när det är träning (i stället för på tävling). Då ges man tillfälle att reda ut situationen, och ta lärdom av den inför större sammanhang, på t.e.x. tävlingsplatser.
Det är ingen hit att låta Farmarpojken stå i en box bredvid ett sto och "kaxa upp sig" en timme innan tränig. Det var vad som inträffade i går. Sofia fick fullt sjå med att få ner honom på jorden och börja fokusera på arbete. Han trotsade och utmanade Sofia ganska rejält stundvis, men hon redde ut det till slut. Tack och lov för hennes tålamod och järnvilja.
De två har börjat få många aha-upplevelser tillsammans inom hoppningen. Det ska bli väldigt intressant att se hur långt de kan utvecklas tillsammans. Linjerna och den lilla banan de tränade i gårdagens övnigar var i svåraste laget. Tränaren Johanna ger dem något att bita i varje gång, och lyckan blir ju naturligtvis att få glädjas över framgången, när allt klaffar. Hoppas Sofia tar med sig den känslan, fokuserar på den, och bara tar lärdom av vad som kan förbättras i övrigt. Jag har goda förhoppningar på detta hoppekipage. :-)
Vill avsluta med en tanke som etsat sig fast efter de två senaste dagarnas upplevelser. Hur bemöter DU nya besökare/deltagare på din förening/ i ditt företag/ arbetsplats? SER du dem? Hälsar du dem välkomna? Jobbar du aktivt för att de får med sig en positiv, välkomnande och trygg känsla efter deras besök?
Jag skulle på något sätt vilja verka för, att få till en attitydförändring på många av både de ideella, kommunala och privata inrättningarna i kommunen. Ett leende, en bekräftelse via ögonkontakt, en liten nick, ett handslag osv osv. Det behövs så lite för att skapa ett positivt och vänligt bemötande. Vi vinner alla på det! Det blir ett betydligt gladare arbetsklimat och en bättre stämning då. Hur svårt kan det vara..?
Om vi vuxna kan föregå med gott exempel, så ser de yngre vad vi gör, vilket positivt resultat det medför, och då kopierar de därefter vårt beteende (förhoppningsvis).
Klarar man inte av att få andra till att ändra på sitt beteende, så kan man åtminstone se till att själv göra skillnad. Barn och ungdomar gör ju inte som vi säger - de gör som vi gör!
Take care, live life - be happy!
tisdag 6 april 2010
Tappers strävan
Tapper blev utvald att få träna hockey med de stora grabbarna i A-laget, trots att han egentligen var en liten kille, knappt mogen för B-pojkarna. Tränaren kom och hämtade honom inför varje träning och strödde konstant lovord omkring honom.
Tappers självförtroende växte och självkänslan var på topp. När sen säsongen började meddelade tränaren att han inte fick någon plats i laget. Tapper förstod ingenting... Kände sig snuvad på konfekten, som en försökskanin och han blev hemskt sårad.
Tränaren såg Tappers potential, men hade insett att Tappers tid inte var inne än. Övriga lagkamrater och motståndare hade svårt att acceptera Tappers unga och modiga framfart, och tränaren ville därför ingjuta tålamod i Tappers lista på egenskaper.
Rädslan fanns hos tränaren att Tapper skulle mista gnistan, förlora hoppet, bli bitter och kanske t.o.m. lägga klubban på hyllan. Men innerst inne ville tränaren att Tapper skulle träna ännu hårdare, lära sig ta motgångar, hitta tålamodet och stålbadas lite till. Allt för att klara utmaningen bättre, som skulle vänta honom lite senare.
Att klara av motgångar, att hantera dem på ett positivt sätt, är inte det lättaste. Ibland kan man behöva en spark i rätt riktning, för att inte stranda i självömkan och bitterhet. Med motgångar följer alltid en mängd positiva upplevelser, det gäller bara att fokusera på dem i stället.
Ta lärdom av vad som gick fel. Acceptera läget. Älta inte och tänk framåt.
Tappers motgång gjorde honom starkare. Han lärde sig att inte ta ut något i förskott, att inte ha för höga förväntningar och att tro på sin egen kapacitet. Han valde att istället för att lägga energi på att bli arg, över besvikelsen att inte få spela i A-laget, så tog han lärdom av allt han lärt sig, under tiden han fick träna med dem.
Nästa säsong har Tapper tänkt pröva igen, och då kommer tränaren att be om att få ha med Tapper i A-laget!
Tappers självförtroende växte och självkänslan var på topp. När sen säsongen började meddelade tränaren att han inte fick någon plats i laget. Tapper förstod ingenting... Kände sig snuvad på konfekten, som en försökskanin och han blev hemskt sårad.
Tränaren såg Tappers potential, men hade insett att Tappers tid inte var inne än. Övriga lagkamrater och motståndare hade svårt att acceptera Tappers unga och modiga framfart, och tränaren ville därför ingjuta tålamod i Tappers lista på egenskaper.
Rädslan fanns hos tränaren att Tapper skulle mista gnistan, förlora hoppet, bli bitter och kanske t.o.m. lägga klubban på hyllan. Men innerst inne ville tränaren att Tapper skulle träna ännu hårdare, lära sig ta motgångar, hitta tålamodet och stålbadas lite till. Allt för att klara utmaningen bättre, som skulle vänta honom lite senare.
Att klara av motgångar, att hantera dem på ett positivt sätt, är inte det lättaste. Ibland kan man behöva en spark i rätt riktning, för att inte stranda i självömkan och bitterhet. Med motgångar följer alltid en mängd positiva upplevelser, det gäller bara att fokusera på dem i stället.
Ta lärdom av vad som gick fel. Acceptera läget. Älta inte och tänk framåt.
Tappers motgång gjorde honom starkare. Han lärde sig att inte ta ut något i förskott, att inte ha för höga förväntningar och att tro på sin egen kapacitet. Han valde att istället för att lägga energi på att bli arg, över besvikelsen att inte få spela i A-laget, så tog han lärdom av allt han lärt sig, under tiden han fick träna med dem.
Nästa säsong har Tapper tänkt pröva igen, och då kommer tränaren att be om att få ha med Tapper i A-laget!
måndag 5 april 2010
En annan syn på oro
Oro kan göra oss sjuka. Riktigt sjuka. Det vet nog alla.
Oro är slöseri med energi. Depression, nervositet, bekymmer och elände följer med den som oroar sig för framtiden. Det bästa sättet att förbereda sig för morgondagen är nog att göra det bästa av den dag som är.
Gårdagen är redan förbi. Förbrukad. Det förflutna är begravet. Det enda som går att påverka är här och nu. Att fördystra nuet, genom att ångra saker som redan inträffat i det förgångna, och som man längre inte kan göra något åt, lönar sig inte.
Det sägs ju att "Man ska inte göra sig bekymmer inför morgondagen, för den ska själv bära sitt bekymmer." Man kan alltså tänka på morgondagen. man kan planera och förbereda. Men INTE oroa sig eller bekymra sig över den. Den dagen, den sorgen...
För den vise är varje dag ett nytt liv.
Hittade denna vackra dikt, skriven av en berömd indisk dramatiker Kalidasa:
Hyllning till Morgonrodnaden
Se denna dag!
För den är livet, ja själva livet;
i dess korta bana
ligger hela sanningen och verkligheten i Din existens.
Växandets välsignelse
Handlingen lycka
Framgångens glans, för gårdagen är endast en dröm, morgondagen en hägring.
Men ett fullkomnat liv idag gör gårdagen till en lycklig dröm
och varje morgondag till en hoppets hägring.
Tag därför väl vara på denna dag,
det är min hyllning till morgonrodnaden.
Carpe diem! :-)
Oro är slöseri med energi. Depression, nervositet, bekymmer och elände följer med den som oroar sig för framtiden. Det bästa sättet att förbereda sig för morgondagen är nog att göra det bästa av den dag som är.
Gårdagen är redan förbi. Förbrukad. Det förflutna är begravet. Det enda som går att påverka är här och nu. Att fördystra nuet, genom att ångra saker som redan inträffat i det förgångna, och som man längre inte kan göra något åt, lönar sig inte.
Det sägs ju att "Man ska inte göra sig bekymmer inför morgondagen, för den ska själv bära sitt bekymmer." Man kan alltså tänka på morgondagen. man kan planera och förbereda. Men INTE oroa sig eller bekymra sig över den. Den dagen, den sorgen...
För den vise är varje dag ett nytt liv.
Hittade denna vackra dikt, skriven av en berömd indisk dramatiker Kalidasa:
Hyllning till Morgonrodnaden
Se denna dag!
För den är livet, ja själva livet;
i dess korta bana
ligger hela sanningen och verkligheten i Din existens.
Växandets välsignelse
Handlingen lycka
Framgångens glans, för gårdagen är endast en dröm, morgondagen en hägring.
Men ett fullkomnat liv idag gör gårdagen till en lycklig dröm
och varje morgondag till en hoppets hägring.
Tag därför väl vara på denna dag,
det är min hyllning till morgonrodnaden.
Carpe diem! :-)
Spänn upp paraplyet!
Ge mig mod att förändra det jag kan,
styrka att acceptera det jag inte kan förändra,
och vishet att se skillnaden.
Älskar uttrycket ovan.
Jag tror att när man slutar att bekämpa det ofrånkomliga, så kommer man att frigöra energi som gör att man kan leva ett lyckligare liv. Ingen människa är stark nog att kunna erbjuda det ofrånkomliga motstånd, och samtidigt ha tillräckligt mycket energi kvar, för att kunna skapa sig ett lyckligt liv. Antingen får man böja sig för Livets snöstormar, eller försöka kämpa emot och knäckas.
Det som händer när man försöker göra motstånd mot Livets stötar är att man sätter igång en rad inre konflikter. Man blir orolig, forcerande, nervös och neurotisk. Går man ännu längre och helt blundar för verkligheten och sluter sig i sitt eget skal, så blir man förr eller senare mentalt sjuk.
Jag har gjort ett livsval, att alltid försöka se möjligheter istället för problem. Det är så intressant att samtala med människor och upptäcka hur otroligt olika vi är. Två stycken kan sitta på en altan, titta ut på den molniga himlen, varav den ena tänker: "Det börjar nog regna snart" och den andre tänker att "Snart tittar nog solen fram".
Under många års tid har jag dock levt med ett problem som jag inte velat "ta tag i". Jag har accepterat det som en sak som inte går att göra något åt. Med facit i hand så inser jag nu att jag har handlat helt fel. ALLT går att göra något åt, bara viljan finns!
Problemlösningar där fler än en part är inblandad för att "ro ett skepp i land" är dock betydligt svårare, än när det bara gäller en själv. Då måste det till någon slags gemensam överenskommelse, ett avtal, ett kontrakt eller något liknande. Där fokus är på vad man vill uppnå och hur och vad man ska göra, för att komma sig dit.
Intressanta utmaningar som absolut bör tas tag i, för att på lång sikt bli en vinnare!
Många av oss blir ibland utsatta för orättvis kritik. Jag har märkt hur olika vi reagerar på denna typ av "behandling". En del låter det rinna av en, likt vatten på en gås, medans en del blir otroligt sårade, ledsna och planerar för motangrepp.
Kritik är ofta inte annat än förtäckta komplimanger. Man kan inte förhindra andra från att kritisera en själv på ett orättvist sätt, men man kan göra något som betyder betydligt mycke mer för en själv: Man kan hindra sig själv från att ta åt sig av de orättvisa beskyllningarna. Naturligtvis ska man inte strunta i all kritik. Tvärtom, den kan vara nyttig att ta vara på och lära sig av. Däremot ska man skita i all orättvis kritk!
Företagsledare och andra högt uppsatta inom bl.a. politik och näringsliv besitter ofta denna förmåga. De spänner upp sitt paraply och håller kritikens regn borta, i stället för att låta det rinna ned innanför kragen.
Så nästa gång ni känner att den orättvisa kritiken börjar hagla: Spänn upp ert paraply! :-)
Take care, live life - be happy!
styrka att acceptera det jag inte kan förändra,
och vishet att se skillnaden.
Älskar uttrycket ovan.
Jag tror att när man slutar att bekämpa det ofrånkomliga, så kommer man att frigöra energi som gör att man kan leva ett lyckligare liv. Ingen människa är stark nog att kunna erbjuda det ofrånkomliga motstånd, och samtidigt ha tillräckligt mycket energi kvar, för att kunna skapa sig ett lyckligt liv. Antingen får man böja sig för Livets snöstormar, eller försöka kämpa emot och knäckas.
Det som händer när man försöker göra motstånd mot Livets stötar är att man sätter igång en rad inre konflikter. Man blir orolig, forcerande, nervös och neurotisk. Går man ännu längre och helt blundar för verkligheten och sluter sig i sitt eget skal, så blir man förr eller senare mentalt sjuk.
Jag har gjort ett livsval, att alltid försöka se möjligheter istället för problem. Det är så intressant att samtala med människor och upptäcka hur otroligt olika vi är. Två stycken kan sitta på en altan, titta ut på den molniga himlen, varav den ena tänker: "Det börjar nog regna snart" och den andre tänker att "Snart tittar nog solen fram".
Under många års tid har jag dock levt med ett problem som jag inte velat "ta tag i". Jag har accepterat det som en sak som inte går att göra något åt. Med facit i hand så inser jag nu att jag har handlat helt fel. ALLT går att göra något åt, bara viljan finns!
Problemlösningar där fler än en part är inblandad för att "ro ett skepp i land" är dock betydligt svårare, än när det bara gäller en själv. Då måste det till någon slags gemensam överenskommelse, ett avtal, ett kontrakt eller något liknande. Där fokus är på vad man vill uppnå och hur och vad man ska göra, för att komma sig dit.
Intressanta utmaningar som absolut bör tas tag i, för att på lång sikt bli en vinnare!
Många av oss blir ibland utsatta för orättvis kritik. Jag har märkt hur olika vi reagerar på denna typ av "behandling". En del låter det rinna av en, likt vatten på en gås, medans en del blir otroligt sårade, ledsna och planerar för motangrepp.
Kritik är ofta inte annat än förtäckta komplimanger. Man kan inte förhindra andra från att kritisera en själv på ett orättvist sätt, men man kan göra något som betyder betydligt mycke mer för en själv: Man kan hindra sig själv från att ta åt sig av de orättvisa beskyllningarna. Naturligtvis ska man inte strunta i all kritik. Tvärtom, den kan vara nyttig att ta vara på och lära sig av. Däremot ska man skita i all orättvis kritk!
Företagsledare och andra högt uppsatta inom bl.a. politik och näringsliv besitter ofta denna förmåga. De spänner upp sitt paraply och håller kritikens regn borta, i stället för att låta det rinna ned innanför kragen.
Så nästa gång ni känner att den orättvisa kritiken börjar hagla: Spänn upp ert paraply! :-)
Take care, live life - be happy!
onsdag 24 mars 2010
Har du tänkt på..?
Vår regionsordförande inledde årets regionsstämma med frasen: " Jag vill slå an tonen..." Jag fastnade vid betydelsen av den välanvända frasen, och insåg hur stor påverkan en talare, som inleder sammankomster av allehanda slag, KAN ha på deltagarnas sinnesstämning.
Vill man sätta an en positiv ton med framtidstro på möten/tillställningar, eller en kritisk och skarp ton, så har man som inledande talare en stor möjlighet att påverka!
I dag har jag lärt mig att Bönder är 2% av den svenska befolkningen. Vår näringsverksamhet, som ryms under benämningen "Bonde", utgör grunden av kommuners samhällsstruktur. Jakt- skogsbruks- och matproduktion finns i landets ALLA kommuner. Försvinner en liten inlandskommuns sista mjökbonde från marknaden, så blir effekten påtaglig för kommunen. Hur många tänker på det..?
Jag sträcker på mig lite extra efter dagens insikt. Bönder ska vara stolta över sitt yrkesval!
Allt för ofta blir man tagen för given. Inte bara i sin yrkesroll, utan även i andra situationer i Livet. Under de senaste månaderna ( eller eg under en ännu längre tid...) så har min vardag kantats av en djup förtroendekris.
Alla vi som sysslar med hästar vet hur lång tid det tar att bygga upp ett förtroende. Detta sköra, som kan raseras så lätt med en ogenomtänkt handling, eller genom uttalanden sagda i vredesmod och utan tanke på de spår, som de lämnar hos mottagaren, är så otroligt fundamentala i alla relationer.
Att hitta lösningar på problem är för mig en självklarhet. En förtroendekris, som utlöser känslomässiga reaktioner, är svårhanterlig. En utmaning väl värd sitt namn. Lärdomen jag har fått med mig ur denna "kris" är, att rationella argument fungerar sällan eller dåligt, på en som är känslomässigt upprörd. Då spelar det ingen roll om det är ett djur eller en människa.
Om man blir konfronterad och ifrågasatt, så är det lätt att man intar en försvarsställning. Att avstå, att vända andra kinden till, att framföra sin ståndpunkt, men ändå välja att gå därifrån UTAN att stå upp och försvara sig, det kräver ett stort mod. Men med facit i hand, så nås på det sättet de långsiktigt bästa lösningarna.
Att anständigt avklädd, blotta sitt innersta, och insiktsfullt konstatera att: " Det har aldrig legat någon framtid i att gå bakåt!" DET borde alla förstå.
Vill man sätta an en positiv ton med framtidstro på möten/tillställningar, eller en kritisk och skarp ton, så har man som inledande talare en stor möjlighet att påverka!
I dag har jag lärt mig att Bönder är 2% av den svenska befolkningen. Vår näringsverksamhet, som ryms under benämningen "Bonde", utgör grunden av kommuners samhällsstruktur. Jakt- skogsbruks- och matproduktion finns i landets ALLA kommuner. Försvinner en liten inlandskommuns sista mjökbonde från marknaden, så blir effekten påtaglig för kommunen. Hur många tänker på det..?
Jag sträcker på mig lite extra efter dagens insikt. Bönder ska vara stolta över sitt yrkesval!
Allt för ofta blir man tagen för given. Inte bara i sin yrkesroll, utan även i andra situationer i Livet. Under de senaste månaderna ( eller eg under en ännu längre tid...) så har min vardag kantats av en djup förtroendekris.
Alla vi som sysslar med hästar vet hur lång tid det tar att bygga upp ett förtroende. Detta sköra, som kan raseras så lätt med en ogenomtänkt handling, eller genom uttalanden sagda i vredesmod och utan tanke på de spår, som de lämnar hos mottagaren, är så otroligt fundamentala i alla relationer.
Att hitta lösningar på problem är för mig en självklarhet. En förtroendekris, som utlöser känslomässiga reaktioner, är svårhanterlig. En utmaning väl värd sitt namn. Lärdomen jag har fått med mig ur denna "kris" är, att rationella argument fungerar sällan eller dåligt, på en som är känslomässigt upprörd. Då spelar det ingen roll om det är ett djur eller en människa.
Om man blir konfronterad och ifrågasatt, så är det lätt att man intar en försvarsställning. Att avstå, att vända andra kinden till, att framföra sin ståndpunkt, men ändå välja att gå därifrån UTAN att stå upp och försvara sig, det kräver ett stort mod. Men med facit i hand, så nås på det sättet de långsiktigt bästa lösningarna.
Att anständigt avklädd, blotta sitt innersta, och insiktsfullt konstatera att: " Det har aldrig legat någon framtid i att gå bakåt!" DET borde alla förstå.
tisdag 23 mars 2010
Mina älskade ridelever
I söndagskväll, efter att jag avslutat mina två ridlektionsgrupper, så kom en mamma fram till mig. Hon var så glad, så stolt och så lycklig över hennes dotters framsteg inom ridningen. Hon tyckte att alla i ridgruppen utvecklats enormt mycket i positiv riktning den senaste säsongen.
Naturligtvis tar jag som ridlärare åt mig av detta berömmet. Det är precis detta allt går ut på med att vara ideell idrottsledare. Att få uppleva känslan av att få andra att växa i sig själva. Ridning handlar så mycket om det mentala. Ens sinnesstämning avspeglar sig direkt i kommunikationen och samspelet med hästen. Får man ungarna att tro på sin egen kapacitet så kan vad som helst hända.
Hoppträning i ridhuset i början av mars 2010. Farmarpojken och Sofia till vänster om polkagrishindret.
Ett av mina mål under säsongen har varit att få, speciellt en av tjejerna, till att inte gråta vid varje ridlektion. (Jaa, det fanns en tjej som brukade göra det.... tro det eller ej!) Hon är en väldigt speciell flicka, men med ett fantastiskt mod och en enorm vilja. Bra egenskaper för att lyckas. Detta målet har varit ganska enkelt att uppnå.
Ett annat av mina mål har varit att få en annan av tjejerna till att bli mindre rädd för hoppning. (trots att jag själv ogillar hoppning starkt!) Med andan i halsen har jag lyckats få henne att övervinna sin värsta rädsla, och i söndags hoppade hon sin första bana. Till och med i galopp! Helt fantastiskt!
Jag får ingen ekonomisk ersättning för att jag lotsar dessa tjejer i stallmiljön på ridklubben. Min tidspressade vardag måste effektiviseras dessa dagar för att ridlektionerna ska hinnas med. Jag måste försumma familjen i några timmar för att hjälpa andra. MEN DET ÄR DET VÄRT!
Glädjen i att få se dessa underbara barn lyckas, skratta, övervinna sina rädslor, utmana sig själva och växa mentalt är obeskrivbar. Ingen ekonomisk lön i världen kan ge samma känsla.
Jag hoppas att när dessa brudar, på väg in i tonårs- och vuxenlivet kommer att minnas Vekå, sin ridlärare, som en positiv förebild som lärde dem att ALLT GÅR, BARA VILJAN FINNS DÄR och att de ska tro på sin egen kapacitet. Ingenting är omöjligt!
Take care, live life - be happy!
Förvalta ditt föräldraskap väl!
Nära 800 kronor kostade Paulas förra helg. 800 kr... Tre-fyra rejäla matkassar från ICA. En klippning/slingning hos frisören. En dyr, smakrik whiskey... osv osv. Om man ställer allt man lägger sina pengar på i jämförelse med någonting, så utmanas man att fundera på sina värdegrunder. Välbehövligt anser jag!
För 800 kronor fick Paula uppleva en fantastisk helg, i fin gemenskap med fyra av sina bästa vänner. De fick ta ansvar över att hålla ordning på sina saker i det trånga utrymmet, som är i en husvagn. De var tvugna att samarbeta för att få helgen till att fungera utan onödiga konflikter. De stärkte sina självkänslor, när de upptäckte att de för varje åk nerför den branta slalombacken, kände sig säkrare och säkrare. De lärde sig dessutom att det krävs planering och struktur, för att gemensamt tillaga måltider. Samt att hushållera med den summa pengar de fått med sig hemifrån.
Var det värt 800 kronor..? Svar: JA!!!
När det kommer till våra barn och vår egen plånbok, så borde det inte finnas så långa ledningar. Naturligtvis ska man inte spendera över sina tillgångar, men man bör med handen på hjärtat sätta alla utgifter i ett perspektiv till sina egna värdegrunder.
Exempel:
Lisa 14 år nekas 500 kr till att följa kompisarna på äventyrsbad i Boden, med efterföljande middag och biobesök på kvällen, medans föräldrarna spenderar samma summa pengar på en dyr flaska vin, en taxiresa på kvällen till puben, x antal öl på utestället och sen en taxiresa hem igen. (tror inte 500 kr räcker...) Detta medans Lisa får tillbringa dagen/kvällen framför datorn och TV:n i stället, eftersom hennes kompisar är i Boden och hennes föräldrar är för oengagerade/onyktra för att sätta henne i kreativ och utvecklande sysselsättning.
Lisa är dagen efter sur, bitter och beter sig respektlöst mot sina föräldrar, som bara vill ligga och slöa i soffan framför TVn, ojandes över huvudvärk och illamående. Undrar varför...?
För 800 kronor fick Paula uppleva en fantastisk helg, i fin gemenskap med fyra av sina bästa vänner. De fick ta ansvar över att hålla ordning på sina saker i det trånga utrymmet, som är i en husvagn. De var tvugna att samarbeta för att få helgen till att fungera utan onödiga konflikter. De stärkte sina självkänslor, när de upptäckte att de för varje åk nerför den branta slalombacken, kände sig säkrare och säkrare. De lärde sig dessutom att det krävs planering och struktur, för att gemensamt tillaga måltider. Samt att hushållera med den summa pengar de fått med sig hemifrån.
Var det värt 800 kronor..? Svar: JA!!!
En havande Nypon med tre månader kvar till fölning. Stolt och lycklig ägarinna Paula på hästryggen. (Fotot taget av Christer Harnesk i feb 2010)
Nästa helg ska Paula delta vid en volleyboll-turnering i Vännäs, som sträcker sig från lördag till söndag. Den kommer säkerligen också att gå lös på minst 500 kronor. Är en helg med sina lagkamrater/vänner värt 500 kronor? Där de får lära sig hur positivt tänkande kan stärka och höja ens prestationer? Där de får lära sig att hantera tävlingsnerver, fokusera, få fysisk utmaning och kanske till och med få känna på segerns sötma? Är det värt det...? (Behöver jag ens skriva JA?)När det kommer till våra barn och vår egen plånbok, så borde det inte finnas så långa ledningar. Naturligtvis ska man inte spendera över sina tillgångar, men man bör med handen på hjärtat sätta alla utgifter i ett perspektiv till sina egna värdegrunder.
Exempel:
Lisa 14 år nekas 500 kr till att följa kompisarna på äventyrsbad i Boden, med efterföljande middag och biobesök på kvällen, medans föräldrarna spenderar samma summa pengar på en dyr flaska vin, en taxiresa på kvällen till puben, x antal öl på utestället och sen en taxiresa hem igen. (tror inte 500 kr räcker...) Detta medans Lisa får tillbringa dagen/kvällen framför datorn och TV:n i stället, eftersom hennes kompisar är i Boden och hennes föräldrar är för oengagerade/onyktra för att sätta henne i kreativ och utvecklande sysselsättning.
Lisa är dagen efter sur, bitter och beter sig respektlöst mot sina föräldrar, som bara vill ligga och slöa i soffan framför TVn, ojandes över huvudvärk och illamående. Undrar varför...?
Våra barn är det finaste, det viktigaste och det bästa vi har. Ansvaret vi tog på oss att vara deras förebilder, deras trygghet, deras mentorer och deras sporrar i sidan, är livslångt. Det är en ära, en heder och en uppgift jag bär med stolthet. Jag gör mitt bästa. Försöker verkligen. Hoppas alla andra också ärligt kan säga det.
Take care, live life - be happy!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)