Självrespekt hos slitvargarna

I morse möttes jag av dalande snöflingor, som la sig som ett tjockt vitt täcke över Tallheden, när jag skulle ut till djuren för att göra morgonsysslorna. Synen av de översnöade cyklarna kändes väldigt ironisk, och det är precis som om Moder Natur vill göra sig påmind om, var makten ligger...

Vackert är det och nog kommer sommaren. Tids nog så gör den det. Gärna snart!

Fortfarande inget föl. Snart börjar man väl slappna av och slutar upp med att titta lika intensivt på skärmen, med bilden från stallet om nätterna. Och det är väl då det händer. Har plöjt igenom en hel del litteratur i ämnet kring fölning och fölets första levnadstid, och konstaterat att det finns en hel del skräckpropaganda i detta ämne. Det gäller verkligen att inte låta sig skrämmas av allt som skrivs.

Bilder på alla hemska saker, som kan hända med både sto och föl fastnar på ens näthinna, men jag gör mitt bästa för att fokusera på, att det även sägs att "De flesta fölningarna sker helt problemfritt". Och det är väl så man måste tänka, för att inte bli helt tossig av oro! :-)

Tog en lång ridtur i går kväll. Jag ska ärligt säga att det är inte alltid jag ser fram emot dessa. När motivationen inte är på topp (vilket faktiskt inträffar för mig ibland) då måste självdisciplinen fram. Ger jag inte min häst motion för hans skull, så kan jag ge mig själv motion för min skull. (Ridning är ju en jättebra motionsform).

Magmusklerna mina har tagit god tid på sig med att komma tillbaka efter höstens operation och dess biverkningar. Man är inte tjugo år längre och all rehabilitering tar längre tid nu. Det märks...

Jag är otroligt tacksam som lever ett sådant liv, där jag ges möjlighet till "egen tid" för att ta hand om mig själv och mitt mående. Eller egentligen får jag den inte gratis - jag ser till att få den, för jag vet att jag behöver den!

Jag blir jättefrustrerad över att få höra ursäkter från folk som säger sig "inte ha tid" med att träna, eller "inte har möjlighet" till att göra saker på egen hand, för att "det är så mycket hemma nu".

Vi vill alla att våra barn ska erövra självrespekt och en sund självkänsla. Men hur ska de unga kunna lära sig det om de inte sett det hos äldre förebilder?

Respekten för sig själv demonstreras bäst i hemmets vardagliga sysslor. Mjölken ställer inte in sig själv i kylskåpet, kläder plockar inte upp sig själva från golvet och maten finns inte bara på bordet utan att någon serverar den.

Jag ser det som min rättighet att få använda mig av min tid till något annat, än att vara enbart en "funktion" för att serva barnen eller att fungera som en "diskmaskin". Kraven på barnen måste naturligtvis anpassas efter vad de kan förväntas att klara av, men det är absolut vårt ansvar som förälder och som vuxen att se till att barnen lär sig att ta ansvar i det gemensamma hushållet.

Att ständigt förföljas av tunga suckar över slitvargssysslan, och få höra frusterationen över att ständigt måsta "passa upp" och inte få någon egen tid för sig själv, är inte rättvist mot barnen. Barn som får vara med i hushållet erhåller en ökad självkänsla, och växer istället mentalt över att få beröm, och ett "Tack för hjälpen" från en tacksam vuxen.

Det är lätt att blanda samman utveckling av sig själv med utveckling på bekostnad av andra. Många människor vågar inte utvecklas av rädsla för att verka egoistiska. En viss sund egoism har vi alla rätt till.

Visa respekt mot dina nära och kära, men framför allt mot dig själv, genom att skaffa dig "egen tid", gärna med fysisk aktivitet inblandad. Det mår ALLA bättre av. Jag lovar!

Take care, live life - be happy!