Fick jättetrevligt besök vid morgonfikat idag. Hann prata om både skojigheter och lite mer djupa saker. Det gillar jag! :-) Skrattade så jag fick lite ont efteråt. Men det var det värt!
Har dessutom utmanat min läkande kropp på nygamla aktiviteter. Har mockat i stallet! Om jag tar lite åt gången på grepen, så funkar det. Mockningen tar lite längre tid än normalt, men jag mockar ju! Yipiie... :-)
Har fått fokusera en hel del på problemlösning idag. Vilket jag i och för sig gillar, men det känns ansvarsfullt och stort. Har förhoppningsvis fått möjlighet till att leda en människa rätt på Livets väg, gör mitt yttersta för att det ska ske. Hoppas jag lyckas...
Ser fram emot kvällen. Slakt av ett antal kalvar, ridlektioner och volleyboll.
Ha det bäst! P o K
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
Bär och glädjeämnen
När mamma är på besök så gäller det att hålla i sig. Oftast hinner hon fara fram både här och där. I dag gav hon sig bryskt på att avfrosta frysen i källaren. Det ledde till en hel del följd-effekter: Kött som behövde tas omhand, sylt som behövde kokas innan bären skulle bli dåliga osv. osv.
Blåbärsmuffins, blåbärspaj och hjortronsylt. Ska strax även sätta igång en rostbiff. Ugnen får jobba idag... :-)
Duktige grannen har gjort klart hönshuset där hönsen ska bo i vinter. Nu är de flyttade och lite skärrade. Blir nog inga ägg på ett tag, de behöver acklimatisera sig till sin nya miljö.
Bra dag idag. Hade ett väldigt skojigt telesamtal på förmiddagen. Älskar att samtala med folk, när man upplever att tiden bara flyger iväg och att ju mer man pratar, desto mer samtalsämnen dyker upp. Uppskattar även inslagen av humor när de kommer ganska frekvent, och att man törs göra bort sig och bjuda på sig själv.
Det kan då bli så galet... till slut börjar man skratta åt tjockleken på papprullarna i mitten av toarullarna och hur mycket luft som ryms mellan varje lager av papper i Euroshoppers billiga alternativ. :-D
Brist på sysselsättning..? Nää, bara greppar efter livets glädjeämnen... ;-)
Ta hand om varandra! Puss puss
Blåbärsmuffins, blåbärspaj och hjortronsylt. Ska strax även sätta igång en rostbiff. Ugnen får jobba idag... :-)
Duktige grannen har gjort klart hönshuset där hönsen ska bo i vinter. Nu är de flyttade och lite skärrade. Blir nog inga ägg på ett tag, de behöver acklimatisera sig till sin nya miljö.
Bra dag idag. Hade ett väldigt skojigt telesamtal på förmiddagen. Älskar att samtala med folk, när man upplever att tiden bara flyger iväg och att ju mer man pratar, desto mer samtalsämnen dyker upp. Uppskattar även inslagen av humor när de kommer ganska frekvent, och att man törs göra bort sig och bjuda på sig själv.
Det kan då bli så galet... till slut börjar man skratta åt tjockleken på papprullarna i mitten av toarullarna och hur mycket luft som ryms mellan varje lager av papper i Euroshoppers billiga alternativ. :-D
Brist på sysselsättning..? Nää, bara greppar efter livets glädjeämnen... ;-)
Ta hand om varandra! Puss puss
Renovering och längtan
I går började jag på att plocka ner delar av sommar-beteshagen. Skönt att kunna jobba ute lite lätt. R har kört med betesputsen där jag haft som mål, att hinna slå ner några stolpar till en, eller gärna två vinterhagar, innan det fryser till för mycket i marken. Med traktorns hjälp fixar jag nog det...
Våra ambitiösa grannar har påbörjat renovering av övervåningen i stugan. Det kliar i mina arbetsfingrar att få hjälpa till, och det ska bli så kul att få se resultatet av detta. I går övervann jag min hemska höjdrädsla och klättrade uppför stegen för att inspektera loftet. Det kommer att bli supermysigt där uppe!
"Familjelådan" har redan blivit succe´. Flera lappar ligger där redan och det ska bli intressant att se på söndag vad dessa lappar innehåller. :-)
På lördag kommer äntligen min Farmarpojke hem! Ska snart försöka bege mig ut i stallet. Vill börja plocka undan lite efter ungarnas månad i stallet. De har varit så otroligt duktiga på att varje dag stiga upp tidigt, släppa ut ponnyerna, mocka, bära vatten och utfodra. Att grejerna inte riktigt ligger där de ska och att sadelkammaren behöver en storstädning, det är helt acceptabelt efter deras insats!
Nu är kaffet klart. Ska ta tag det som står på dagens agenda strax. Bl a ska älgköttet malas till färs.
Take care, live life - be happy!
Våra ambitiösa grannar har påbörjat renovering av övervåningen i stugan. Det kliar i mina arbetsfingrar att få hjälpa till, och det ska bli så kul att få se resultatet av detta. I går övervann jag min hemska höjdrädsla och klättrade uppför stegen för att inspektera loftet. Det kommer att bli supermysigt där uppe!
"Familjelådan" har redan blivit succe´. Flera lappar ligger där redan och det ska bli intressant att se på söndag vad dessa lappar innehåller. :-)
På lördag kommer äntligen min Farmarpojke hem! Ska snart försöka bege mig ut i stallet. Vill börja plocka undan lite efter ungarnas månad i stallet. De har varit så otroligt duktiga på att varje dag stiga upp tidigt, släppa ut ponnyerna, mocka, bära vatten och utfodra. Att grejerna inte riktigt ligger där de ska och att sadelkammaren behöver en storstädning, det är helt acceptabelt efter deras insats!
Nu är kaffet klart. Ska ta tag det som står på dagens agenda strax. Bl a ska älgköttet malas till färs.
Take care, live life - be happy!
måndag 28 september 2009
Sparlågan brinner
Nu börjar jag kunna se tendenser hur mitt framtida ärr kommer att se ut. Såret läker på bra nu. Det är fortfarande öppet, och jag måste ännu lägga om det två ggr per dag. Men bättre blir det.
Ärret kommer att göra min mage lite deformerad. För mig blir det som en symbolik för det h-vete jag varit tvungen att gå igenom. Det synliga ärret kan ändå aldrig nå upp till proportionerna av skadan som skett inom mig. Både mentalt och kroppsligt.
Känner mig verkligen på sparlåga. Kämpar förtvivlat för att hålla nosen ovanför vattenytan. Energireserven har varnat länge för sviktande lagerstatus.
De små, gnistrande diamanterna i vardagens kolsvarta mörker, greppar jag efter som en galen guldgrävare. De håller mig upprätt, tålmodigt väntande på Tillfället. Likt ett skadat lejon har jag gått till reträtt, men vänta bara...
När Tillfället kommer, då är jag beredd.
Ärret kommer att göra min mage lite deformerad. För mig blir det som en symbolik för det h-vete jag varit tvungen att gå igenom. Det synliga ärret kan ändå aldrig nå upp till proportionerna av skadan som skett inom mig. Både mentalt och kroppsligt.
Känner mig verkligen på sparlåga. Kämpar förtvivlat för att hålla nosen ovanför vattenytan. Energireserven har varnat länge för sviktande lagerstatus.
De små, gnistrande diamanterna i vardagens kolsvarta mörker, greppar jag efter som en galen guldgrävare. De håller mig upprätt, tålmodigt väntande på Tillfället. Likt ett skadat lejon har jag gått till reträtt, men vänta bara...
När Tillfället kommer, då är jag beredd.
Idag ska jag fortsätta med höststädningen. Den dagen min kropp är redo för utomhusarbete ska inga "måsten" få hålla mig inomhus! Inga oputsade fönster, osorterade garderober, pappersarbete eller liknande inneaktiviteter, ska hålla mig inne. Då ska jag ut! :-)
P o K/ Vekå
söndag 27 september 2009
Hitta balansen
Har gjort höstfint i vardagsrummet idag. Storstädat skrivbordet, röjt bort en massa papper, dammtorkat, putsat fönster, bytt gardiner och nu känns rummet fint och fräscht! :-)
Konstaterar att en maskin tvätt om dagen är nästan för lite. Hamnar lite efter. Måste ta någon dag med flera maskiner, för att hinna i kapp tvätthögen som växer i jämn takt.
Håller nu på att göra i ordning en låda med ett litet brevinkast. I denna kan vem som helst i familjen lägga en lapp, där man skriver om någon gjort något bra, eller om någon gjort något mindre bra. Lådan kommer att tömmas en gång i veckan och lapparna kommer att bli underlag för vilka samtalsämnen som ska dryftas. Om man vill rita en bild så går det oxå bra.
Vi har varje söndag våra små möten när veckopengen delas ut. Gillar inte att kalla det familjeråd, men det är ett typ av sådant möte. Vill hitta en bättre benämning på det... I kväll har vi mycket att prata om. Både positivt och negativt. Ser fram emot resultatet!
Våra bussiga och kreativa grannar har införskaffat en typ att balanslina. Detta är nu senaste inne-grejen för ungarna, som nu utmanar varandra på hur långt de kommer utan att hålla i sig. Bra balansträning och motivationsobjekt för att vara utomhus (fastän farbror Blåst stormar på...) :-)
Ha det bäst - helst till häst!
Konstaterar att en maskin tvätt om dagen är nästan för lite. Hamnar lite efter. Måste ta någon dag med flera maskiner, för att hinna i kapp tvätthögen som växer i jämn takt.
Håller nu på att göra i ordning en låda med ett litet brevinkast. I denna kan vem som helst i familjen lägga en lapp, där man skriver om någon gjort något bra, eller om någon gjort något mindre bra. Lådan kommer att tömmas en gång i veckan och lapparna kommer att bli underlag för vilka samtalsämnen som ska dryftas. Om man vill rita en bild så går det oxå bra.
Vi har varje söndag våra små möten när veckopengen delas ut. Gillar inte att kalla det familjeråd, men det är ett typ av sådant möte. Vill hitta en bättre benämning på det... I kväll har vi mycket att prata om. Både positivt och negativt. Ser fram emot resultatet!
Våra bussiga och kreativa grannar har införskaffat en typ att balanslina. Detta är nu senaste inne-grejen för ungarna, som nu utmanar varandra på hur långt de kommer utan att hålla i sig. Bra balansträning och motivationsobjekt för att vara utomhus (fastän farbror Blåst stormar på...) :-)
Ha det bäst - helst till häst!
lördag 26 september 2009
Alfons Åberg-takter
Även denna dag har sprungit iväg. Fort som bara den. Nackdelen med att vara bondefamilj är att vardag och helg tenderar att flyta ihop. Arbete som inte hinns med under veckan, försöks hinnas ikapp under helgen. När ska man då vara ledig..?
Fördelen är att man kan, om man vill, unna sig ledigt mitt i veckan. På dagtid. När "vanligt" folk arbetar. Såvida man inte har ett andra jobb, eller t.o.m. ett tredje...
Vi kan väl åka och bada i badhuset..? Eller ta en biosväng i Skellefteå? Eller picknick i det gröna uppe på Solias topp? Eller varför inte bara en skogspromenad och räkna antalet myrstackar?
Jo visst, jag ska bara....
Suck.
Ta hand om varandra... P o K.
Fördelen är att man kan, om man vill, unna sig ledigt mitt i veckan. På dagtid. När "vanligt" folk arbetar. Såvida man inte har ett andra jobb, eller t.o.m. ett tredje...
Vi kan väl åka och bada i badhuset..? Eller ta en biosväng i Skellefteå? Eller picknick i det gröna uppe på Solias topp? Eller varför inte bara en skogspromenad och räkna antalet myrstackar?
Jo visst, jag ska bara....
Suck.
Ta hand om varandra... P o K.
Busringning
Haft sovmorgon idag. Jätteskönt! Vaknade tidigt i morse av att det lät som om taket på huset skulle blåsa iväg. Oj, vilka naturkrafter som var igång. Nu har det dock lugnat ner sig och det verkar bli en fin höstdag idag.
Va på bushumör i går. Ringde och skojade med en kille till en av mina bästa vänner. Hon ville så gärna det, och jag var inte sen att haka på. Allt för ett gott skratt! På Blocket säljer han en massa mopeder och det var en bra inkörsport för att göra ett samtal. Som en galen flerbarnsmamma, med noll koll på trafikregler och hur en moped fungerar, så ville jag köpa en orange moped av honom. (trots att han bara hade svarta...) Dummade mig så galet mycket, att det var svårt att hålla sig för skratt.
Ungarna här hemma trodde jag var hög på något och fattade inte vad jag höll på med. Roligt var det i alla fall. Innan kvällen var slut, så hade min kompis naturligtvis avslöjat bluffen för hennes stackars pojkvän, som hade varit så seriös och verkligen försökt sälja mig den moped jag ville ha... :-D
Tur att han tog det på rätt sätt!
Nu har jag slappat bort en hel förmiddag. Det var länge sen sist.
Hörs sen. Puss puss.
Va på bushumör i går. Ringde och skojade med en kille till en av mina bästa vänner. Hon ville så gärna det, och jag var inte sen att haka på. Allt för ett gott skratt! På Blocket säljer han en massa mopeder och det var en bra inkörsport för att göra ett samtal. Som en galen flerbarnsmamma, med noll koll på trafikregler och hur en moped fungerar, så ville jag köpa en orange moped av honom. (trots att han bara hade svarta...) Dummade mig så galet mycket, att det var svårt att hålla sig för skratt.
Ungarna här hemma trodde jag var hög på något och fattade inte vad jag höll på med. Roligt var det i alla fall. Innan kvällen var slut, så hade min kompis naturligtvis avslöjat bluffen för hennes stackars pojkvän, som hade varit så seriös och verkligen försökt sälja mig den moped jag ville ha... :-D
Tur att han tog det på rätt sätt!
Nu har jag slappat bort en hel förmiddag. Det var länge sen sist.
Hörs sen. Puss puss.
fredag 25 september 2009
Nå målen!
Idag ska jag göra ett viktigt samtal. Jag har funderat fram och tillbaka i mitt ställningstagande i denna fråga och har nu äntligen bestämt mig. Samtalet är inget jag ser fram emot, men det SKA göras. Det strider dels mot en del av min livsfilosofi, att man ska lägga svårigheter bakom sig och sträva framåt, dels så kommer det att starta en process, som jag inte riktigt vet om jag är frisk och stark nog, att klara av ännu. Vi får se vart det leder.
Var på föräldramöte igår igen. Fick ta del av kunskapsmålen för åk 3 som är satta av Skolverket. (De finns att läsa på Skolverkets hemsida). Tycker det är helt realistiska mål. Inget konstigt. Problemen blir bara när det finns barn som inte når målen och vilka åtgärder som tas, eller ännu värre, INTE sätts in... Har fått förklarat att barn som inte når målen, ändå flyttas upp i klasserna.
Under min skoltid (fast det håller ju snart på att va länge sen...) så fanns det en och annan som var tvungen att gå om vissa årskurser. Just för att de låg så långt efter. Börjar ett barn ligga efter på ett tidigt stadium, och halkar efter mer och mer för varje år som går, vilka förutsättningar ger man då dem att klara sin skolgång med ett godkänt resultat? Lärarkåren gör förhoppningsvis så gott de kan, med de resurser de har. Men...
Mest frustrerad blir jag, när jag upptäcker att problemet är nonchalans och att folk skyller på varandra. Stå inte bara där - gör något! BLÄÄÄ!
Bravo, nu är jag lagom upprörd för att ta tag i det där samtalet...
Ha det bäst, P o K
Var på föräldramöte igår igen. Fick ta del av kunskapsmålen för åk 3 som är satta av Skolverket. (De finns att läsa på Skolverkets hemsida). Tycker det är helt realistiska mål. Inget konstigt. Problemen blir bara när det finns barn som inte når målen och vilka åtgärder som tas, eller ännu värre, INTE sätts in... Har fått förklarat att barn som inte når målen, ändå flyttas upp i klasserna.
Under min skoltid (fast det håller ju snart på att va länge sen...) så fanns det en och annan som var tvungen att gå om vissa årskurser. Just för att de låg så långt efter. Börjar ett barn ligga efter på ett tidigt stadium, och halkar efter mer och mer för varje år som går, vilka förutsättningar ger man då dem att klara sin skolgång med ett godkänt resultat? Lärarkåren gör förhoppningsvis så gott de kan, med de resurser de har. Men...
Mest frustrerad blir jag, när jag upptäcker att problemet är nonchalans och att folk skyller på varandra. Stå inte bara där - gör något! BLÄÄÄ!
Bravo, nu är jag lagom upprörd för att ta tag i det där samtalet...
Ha det bäst, P o K
torsdag 24 september 2009
Val för dagen
Jag är fast övertygad om att vi utsätts inte för fler svårigheter än vad vi klarar av. Ens personlighet avgör hur man väljer att handskas med dem. En liten motgång för en, kan vara en stor för en annan. Vårt undermedvetna fascinerar mig. Det överraskar mig med känslor, intryck och impulser. Dagar när jag väljer att noga lyssna inåt, är oftast de dagar som ger mig mest.
Gruvar du dig för något? Gör det genast!
Så mycket energi man har slösat på att oroa sig för saker och ting. Visst bör man ha ett öppet sinne och vara förberedd på att negativiteter kan komma. Men varför ta ut oro i förskott? Bättre att fokusera på här och nu och ta tag i problem när de väl dyker upp. Hur lätt är det annars att ta vara på och njuta av livet? Just nu..?
Visst, jag har en massa elände att brottas med. Såret. Som aldrig läker. Som måste läggas om två gånger/dag. Som ömmar, stramar och bråkar med mig. Som gör att jag känner mig oattraktiv, äcklig och sjuklig. Min onda och spända buk. Som gör att jag känner mig havande i nionde månaden. Men....
Jag väljer att vara glad för att:
Jag kan nu gå upprätt.
Jag kan göra toabesök utan alltför stora problem.
Jag kan köra bil.
Jag kan ha ridlektioner.
Jag kan baka. Och laga mat. Och städa.
Pappersarbetet tar inte musten ur mig.
Jag kan se en hel film och fokusera på innehållet i den.
Jag kan med tankens kraft välja bort min smärta.
Jag kan glädja människor. Och hjälpa dem efter bästa förmåga.
Jag kan vara ett stöd för andra.
Med ovan nämnda positiviteter så är faktiskt livet ganska härligt! :-)
Take care, live life - be happy!
Gruvar du dig för något? Gör det genast!
Så mycket energi man har slösat på att oroa sig för saker och ting. Visst bör man ha ett öppet sinne och vara förberedd på att negativiteter kan komma. Men varför ta ut oro i förskott? Bättre att fokusera på här och nu och ta tag i problem när de väl dyker upp. Hur lätt är det annars att ta vara på och njuta av livet? Just nu..?
Visst, jag har en massa elände att brottas med. Såret. Som aldrig läker. Som måste läggas om två gånger/dag. Som ömmar, stramar och bråkar med mig. Som gör att jag känner mig oattraktiv, äcklig och sjuklig. Min onda och spända buk. Som gör att jag känner mig havande i nionde månaden. Men....
Jag väljer att vara glad för att:
Jag kan nu gå upprätt.
Jag kan göra toabesök utan alltför stora problem.
Jag kan köra bil.
Jag kan ha ridlektioner.
Jag kan baka. Och laga mat. Och städa.
Pappersarbetet tar inte musten ur mig.
Jag kan se en hel film och fokusera på innehållet i den.
Jag kan med tankens kraft välja bort min smärta.
Jag kan glädja människor. Och hjälpa dem efter bästa förmåga.
Jag kan vara ett stöd för andra.
Med ovan nämnda positiviteter så är faktiskt livet ganska härligt! :-)
Take care, live life - be happy!
onsdag 23 september 2009
Blå, blå, blå.
På lördag är det tänkt att jag ska hämta hem Farmarpojken. Gruvar mig lite... kan ju inte ens mocka än... Har slängt ut en krok för att se ifall de vill behålla honom någon vecka till, så att jag hinner återhämta mig lite mer. Men samtidigt längtar jag efter honom... :-) Några dar kvar. Vi får se hur det blir.
Idag fyller min pappa 76 år! Ska strax åka dit och gratta honom. :-)
Har suttit med pappersarbete hela fm idag. Planerar och planerar... Bra sysselsättning för att flytta tankar från den nya smärtan, som dykt upp i min högra ljumske. Blåmärkena jag har är inte av denna värld. Ser inte riktigt klok ut "där nere". :-) Kan blåmärken ömma så fruktansvärt..? Är svullen och väldigt varm i ljumsken. Hoppas det snart går över!
Förstår inte varför papper från Fora ang. inrapportering av löner för 2008 kommit så sent? Kontaktade ju dom i början av året..? Hmm... Upplägget och planeringen av de kommande ridlektionerna på klubben är också avklarade nu. Känns skönt att ha det gjort. Inga räkningar på hög, bara några oskrivna fakturor.
Hade tänkt försöka mig på att putsa något fönster idag. Det borde gå! Ska i alla fall försöka.
Take care, live life - be happy!
Idag fyller min pappa 76 år! Ska strax åka dit och gratta honom. :-)
Har suttit med pappersarbete hela fm idag. Planerar och planerar... Bra sysselsättning för att flytta tankar från den nya smärtan, som dykt upp i min högra ljumske. Blåmärkena jag har är inte av denna värld. Ser inte riktigt klok ut "där nere". :-) Kan blåmärken ömma så fruktansvärt..? Är svullen och väldigt varm i ljumsken. Hoppas det snart går över!
Förstår inte varför papper från Fora ang. inrapportering av löner för 2008 kommit så sent? Kontaktade ju dom i början av året..? Hmm... Upplägget och planeringen av de kommande ridlektionerna på klubben är också avklarade nu. Känns skönt att ha det gjort. Inga räkningar på hög, bara några oskrivna fakturor.
Hade tänkt försöka mig på att putsa något fönster idag. Det borde gå! Ska i alla fall försöka.
Take care, live life - be happy!
tisdag 22 september 2009
Uppdaterat och projektplanering
Idag får jag betydelsefullt besök av folk från en myndighet i Skellefteå. Mötet är viktigt ur den synpunkten, att en del av min affärsidé, innefattar ett samarbete med denna myndighet.
Att "nätverka" är oerhört viktigt. Man skaffar sig kontakter och bygger broar över ´gränsland´. Allt för ofta får man vid inspirationsmöten och andra utvecklande träffar uppleva, att det finns jättemånga projekt och andra kreativa tankar, som istället för att samverka, dubbelarbetas parallellt.
Tänk om energin som förbrukas på att försöka hitta lösningar och strategier istället koncentrerades..?
Tänk om negativiteter som prestige och stolthet kunde läggas åt sidan och samarbete, resultat- och målinriktning istället kom i första hand?
Tänk om...
Nu har jag hittat en bra strategi för att hantera min smärta. Märker att jag nu börjar kunna flytta fokus till fler saker än att bara bli frisk. Tankarna och handlingarna jag gör för andra är en stor del av medicinen. Fick nu på morgonen en stort "kvitto" på att hårt, jobbigt men målmedvetet arbete, lönar sig. Kanske inget stort kvitto i andras ögon, men för mig betydde det mycket. Värmande ord i skriftlig form, från en man lyckats beröra... :-)
Har tagit mig i kragen och uppdaterat lite på min hemsida. Försöker förtvivlat lägga ut en film från en av Paula och Nypons tävlingar i sommar, men det är inte lätt när man bara sitter med ADSL´s lägsta hastighet. Två nya filmer på FP ligger iaf ute.
Är så stolt över att morgonrutinerna börjar funka här hemma. Med fyra ungar i åldern 9-13 kan verkligen kaoset infinna sig. När två av dem dessutom är tonåringar blir utmaningen än större... :-)
Här ser vi dock resultat av följande:
Ett barn som får beröm, lär sig att uppskatta.
Ungarna älskar att göra rätt. De upplever vår ärliga uppskattning när regler följs och ramar tolereras.
Ett barn som får uppleva rent spel, lär sig rättvisa.
Alla ungarna är lika mycket värda och behandlas rättvist. Konkurrensen mellan dem minskar när de får uppleva att alla blir sedda och älskade för den de är.
Ett barn som accepteras och möts med vänskap, lär sig att känna kärlek i världen.
Vi gör stor skillnad på beteenden och barnet i sig. Barnen blir alltid accepterade och problem med destruktiva beteendemönster jobbar vi fram lösningar för att komma tillrätta med. Äkta kärlek och vänskap, hjälper och stöttar, det märker vi att de lär sig. :-)
Ta hand om varandra, puss puss.
Att "nätverka" är oerhört viktigt. Man skaffar sig kontakter och bygger broar över ´gränsland´. Allt för ofta får man vid inspirationsmöten och andra utvecklande träffar uppleva, att det finns jättemånga projekt och andra kreativa tankar, som istället för att samverka, dubbelarbetas parallellt.
Tänk om energin som förbrukas på att försöka hitta lösningar och strategier istället koncentrerades..?
Tänk om negativiteter som prestige och stolthet kunde läggas åt sidan och samarbete, resultat- och målinriktning istället kom i första hand?
Tänk om...
Nu har jag hittat en bra strategi för att hantera min smärta. Märker att jag nu börjar kunna flytta fokus till fler saker än att bara bli frisk. Tankarna och handlingarna jag gör för andra är en stor del av medicinen. Fick nu på morgonen en stort "kvitto" på att hårt, jobbigt men målmedvetet arbete, lönar sig. Kanske inget stort kvitto i andras ögon, men för mig betydde det mycket. Värmande ord i skriftlig form, från en man lyckats beröra... :-)
Har tagit mig i kragen och uppdaterat lite på min hemsida. Försöker förtvivlat lägga ut en film från en av Paula och Nypons tävlingar i sommar, men det är inte lätt när man bara sitter med ADSL´s lägsta hastighet. Två nya filmer på FP ligger iaf ute.
Är så stolt över att morgonrutinerna börjar funka här hemma. Med fyra ungar i åldern 9-13 kan verkligen kaoset infinna sig. När två av dem dessutom är tonåringar blir utmaningen än större... :-)
Här ser vi dock resultat av följande:
Ett barn som får beröm, lär sig att uppskatta.
Ungarna älskar att göra rätt. De upplever vår ärliga uppskattning när regler följs och ramar tolereras.
Ett barn som får uppleva rent spel, lär sig rättvisa.
Alla ungarna är lika mycket värda och behandlas rättvist. Konkurrensen mellan dem minskar när de får uppleva att alla blir sedda och älskade för den de är.
Ett barn som accepteras och möts med vänskap, lär sig att känna kärlek i världen.
Vi gör stor skillnad på beteenden och barnet i sig. Barnen blir alltid accepterade och problem med destruktiva beteendemönster jobbar vi fram lösningar för att komma tillrätta med. Äkta kärlek och vänskap, hjälper och stöttar, det märker vi att de lär sig. :-)
Ta hand om varandra, puss puss.
måndag 21 september 2009
Följder av inkonsekvens
Det finns två saker som jag väljer att lägga en stor del av mitt engagemang på:
1. Barns välbefinnande.
2. Människans samspel och behov av djur och natur.
Många andra saker ligger mig också varmt om hjärtat, men dessa två ligger i topp.
Det är många som håller med i positiva och utvecklande resonemang kring barnuppfostran, respekt, deras lärande, ansvarstagande och utvecklingstrappa. Men tyvärr upplever jag att allt för få lever som de lär!
Stöter allt för ofta på djurägare som predikar stort om vikten av konsekvens och att djuren ska se oss som "ledare", men när man ser dem i praktiken, inte alls praktiserar det de talar om.
Föräldrar som säger sig stå för vad de lovat och sen inte gör det. Muntliga straff som används som hot, men som sen aldrig verkställs.
Man kan dra många likhetstecken mellan förhållande djur-människa, människa-djur, djur-djur, människa-människa. Vad skapar inkonsekvens och respektlöshet i ovan nämnda relationer? Fundera lite på den frågan...
Att leva som man lär är inte alltid lätt. Ibland trillar man dit och väljer "den enkla vägen". Helt naturligt, vi är bara mänskliga... Viktigast är dock att man inte ger upp, vågar stå för sina åsikter, förlåter sig själv för när man känner sig svag och behandlar andra som man själv vill bli behandlad!
Idag kommer att bli en speciell dag. Har många "speciella" saker på agendan. Nu ska jag ta tag i dem! Först så flyttar vi lite tankar bara, och fokuserar.... :-)
Take care, live life - be happy!
1. Barns välbefinnande.
2. Människans samspel och behov av djur och natur.
Många andra saker ligger mig också varmt om hjärtat, men dessa två ligger i topp.
Det är många som håller med i positiva och utvecklande resonemang kring barnuppfostran, respekt, deras lärande, ansvarstagande och utvecklingstrappa. Men tyvärr upplever jag att allt för få lever som de lär!
Stöter allt för ofta på djurägare som predikar stort om vikten av konsekvens och att djuren ska se oss som "ledare", men när man ser dem i praktiken, inte alls praktiserar det de talar om.
Föräldrar som säger sig stå för vad de lovat och sen inte gör det. Muntliga straff som används som hot, men som sen aldrig verkställs.
Man kan dra många likhetstecken mellan förhållande djur-människa, människa-djur, djur-djur, människa-människa. Vad skapar inkonsekvens och respektlöshet i ovan nämnda relationer? Fundera lite på den frågan...
Att leva som man lär är inte alltid lätt. Ibland trillar man dit och väljer "den enkla vägen". Helt naturligt, vi är bara mänskliga... Viktigast är dock att man inte ger upp, vågar stå för sina åsikter, förlåter sig själv för när man känner sig svag och behandlar andra som man själv vill bli behandlad!
Idag kommer att bli en speciell dag. Har många "speciella" saker på agendan. Nu ska jag ta tag i dem! Först så flyttar vi lite tankar bara, och fokuserar.... :-)
Take care, live life - be happy!
söndag 20 september 2009
För 2 år sedan...
... så slogs benen undan på alla i vår familj. Min storebror Tomas dog. Knall och fall på bussen ut till Arlanda flygplats. Hans tuffa livsstil gjorde att vi var många som ibland undrade hur länge det skulle gå... men när det väl hände, så var chocken oundviklig.
För mig personligen så efterlämnade han så många frågor utan svar. Vår relation var komplicerad och speciell, mer än vad någon annan kan ana... Vi upplevde ytterligheter tillsammans. Känslomässigt djupa svårigheter, företagsmässiga höjdpunkter och dalgångar, samt perioder av total fysisk och psykisk utmattning.
Min bror var i mina ögon en hårdhudad företagsman. Jag undrade ofta vad som var hans drivkraft. Nu undrar jag inte längre. Nu vet jag. Alla hans positiva arbetsmetoder jag hann ta del av, de har jag skrivit in i mitt hjärtas loggbok. Hans positiva syn på engagemang, driv, personal och vilja har jag också etsat in. Det negativa, som tyvärr var lite för frekvent, har jag valt att lämna bakom mig. Och tagit lärdom av.
Idag är jag bara tacksam. Tänker på allt det positiva han efterlämnat. Folk minns honom och kommer så att göra under en lång tid, för han lämnade ingen oberörd.
Sänder varma tankar till hans två barn. Tänker på er ofta.
Ännu varmare tankar till mamma. Hon som förlorat ett av sina barn.
Stor varm kram till storebror Sven. Tack för att DU finns.
I dag sörjer jag, men väljer ändå att vara glad och tacksam.
Ta hand om varandra...
Flyttning
Såret läker på fint. Smärtan, som tidigare i högsta grad kommit därifrån, har nu överröstats av den inifrån buken. Från att tidigare ha haft (precis som många andra kvinnor i min ålder) en liten putmage att klämma på, så är magen numera som en alltför uppblåst ballong. Stenhård och svullen. Finns inte mycket att "ta tag i" här inte... :-) försöker se det komiska i detta...
Nå väl, det ska väl bli ordning på detta med så småningom. Känner mig dock som en stel planka, då minsta rörelse för att vika ihop kroppen något smärtar oerhört. Vill inte på något sätt minska volymen inne i buken. Hmm. Nu flyttar jag fokus till detta område och ska bli smärtfri. Så e de bara...
Take care, live life - be happy!
Nå väl, det ska väl bli ordning på detta med så småningom. Känner mig dock som en stel planka, då minsta rörelse för att vika ihop kroppen något smärtar oerhört. Vill inte på något sätt minska volymen inne i buken. Hmm. Nu flyttar jag fokus till detta område och ska bli smärtfri. Så e de bara...
Take care, live life - be happy!
lördag 19 september 2009
Glad över både det ena och det andra
Oj, vilken dag! Timmarna har sprungit iväg och det känns att man har tagit vara på tiden idag. :-)
Åkte till Kågedalen för att titta på FP´s första hopptävling idag. Han var så ooootroligt duktig och det syns att han och ryttaren Sofia har skoj ihop. Han är så modig och ambitiös, verkar tycka att "jaha, var det inte mer än så här..?" typ... Nedan syns de på prisutdelningen, eftersom de red en felfri runda! Stort grattis! :-)
Åkte till Kågedalen för att titta på FP´s första hopptävling idag. Han var så ooootroligt duktig och det syns att han och ryttaren Sofia har skoj ihop. Han är så modig och ambitiös, verkar tycka att "jaha, var det inte mer än så här..?" typ... Nedan syns de på prisutdelningen, eftersom de red en felfri runda! Stort grattis! :-)
Eftermiddagen har ägnats åt mjukbrödsbak i bagarstugan. Fick jättefin och trevlig hjälp av våra grannar. Vi avslutade med pizzabak och det känns i kropp och knopp att denna dag har varit speciell på många sätt och vis.
Har ju äntligen suttit bakom ratten igen. Frihetskänslan det ger över att nu veta, att jag kan ta mig någonstans utan att be om hjälp hela tiden, är stor. Tänk hur sådana små saker, som man tidigare bara tog för givet, kan få en till att bli så lycklig...
Sak nummer två som också gör att jag märker framsteg i mitt mående, är att jag klarat av att vara upprättstående en hel dag. Har inte vilat på hela dagen och känner mig inte svimfärdig för det! Bra va..?!
Nu däremot blir det soffläge en stund innan sängen hägrar.
Ha det bäst - helst till häst!
fredag 18 september 2009
Tanken segrar.
Helt ok sömn i natt. Tack för det! :-)
Min kära R följde mig till stan idag. För första gången på länge upplevde jag äntligen att de inom sjukvården tog mina besvär på riktigt allvar. Fick idag besked via post, att det de plockade ut ur mig vid operationen var helt friskt och fint. Trodde inte mina ögon! Bra visserligen, men ännu ett bevis på vilken felbedömning och feldiagnostisering jag har fått.
Fick inte träffa rätt doktor heller. Hon var tvungen gå på möte. Den jag träffade var dock bra och tog sig tiden jag krävde att få. Många prover togs, som vanligt. Djupet i såret har krympt lite. Är nu ´bara´ 2 cm djupt. Det betyder alltså att det har läkt på bra inifrån sedan i tisdags. Smärtan som jag nu upplever som mer stickande och brännade, är som jag redan trott, en del av läkningsprocessen. Nervtrådar ska hitta varandra igen, muskler ska helas och bindväv och hinnor återskapas.
De fascinerades över hur bra det ändå verkar läka och jag tror det beror på mitt ´jävlar anamma´! :-)
Tyvärr har inget förändrats inne i min buk. Problemen där kvarstår, oförändrat sedan sist. Försöker tänka att jag fokuserar på en sak i taget. Mitt otäcka sår har fått 95% av mina tankar. Vi lagar det först, sen tar jag det andra. För frisk ska jag bli!
Om två veckor är nästa återbesök inplanerat. Innan dess ska mycket ha hänt och vägen mot Tillfrisknandet ska närma sig slutet.
I morse var det förresten rimfrost ute. Vintern måste dröja. Vill hinna uppleva hösten på riktigt.
I morgon blir det hopptävling för min Farmarpojke. Oj, va spännande det ska bli! Måste ladda videokameran och filma lite. I morgon ska jag pussa på honom. Inandas doften och se om han minns mig. Saknar honom sååå...
Take care, live life - be happy!
Min kära R följde mig till stan idag. För första gången på länge upplevde jag äntligen att de inom sjukvården tog mina besvär på riktigt allvar. Fick idag besked via post, att det de plockade ut ur mig vid operationen var helt friskt och fint. Trodde inte mina ögon! Bra visserligen, men ännu ett bevis på vilken felbedömning och feldiagnostisering jag har fått.
Fick inte träffa rätt doktor heller. Hon var tvungen gå på möte. Den jag träffade var dock bra och tog sig tiden jag krävde att få. Många prover togs, som vanligt. Djupet i såret har krympt lite. Är nu ´bara´ 2 cm djupt. Det betyder alltså att det har läkt på bra inifrån sedan i tisdags. Smärtan som jag nu upplever som mer stickande och brännade, är som jag redan trott, en del av läkningsprocessen. Nervtrådar ska hitta varandra igen, muskler ska helas och bindväv och hinnor återskapas.
De fascinerades över hur bra det ändå verkar läka och jag tror det beror på mitt ´jävlar anamma´! :-)
Tyvärr har inget förändrats inne i min buk. Problemen där kvarstår, oförändrat sedan sist. Försöker tänka att jag fokuserar på en sak i taget. Mitt otäcka sår har fått 95% av mina tankar. Vi lagar det först, sen tar jag det andra. För frisk ska jag bli!
Om två veckor är nästa återbesök inplanerat. Innan dess ska mycket ha hänt och vägen mot Tillfrisknandet ska närma sig slutet.
I morse var det förresten rimfrost ute. Vintern måste dröja. Vill hinna uppleva hösten på riktigt.
I morgon blir det hopptävling för min Farmarpojke. Oj, va spännande det ska bli! Måste ladda videokameran och filma lite. I morgon ska jag pussa på honom. Inandas doften och se om han minns mig. Saknar honom sååå...
Take care, live life - be happy!
torsdag 17 september 2009
Snart helg
Miniglipan verkar inte fin. Jag kallar den så. Den lite mindre glipan i såret, som är bredvid den stora. Den stora glipans kött och hudkanter verkar hyfsat ljusa och fina, men den lilla bråkar med mig... Kanterna verkar grå/blå/röda och ömmar fruktansvärt mycket! Mer svullen är jag med. Fast nu har svullnaden flyttat sig, från den högra till den vänstra sidan.
I morgon blir det doktorsbesök igen. Suck... Ska äntligen få träffa läkaren som opererat mig. Har en hel del frågor till denne!
Haft värsta bak-ivern idag. Vårt hem har doftat nybakat hela eftermiddagen. Sockerkaka med ägg från våra egna hönor. Rabarberkaka med rabarber från vår egen trädgård. (trodde inte höstrabarbern skulle va så god, men det var den!) Avslutade med en fluffig och fin fläskpannkaka.
Förmiddagen fick jag trevligt besök av en kompis som erbjöd sin hjälp med div hushållsbestyr. Satte henne på lite gräsklippning. Tror det var hon som fick igång längtan efter nybakat i mig, för hon hade värsta goda bullarna med sig...! ;-) Kändes helknasigt att ha "hemhjälp" på det där viset, men vad tusan... jag behöver det ju! Tacksamheten är stor och skrivs in i mitt hjärtas loggbok. ;-)
I kväll har jag suttit på föräldramöte. Hade två möten att välja på. Ville inte missa detta. Blev positivt överraskad och otroligt glad över det engagemang och den goda viljan som lärarna utstrålade. Känner stort förtroende för Norsjös Lärarkår och skickar med stolthet och glädje mina barn till denna skola. Välorganiserat, strukturerat, god stämning och Det, med stort D... Känns super!
I en och en halv timme, som detta möte tog, hade jag inte ont någonstans. DET är bra betyg!
Hoppas jag får positiva besked i morgon. Behöver verkligen det...
Mitt sår, som för några dagar sedan visserligen var helt öppet och otäckt att titta på, har ändrat karaktär. Från att bara ha varit fult, till att bli både fult och äckligt samt väldigt, väldigt ont. Jag kommer att bli en mästare på smärthantering.
Fatta glädjen jag kommer att känna dagen jag vaknar och kan säga att: Jag är smärtfri! Med de tankarna i huvudet. Och med det målet i sikte, ska jag nu krypa i säng. I natt SKA jag sova.
Ta hand om varandra... P o K
I morgon blir det doktorsbesök igen. Suck... Ska äntligen få träffa läkaren som opererat mig. Har en hel del frågor till denne!
Haft värsta bak-ivern idag. Vårt hem har doftat nybakat hela eftermiddagen. Sockerkaka med ägg från våra egna hönor. Rabarberkaka med rabarber från vår egen trädgård. (trodde inte höstrabarbern skulle va så god, men det var den!) Avslutade med en fluffig och fin fläskpannkaka.
Förmiddagen fick jag trevligt besök av en kompis som erbjöd sin hjälp med div hushållsbestyr. Satte henne på lite gräsklippning. Tror det var hon som fick igång längtan efter nybakat i mig, för hon hade värsta goda bullarna med sig...! ;-) Kändes helknasigt att ha "hemhjälp" på det där viset, men vad tusan... jag behöver det ju! Tacksamheten är stor och skrivs in i mitt hjärtas loggbok. ;-)
I kväll har jag suttit på föräldramöte. Hade två möten att välja på. Ville inte missa detta. Blev positivt överraskad och otroligt glad över det engagemang och den goda viljan som lärarna utstrålade. Känner stort förtroende för Norsjös Lärarkår och skickar med stolthet och glädje mina barn till denna skola. Välorganiserat, strukturerat, god stämning och Det, med stort D... Känns super!
I en och en halv timme, som detta möte tog, hade jag inte ont någonstans. DET är bra betyg!
Hoppas jag får positiva besked i morgon. Behöver verkligen det...
Mitt sår, som för några dagar sedan visserligen var helt öppet och otäckt att titta på, har ändrat karaktär. Från att bara ha varit fult, till att bli både fult och äckligt samt väldigt, väldigt ont. Jag kommer att bli en mästare på smärthantering.
Fatta glädjen jag kommer att känna dagen jag vaknar och kan säga att: Jag är smärtfri! Med de tankarna i huvudet. Och med det målet i sikte, ska jag nu krypa i säng. I natt SKA jag sova.
Ta hand om varandra... P o K
Test av prototyp
Så länge mitt sår gapar öppet kan jag inte duscha "som vanligt". Uppfinningsrikedomen på hur jag ska göra den proceduren så smärtfri och njutbar (som duschning brukar vara) finner inga gränser. Nu ska jag strax testa min senaste uppfinning. Hoppas den funkar... :-) Väntar bara på varmvatten.
Inte många timmars sömn i natt. Får se hur det går att flytta tankar idag, med en så trött hjärna. Det blir en utmaning i sig. :-)
Skellefteå i morgon igen. Måste hitta höstskor till nr. 6. Och en jacka. Har gjort mitt bästa för att försöka gynna de lokala handlarna, men tyvärr utan framgång. Stan igen fredag e.m. Ännu en utmaning...
Ha det bäst och lova att ta hand om varandra!
Puss puss
Inte många timmars sömn i natt. Får se hur det går att flytta tankar idag, med en så trött hjärna. Det blir en utmaning i sig. :-)
Skellefteå i morgon igen. Måste hitta höstskor till nr. 6. Och en jacka. Har gjort mitt bästa för att försöka gynna de lokala handlarna, men tyvärr utan framgång. Stan igen fredag e.m. Ännu en utmaning...
Ha det bäst och lova att ta hand om varandra!
Puss puss
onsdag 16 september 2009
Skyddad - eller?
Hör du till föräldratypen som plockar bort allt i porslinsväg, som småbarn kan tänkas nå och eventuellt ha sönder? Plockar du bort prydnadssaker? Blommor? Eller andra materiella ting som kanske kan råka ut för en "olycka"? Svarar du JA? Snälla, förklara ditt beteende för mig. Låt mig få försöka förstå varför?
Ja, jag plockade bort en del saker. Mest sådant som var tungt och på något sätt skulle kunnat skada barnen, ifall de hade råkat få det på sig. Tändstickor - naturligtvis! Och de där oersättliga sakerna med stort affektionsvärde. Men dessa saker kunde jag räkna på min ena hand!
Hör du till dem som inte på några villkor låter barnen vistas i miljöer där berusade människor finns? Pratar du alkohol med dina barn? Förklarar du varför unga människor inte ska dricka? Och varför vuxna gör det ibland? Lär du dem god dryckeskultur? Förklarar du att det tar 10 år för en vuxen kropp och endast 1 år för en ung kropp att utveckla osunda alkoholvanor/beroende?
Hur tror du barnens möte med alkoholen kommer att bli den dagen det sker? För händer det kommer det att göra. Oundvikligen. Har du förberett dem väl? Har de förtroendet, att berätta för dig som förälder, hur de upplevde det mötet sen?
Vi försöker ofta "skydda" dem vi älskar genom att "plocka bort" farligheter. Vi ger inte våra småbarn godis, för socker är ju farligt. Vi låter dem inte se djur som slaktas, för att en del av vi vuxna upplever det som obehagligt. Vi låter inte barnen klättra, för de kan ju ramla och slå sig. Vi låter inte barnen få bli tillrättavisade, för de kan ju bli ledsna. Vi låter inte barnen få tala om döden, för vi själva knappt vet vad vi ska säga om det. Och vi låter inte dem upptäcka världen, för tänk om de råkar ut för något? Men hallllååååå!!!!!
Att vara "snäll" på detta sätt är INTE att vara snäll! Förstå chocken dessa barn får uppleva, när de märker att världen inte är så enkel och okomplicerad, som när de levde under de överbeskyddande vingarnas skugga.
Hör talas om barn som flyttar hemifrån som aldrig ens provat att tvätta en maskin med tvätt. Som inte kan laga annat än pasta till middag. Som inte förstår helheten kring hushållsekonomi. Som inte fått lära sig ta ansvar för sina liv, utan hela tiden blivit serverade allt på silverfat. Jag tycker synd om dem! De-dåliga-samvetenas-barn, så kallar jag dem. Föräldrar som inte engagerar sig, vare sig tids- eller känslomässigt. Samvetet gnager i dem och reparationer i relationen sker via materiella ting och ja-sägande. Lättare ge tillåtelse än att sätta gränser och kanske ta en konflikt. För stunden i a f...
Balansgången mellan att vara en överbeskyddande förälder och en som låter barnen få lära sig saker "The Hard Way" kan vara svår. Den ÄR svår. Att hitta den gyllene medelvägen borde vara allas mål. Lyssna till ditt hjärta. SE dina barn.
I afton har jag känt mig som ett överbeskyddat barn. Fullt kapabel är jag att ta hand om mig själv, klar i bollen och anser mig kunna fatta förnuftiga beslut i samråd med mina nära och kära.
Man har inte velat "oroa" mig. Tänkt att jag haft nog att grubbla på. Men snälla, låt mig få avgöra det själv! Jag klarar av att säga nej. Eller att jag inte orkar med. Det jag däremot har svårt att hantera är när folk tror att de vet vad som är bäst för mig. Det kan de omöjligt veta utan att fråga mig först! Oåterkalleliga beslut. Tagna ovanför mitt huvud. Gör inte om det!
Jag förlåter. Naturligtvis. Vad annars? Långsint är inte en egenskap jag besitter numera. :-)
P o K/ Vekå
Ja, jag plockade bort en del saker. Mest sådant som var tungt och på något sätt skulle kunnat skada barnen, ifall de hade råkat få det på sig. Tändstickor - naturligtvis! Och de där oersättliga sakerna med stort affektionsvärde. Men dessa saker kunde jag räkna på min ena hand!
Hör du till dem som inte på några villkor låter barnen vistas i miljöer där berusade människor finns? Pratar du alkohol med dina barn? Förklarar du varför unga människor inte ska dricka? Och varför vuxna gör det ibland? Lär du dem god dryckeskultur? Förklarar du att det tar 10 år för en vuxen kropp och endast 1 år för en ung kropp att utveckla osunda alkoholvanor/beroende?
Hur tror du barnens möte med alkoholen kommer att bli den dagen det sker? För händer det kommer det att göra. Oundvikligen. Har du förberett dem väl? Har de förtroendet, att berätta för dig som förälder, hur de upplevde det mötet sen?
Vi försöker ofta "skydda" dem vi älskar genom att "plocka bort" farligheter. Vi ger inte våra småbarn godis, för socker är ju farligt. Vi låter dem inte se djur som slaktas, för att en del av vi vuxna upplever det som obehagligt. Vi låter inte barnen klättra, för de kan ju ramla och slå sig. Vi låter inte barnen få bli tillrättavisade, för de kan ju bli ledsna. Vi låter inte barnen få tala om döden, för vi själva knappt vet vad vi ska säga om det. Och vi låter inte dem upptäcka världen, för tänk om de råkar ut för något? Men hallllååååå!!!!!
Att vara "snäll" på detta sätt är INTE att vara snäll! Förstå chocken dessa barn får uppleva, när de märker att världen inte är så enkel och okomplicerad, som när de levde under de överbeskyddande vingarnas skugga.
Hör talas om barn som flyttar hemifrån som aldrig ens provat att tvätta en maskin med tvätt. Som inte kan laga annat än pasta till middag. Som inte förstår helheten kring hushållsekonomi. Som inte fått lära sig ta ansvar för sina liv, utan hela tiden blivit serverade allt på silverfat. Jag tycker synd om dem! De-dåliga-samvetenas-barn, så kallar jag dem. Föräldrar som inte engagerar sig, vare sig tids- eller känslomässigt. Samvetet gnager i dem och reparationer i relationen sker via materiella ting och ja-sägande. Lättare ge tillåtelse än att sätta gränser och kanske ta en konflikt. För stunden i a f...
Balansgången mellan att vara en överbeskyddande förälder och en som låter barnen få lära sig saker "The Hard Way" kan vara svår. Den ÄR svår. Att hitta den gyllene medelvägen borde vara allas mål. Lyssna till ditt hjärta. SE dina barn.
I afton har jag känt mig som ett överbeskyddat barn. Fullt kapabel är jag att ta hand om mig själv, klar i bollen och anser mig kunna fatta förnuftiga beslut i samråd med mina nära och kära.
Man har inte velat "oroa" mig. Tänkt att jag haft nog att grubbla på. Men snälla, låt mig få avgöra det själv! Jag klarar av att säga nej. Eller att jag inte orkar med. Det jag däremot har svårt att hantera är när folk tror att de vet vad som är bäst för mig. Det kan de omöjligt veta utan att fråga mig först! Oåterkalleliga beslut. Tagna ovanför mitt huvud. Gör inte om det!
Jag förlåter. Naturligtvis. Vad annars? Långsint är inte en egenskap jag besitter numera. :-)
P o K/ Vekå
Känslan av att bli omyndigförklarad
Bespara mig dina bortförklaringar.
Skit i dem. De tjänar ändå inget till.
Skadan är redan skedd.
Gör hellre ditt bästa för att laga den.
Vad får dig att tro att jag skulle må bättre av att inget veta?
Vad får dig att tro att jag borde ha fattat..?
Jag är ingen tankeläsare. Jag kan bara ana saker.
Jag känner mig överkörd.
Omyndigförklarad.
Förbisedd.
Jamen, du har ju legat på sjukhus... Allt gick så fort...
Visst, ta bort mina rättigheter. Ta bort jämlikheten.
Fy, vad besviken jag är! Och arg!
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Varför gör vi inte det..? Varför...?
Outnyttjade resurser
Vilken underbar dag det har varit idag! Har stått på knä i blomrabatterna och klippt ner de vissnande perennerna som förbereder sig för vintervilan. Lugnt och metodiskt har jag "jobbat". Njutit av varje litet klipp med sekatören, inandats doften av mossa från gräsmattan (som egentligen man inte borde vara glad över att ha, men som jag har varit idag) lyssnat på skogens ljud och känt den bitande höstvinden mot mina kinder.
Det har inte varit några större problem med att flytta tankar.
Smärtan har haft en annan karaktär idag. Såg stjärnor och kände mig svimfärdig vid bandagebyte. Fick snäll och duktig hjälp av grannen. STORT tack!
Haft två oväntade och glädjande besök idag. Båda fick mig att le stort och förgyllde min vardag lite extra.
Vår gamla, oanvända hövind har börjat fylla ett syfte igen. Planer har funnits på iordningställande av förrådsutrymmen, men just nu har det blivit en yta för pingisspelande. Nätet kom upp idag, i morgon ska vi fixa några bollar. Ungarna ser verkligen fram emot det!
Tankar som flyttas till något kreativt tar fart när det behövs. Nu måste jag bara börja dokumentera lite. Och få ordning på det här. :-)
Take care, live life - be happy!
Det har inte varit några större problem med att flytta tankar.
Smärtan har haft en annan karaktär idag. Såg stjärnor och kände mig svimfärdig vid bandagebyte. Fick snäll och duktig hjälp av grannen. STORT tack!
Haft två oväntade och glädjande besök idag. Båda fick mig att le stort och förgyllde min vardag lite extra.
Vår gamla, oanvända hövind har börjat fylla ett syfte igen. Planer har funnits på iordningställande av förrådsutrymmen, men just nu har det blivit en yta för pingisspelande. Nätet kom upp idag, i morgon ska vi fixa några bollar. Ungarna ser verkligen fram emot det!
Tankar som flyttas till något kreativt tar fart när det behövs. Nu måste jag bara börja dokumentera lite. Och få ordning på det här. :-)
Take care, live life - be happy!
Beslutet
Nu har jag bestämt mig.
Lite sömn rensade tankarna och svaret kom som en skänk från ovan. Det blir vare sig pest eller kolera. Det blir det som jag hela tiden predikar om här i min blogg: Att tro på sin egen kapacitet och på att positiva tankar kan fixa det mesta!
Ingen ska få skära i mig igen. Den oro och ångest ett sådant ingrepp skulle medföra, efter allt jag fått gå igenom, kommer inte att göra mig bättre nu! Min vilja och min höga önskan om att bli frisk, de gör mig frisk snabbare! Jag vägrar låta mig nedslås. Vid varje signal av smärta, som min kropp kommer att ge mig de närmsta veckorna, har jag funderat ut en strategi för att flytta, till något annat, mycket trevligare. Det kommer att göra mig frisk. Det vet jag.
Nu ska jag vila lite till. Nu börjar vägen mot Tillfrisknandet. Den är hyfsat lång. Lite krokig och backig, men långt ifrån omöjlig. Ingen fara. Allt ordnar sig... :-)
Take care, live life - be happy!
Lite sömn rensade tankarna och svaret kom som en skänk från ovan. Det blir vare sig pest eller kolera. Det blir det som jag hela tiden predikar om här i min blogg: Att tro på sin egen kapacitet och på att positiva tankar kan fixa det mesta!
Ingen ska få skära i mig igen. Den oro och ångest ett sådant ingrepp skulle medföra, efter allt jag fått gå igenom, kommer inte att göra mig bättre nu! Min vilja och min höga önskan om att bli frisk, de gör mig frisk snabbare! Jag vägrar låta mig nedslås. Vid varje signal av smärta, som min kropp kommer att ge mig de närmsta veckorna, har jag funderat ut en strategi för att flytta, till något annat, mycket trevligare. Det kommer att göra mig frisk. Det vet jag.
Nu ska jag vila lite till. Nu börjar vägen mot Tillfrisknandet. Den är hyfsat lång. Lite krokig och backig, men långt ifrån omöjlig. Ingen fara. Allt ordnar sig... :-)
Take care, live life - be happy!
tisdag 15 september 2009
Pest eller kolera?
Nu ska jag välja mellan pest eller kolera.
Pest = leva med denna smärta i 3-4 veckor till och hoppas på att kroppen lagar sig själv. Det kommer den att göra. Tids nog. Frågan är bara hur jag kommer att klara av att stå ut med smärtan under så lång tid..?
Kolera = Ny operation. Nytt ingångshål. Ta bort anledningen (som jag fått se på ultraljud i afton) till den akuta smärtan. Hoppas på att det försvinner. Hoppas på att inga fler komplikationer tillstöter...
I inget av fallen ovan kommer mitt stora glipande sår att åtgärdas. Det får jag vackert dras med ett bra tag framöver.
Vad ska jag välja????
Nu brottas hjärta - hjärna en hel del. Denna gång ska jag lyssna noga. Mycket noga...
Pest = leva med denna smärta i 3-4 veckor till och hoppas på att kroppen lagar sig själv. Det kommer den att göra. Tids nog. Frågan är bara hur jag kommer att klara av att stå ut med smärtan under så lång tid..?
Kolera = Ny operation. Nytt ingångshål. Ta bort anledningen (som jag fått se på ultraljud i afton) till den akuta smärtan. Hoppas på att det försvinner. Hoppas på att inga fler komplikationer tillstöter...
I inget av fallen ovan kommer mitt stora glipande sår att åtgärdas. Det får jag vackert dras med ett bra tag framöver.
Vad ska jag välja????
Nu brottas hjärta - hjärna en hel del. Denna gång ska jag lyssna noga. Mycket noga...
Ge mig kraft!
Idag blir det inga äckel-päckel-bilder. :-) Skulle jag ta någon sådan bild skulle den tyvärr se lite värre ut än den förra, för nu glipar såret ännu mer.
Har varit på VC på förmiddagen och vare sig sköterskan eller doktorn ville ens röra i närheten av såret. De bara "gluttade" lite försiktigt i närheten, rynkade på näsan och ryggade tillbaka, konstaterandes att "Så DÄR ska det inte vara..." Nej men bravo, det har jag för länge sen förstått..! Suck...
Nu är jag hemma. Packar lite förnödenheter som jag ska ha med mig till Lasarettet. Nu lägger de visst in mig på kirurgen. Undrar vad de tänker göra med mig..? Med ett förtroende för sjukvården som var väldigt naggat i kanterna sedan innan, så känns detta INTE bra. Ångesten gör sig starkt påmind och jag undrar vars ifrån jag ska hämta kraft för att ta mig igenom detta.
Wish me luck!
P o K/ Vekå
Har varit på VC på förmiddagen och vare sig sköterskan eller doktorn ville ens röra i närheten av såret. De bara "gluttade" lite försiktigt i närheten, rynkade på näsan och ryggade tillbaka, konstaterandes att "Så DÄR ska det inte vara..." Nej men bravo, det har jag för länge sen förstått..! Suck...
Nu är jag hemma. Packar lite förnödenheter som jag ska ha med mig till Lasarettet. Nu lägger de visst in mig på kirurgen. Undrar vad de tänker göra med mig..? Med ett förtroende för sjukvården som var väldigt naggat i kanterna sedan innan, så känns detta INTE bra. Ångesten gör sig starkt påmind och jag undrar vars ifrån jag ska hämta kraft för att ta mig igenom detta.
Wish me luck!
P o K/ Vekå
måndag 14 september 2009
Inget för känsliga ögon
Kontakt med Lasarettet - igen... I förrgår var glipan i såret ca 3-4 cm lång. Idag är den nästan 10 cm. Alla jag pratat med säger att jag SKA vara uppe och röra på mig (fastän det känns som om jag håller på att spricka upp och som att tarmarna snart rinner ut ur kroppen).
Senaste budet är minst 3-4 veckor innan såret kommer att vara läkt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gör lite både och. Sekundärvård som de kallar det, när komplikationer tillstött efter en operation, är vad jag behöver.
Surfade lite nyss och letade efter info på nätet om sårläkning, dess faser och vad som kan påskynda/hjälpa läkningsprocessen. Kronisk smärta (som jag nu har) fördröjer denna process och man bör med alla medel försöka få bort/lindra smärtan.
Snart behöver jag nog inga smärtstillande. Antidepressiva och orosdämpande torde va nästa läkemedel på min medicinlista. För detta gör mig galen!
Hösten, den älskade hösten har kommit. Längtar ut i skogen. Vill rida och ströva längs våra vackra skogsvägar och andas in de underbara dofterna av livet i skogen. Fuktig höstskog doftar så underbart och gör gott i själen. Och jag kommer mig inte ens dit..!
"Din tid kommer" säger alla. Nu ska du vila. Och bli frisk. Visst! Jag vet detta, men har väldigt svårt att acceptera det! "
Vanligtvis brukar allt gå bra vid primärläkning efter en operation. Vanligtvis.... Vet inte när jag fått uppleva något "vanligt" sist. I detta fall vill jag verkligen vara "vanlig". Är arg på sjukvården. Arg på min kropp. Arg för att inte vara "vanlig". Hoppas det är smärtan som gör mig så arg.
Ska göra som jag hela tiden försöker göra. Tänka positivt! Om några år framåt kommer jag säkert att tänka tillbaka på denna tid och vara tacksam över vad jag lärde mig av att genomgå detta elände - också! För bättre blir det ju. Det måste det bli! Det finns ju faktiskt saker som jag kan göra. De ska jag försöka renodla, utveckla och bli ännu bättre på. Allt för att flytta tankarna till något annat än smärta, brister i vår sjukvård och problem som "vanligtvis" inte brukar uppstå...
Avslutar med två fina bilder från dagen när mamma och pappa snällt hjälpte till med att gräva upp det sista av mandelpotatisen. Visst blev de fina?!
I see your true colours shining through...
Riktig empati, av den äkta sorten, är visst ovanligare än jag trott. Ofta säger sig folk visa medkänsla och omtanke om andra, men tyvärr händer det alltför ofta att de gör det med en baktanke. Syftet kan vara dolt. Ibland tror jag inte ens de vet om det själva. Men med tiden kryper det fram...
Kom ihåg en "vän" för länge sedan vars mor insjuknade allvarligt. Oron uttalades ofta muntligt, men visade sig sällan praktiskt. Hjälpen min vän gav sin sjuke mor kom aldrig från hjärtat. Det märktes tydligt. När modern efter en längre tid blev frisk, kom detta uttalande från min "vän": Äntligen är hon frisk, så att hon kan hjälpa mig med att tapetsera sovrummet och sy de där gardinerna hon lovat mig.
Jag kunde inte ens bli arg när jag hörde detta. Kände bara en stor sorg.
Visst, i dagens samhälle ska vi uppfostra våra barn att bli självständiga, självgående individer som ska klara av både det ena och det andra. Men vi kan väl ändå inte göra dem till själviska och egotrippade idioter, som kör över allt och alla bara för att DE ska få sin vilja igenom?
Man kan både vara omtänksam och självständig.
Man kan vara lojal, men ändå ansvarsfullt fri i tanke och handling.
Man kan nå sina mål utan att "köra över" folk. Oftast går det t o m bättre med lite hjälp från andra.
Ge, utan att förvänta dig något tillbaka. En, två och tjugotals gånger. Ge från hjärtat. Bjud på dig själv. Ge av din tid, det behöver inte vara materiella saker! Ge ditt engagemang. Ge din kärlek...
Prova. Och upplev sann glädje.
Take care, live life - be happy!
Kom ihåg en "vän" för länge sedan vars mor insjuknade allvarligt. Oron uttalades ofta muntligt, men visade sig sällan praktiskt. Hjälpen min vän gav sin sjuke mor kom aldrig från hjärtat. Det märktes tydligt. När modern efter en längre tid blev frisk, kom detta uttalande från min "vän": Äntligen är hon frisk, så att hon kan hjälpa mig med att tapetsera sovrummet och sy de där gardinerna hon lovat mig.
Jag kunde inte ens bli arg när jag hörde detta. Kände bara en stor sorg.
Visst, i dagens samhälle ska vi uppfostra våra barn att bli självständiga, självgående individer som ska klara av både det ena och det andra. Men vi kan väl ändå inte göra dem till själviska och egotrippade idioter, som kör över allt och alla bara för att DE ska få sin vilja igenom?
Man kan både vara omtänksam och självständig.
Man kan vara lojal, men ändå ansvarsfullt fri i tanke och handling.
Man kan nå sina mål utan att "köra över" folk. Oftast går det t o m bättre med lite hjälp från andra.
Ge, utan att förvänta dig något tillbaka. En, två och tjugotals gånger. Ge från hjärtat. Bjud på dig själv. Ge av din tid, det behöver inte vara materiella saker! Ge ditt engagemang. Ge din kärlek...
Prova. Och upplev sann glädje.
Take care, live life - be happy!
söndag 13 september 2009
Järnvilja och tävlingsresultat
Det är fantastiskt... I hela mitt liv, så länge jag kan minnas iaf, har jag varit fruktansvärt rädd för sprutor. Jag har svimmat när det varit dags, alltid varit tvungen att ligga ner (t.o.m. vid stick i fingret) och inte heller klarat av att ge mina hästar pencillin i halsmuskeln. För något år sedan började jag utmana mig själv att klara av det på djuren. I vintras började jag fixa det utan att tårarna skulle börja rinna och utan att jag var tvungen att hyperventilera. Nu går DET riktigt bra.
I samband med det började jag även att sitta upp, när jag skulle ta blodprov o dyl. Jag tvingade även mig själv att se på när dom stack mig. Till slut började även DET att gå bra.
Nu, efter denna operation, var jag tvungen att ta dagliga sprutor med blodförtunnande. Sköterskorna bad mig ta sprutan själv, eftersom jag skulle vara tvungen att göra det hemma i några dagar oxå. Naturligtvis så stegrades pulsen och svettdropparna började komma i pannan vid första försöket, men det gick! Och jag svimmade inte! :-) Nu har jag gjort det flera gånger utan problem och är så stolt..! Visst är det fantastiskt!?
Vi är fantastiska! Mera järnvilja, tro och jävlar-anamma åt folket. Vad kan vi då uträtta månne? ;-)
I andra klassen blev hon tvåa. Tätt efter en jätteduktig tjej. Harmonin hade visst varit total mellan Nypon och Paula och de fick jättefina poäng! Duktiga tjejer...!
I samband med det började jag även att sitta upp, när jag skulle ta blodprov o dyl. Jag tvingade även mig själv att se på när dom stack mig. Till slut började även DET att gå bra.
Nu, efter denna operation, var jag tvungen att ta dagliga sprutor med blodförtunnande. Sköterskorna bad mig ta sprutan själv, eftersom jag skulle vara tvungen att göra det hemma i några dagar oxå. Naturligtvis så stegrades pulsen och svettdropparna började komma i pannan vid första försöket, men det gick! Och jag svimmade inte! :-) Nu har jag gjort det flera gånger utan problem och är så stolt..! Visst är det fantastiskt!?
Vi är fantastiska! Mera järnvilja, tro och jävlar-anamma åt folket. Vad kan vi då uträtta månne? ;-)
Glada tjejer på tävlingsplatsen.
Skickat iväg Paula med pappa Kjell på säsongens sista dressyrtävling i morse. Känns för tokigt att inte vara med och peppa henne. Nu vet jag att hon fixar allt själv, ansvarsfull och duktig som hon är, men jag vill ju så gärna hjälpa. Försöker tänka att jag hjälper, genom att jag litar på att hon fixar det utan mig. Nyttigt för pappa Kjell att följa med, tror jag dessutom...
I första klassen red hon förvänd galopp och fick 0 poäng i det momentet. trots det blev hon ändå tvåa, endast tre poäng efter segraren! Fantastiskt! Paula var jättenöjd och skrattade bara åt fadäsen... :-)
I andra klassen blev hon tvåa. Tätt efter en jätteduktig tjej. Harmonin hade visst varit total mellan Nypon och Paula och de fick jättefina poäng! Duktiga tjejer...!
lördag 12 september 2009
Lokal dressyr med FP
Sofia och Farmarpojken debuterade tillsammans idag i tävlingssammanhang. De deltog i lokal LB:1 och red hem fin-fina 160p vilket gav 55,17%. Jättebra jobbat! Poängen gav en femteplats, bara några poäng från placering, av elva startande i den klassen! Oj, vad jag saknar min fina kille... Klarade inte av att gå fram och hälsa på honom idag. Var rädd för att han skulle "buffa" på mig och min onda kropp. Men han verkar må gott och ha det bra. Det är viktigast!
I dag har jag varit på lasarettet - igen! 11 dagar efter operationen, då ska inte såret glipa, ömma och vätska sig som det gör. Fick andas in lustgas medans de öppnade mitt sår igen. Härlig känsla at få sväva iväg på bulliga, små lulliga moln i lustgasens dimma. Märkte knappt hur de hårthänt pressade ut 1/2 dl varblandat blodkoagulat ur mitt sår på magen. Sen kom naturligtvis smärtan tillbaka. Nu säger de att det SKA bli bättre, men det kommer att ta tid... Ärret kommer nog inte att bli så vackert heller, med tanke på hur det glipar.
Ombandagering och noggrann tvättning 1 ggr/dag. Återbesök senare i veckan. Mer medicin.
Varför blev det så här..? Bad sköterskan och läkaren om uttömmande information och får hela tiden till svar att allt bruuuukar gå bra, bara otur att allt blev så här. Några blodkärl som missades att brännas vid buköppningen har orsakat den stora boldkoageln, men annars vet dom inte... Blä! :-(
5 ggr var de tvugna att sticka mig i armen, innan de hittade någonstans de kunde tappa mig på ännu mera blod för ännu fler provtagningar. jag som alltid brukar vara så lättstucken! Min kropp har nog verkligen börjat protestera mot sjukhusbesöken! :-)
Nu e jag hemma iaf. Fortfarande lite omtöcknad efter dagens bravader, men hoppas verkligen på att allt vänder nu. Kom ihåg någonstans jag läst ett passande ordspråk:
Smärta är oundvikligt, men lidande är valfritt...
Take care, live life - be happy!
fredag 11 september 2009
Något väldigt positivt...
... har fastnat hos min lilla Malin. Oron jag kände över att få uppleva hennes besvikelse ifall hon inte blev uttagen i 60 m - loppet var helt onödig. På min fråga igår, när hon trallande kom hem och jag undrade om hon hade haft en rolig dag, så sa hon: "- Jaa, mamma!" "- Va bra!", svarade jag naturligtvis glatt tillbaka och frågade försiktigt även om uttagningen.
Malin var snabb med att säga att det kan tänkas att hon ska vara med. Hon stod som första reserv ifall någon skulle bli sjuk el. dyl. Tydligen så hade hon blivit fyra, vilket hon oxå befarade att hon skulle bli. Men istället för att se det negativa i förlusten, så valde hon att se det positiva med att vara första reserv!
Tror ni att jag är en glad och stolt mamma...? Jaaaaa.
I dag tänker vi glada tankar. :-)
Puss o Kram
Malin var snabb med att säga att det kan tänkas att hon ska vara med. Hon stod som första reserv ifall någon skulle bli sjuk el. dyl. Tydligen så hade hon blivit fyra, vilket hon oxå befarade att hon skulle bli. Men istället för att se det negativa i förlusten, så valde hon att se det positiva med att vara första reserv!
Tror ni att jag är en glad och stolt mamma...? Jaaaaa.
I dag tänker vi glada tankar. :-)
Puss o Kram
torsdag 10 september 2009
Agraffri - men arg!
Lite ilska skadar inte bland. Det rensar upp.
Nu ska jag bara ta reda på vart jag ska rikta min ilska så att rätt mottagare får den. För tillfället är det tangentbordet som får känna på lite tuffare "tryck". :-)
För det första: I sex (!) års tid har jag haft fel diagnos.
För det andra: Min operation var en jobbigt beslut känslomässigt. Så här i efterhand vet man inte ens om det som gjordes egentligen var nödvändigt...
För det tredje: Mina dåliga erfarenheter från förra gången agrafferna skulle bort, satt djupt inrotade. Upplevde ingen medkänsla, förståelse eller acceptans för min oro. I varje litet hål som agrafferna suttit, sipprade var fram sedan de ryckts bort. Trodde jag skulle svimma av smärta där jag låg på den obekväma britsen. När jag snällt bad sköterskan om en andningspaus och frågade om det inte fanns tillgång till någon slags bedövningsspray el. dyl. så himlade hon med ögonen, och jag upplevdes som den mest sjåpiga patienten för dagen.
För det fjärde: Var finns medkänslan och välviljan..? Om än sjukvården inte är en serviceinrättning, så kräver jag ändå att man har ett visst bemötande. Hur mycket kostar det på att, när väntetiderna börjar dra iväg, skicka ut en sköterska lite snabbt i väntrummet och upplysa alla väntande, att de jobbar på så gott det går, att de är medvetna om att de ligger efter i schemat, och att de hoppas på vår förståelse? Om man som väntande får se att det är mycket spring o dyl. i korridorerna så förstår man det. Men när stället gapar tomt, ingen kommer trots att man plingar på akut-klockan, när de få vit-rockarna man ser går omkring med en kaffekopp i handen - då blir jag upprörd!
Vad hade krävts för att jag skulle slippa känna denna känsla?
Jo, en stor, djupgående förklaring till felbedömningarna vården har gjort om mitt sjukdomstillstånd. Information om hur och var jag kan vända mig i efterhand, om fler frågeställningar kring mina besvär m.m. dyker upp.
En varmare attityd och förståelse för min smärta. Varför skulle jag överdriva om hur ont jag har..?
Nu känns det lite bättre. :-) Har fått beklaga mig nu en stund...
Hmm.
Måste nog läsa receptet nedan en gång till... :-)
Nu ska jag bara ta reda på vart jag ska rikta min ilska så att rätt mottagare får den. För tillfället är det tangentbordet som får känna på lite tuffare "tryck". :-)
För det första: I sex (!) års tid har jag haft fel diagnos.
För det andra: Min operation var en jobbigt beslut känslomässigt. Så här i efterhand vet man inte ens om det som gjordes egentligen var nödvändigt...
För det tredje: Mina dåliga erfarenheter från förra gången agrafferna skulle bort, satt djupt inrotade. Upplevde ingen medkänsla, förståelse eller acceptans för min oro. I varje litet hål som agrafferna suttit, sipprade var fram sedan de ryckts bort. Trodde jag skulle svimma av smärta där jag låg på den obekväma britsen. När jag snällt bad sköterskan om en andningspaus och frågade om det inte fanns tillgång till någon slags bedövningsspray el. dyl. så himlade hon med ögonen, och jag upplevdes som den mest sjåpiga patienten för dagen.
För det fjärde: Var finns medkänslan och välviljan..? Om än sjukvården inte är en serviceinrättning, så kräver jag ändå att man har ett visst bemötande. Hur mycket kostar det på att, när väntetiderna börjar dra iväg, skicka ut en sköterska lite snabbt i väntrummet och upplysa alla väntande, att de jobbar på så gott det går, att de är medvetna om att de ligger efter i schemat, och att de hoppas på vår förståelse? Om man som väntande får se att det är mycket spring o dyl. i korridorerna så förstår man det. Men när stället gapar tomt, ingen kommer trots att man plingar på akut-klockan, när de få vit-rockarna man ser går omkring med en kaffekopp i handen - då blir jag upprörd!
Vad hade krävts för att jag skulle slippa känna denna känsla?
Jo, en stor, djupgående förklaring till felbedömningarna vården har gjort om mitt sjukdomstillstånd. Information om hur och var jag kan vända mig i efterhand, om fler frågeställningar kring mina besvär m.m. dyker upp.
En varmare attityd och förståelse för min smärta. Varför skulle jag överdriva om hur ont jag har..?
Nu känns det lite bättre. :-) Har fått beklaga mig nu en stund...
Hmm.
Måste nog läsa receptet nedan en gång till... :-)
Vekås recept på Lycka
Har lovat en kompis att ge henne mitt recept på välmående. Det började väl egentligen som ett skämt, men jag kände til slut att jag faktiskt kan sammanfatta lite livsfilosofier i detta ämne. Listan är säkerligen inte komplett ännu. Fler punkter torde komma. ;-)
Le. Att le sprider värme och utsöndrar härliga endorfiner i kroppen.
Gör alltid så gott du kan.
Lämna ej saker halvgjorda och skyll inte på andra för att saker inte blir som du tänkt.
Förlåt dig själv och andra för misstag man gjort. Ingen är perfekt!
Våga bjuda på dig själv, skratta, tramsa och släpp fram busen i dig!
Var snäll, så kommer andra att va snäll mot dig.
Lev här och nu. Skjut inte upp saker som kan göras direkt.
Oroa dig inte i onödan.
Glädjs åt det lilla.
Var tacksam.
Lär dig något nytt varje dag. Våga utmana dig själv, och belöna dig stort när du lyckas. Går det inte som du har tänkt? Ge inte upp, ta hjälp av någon som kan och acceptera dina begränsningar.
Se möjligheter i allt. Dyker det upp problem – fokusera på lösningar!
Tänk glada tankar.
Tänk gott om alla. (men låt tiden bevisa om de är värda ditt fulla förtroende)
Lyssna inte på skitsnack och sprid inte dumheter om andra.
Våga stå för dina åsikter, då bli själen glad.
Prioritera familjen.
Le. Att le sprider värme och utsöndrar härliga endorfiner i kroppen.
Gör alltid så gott du kan.
Lämna ej saker halvgjorda och skyll inte på andra för att saker inte blir som du tänkt.
Förlåt dig själv och andra för misstag man gjort. Ingen är perfekt!
Våga bjuda på dig själv, skratta, tramsa och släpp fram busen i dig!
Var snäll, så kommer andra att va snäll mot dig.
Lev här och nu. Skjut inte upp saker som kan göras direkt.
Oroa dig inte i onödan.
Glädjs åt det lilla.
Var tacksam.
Lär dig något nytt varje dag. Våga utmana dig själv, och belöna dig stort när du lyckas. Går det inte som du har tänkt? Ge inte upp, ta hjälp av någon som kan och acceptera dina begränsningar.
Se möjligheter i allt. Dyker det upp problem – fokusera på lösningar!
Tänk glada tankar.
Tänk gott om alla. (men låt tiden bevisa om de är värda ditt fulla förtroende)
Lyssna inte på skitsnack och sprid inte dumheter om andra.
Våga stå för dina åsikter, då bli själen glad.
Prioritera familjen.
onsdag 9 september 2009
Uttagningar och prissättningar
Än har inte förkylningen fått sitt grepp om mig. Nr. 5 och jag är de enda som klarat oss i familjen.
Idag kom Malin hem och berättade entusiastiskt om den årliga friidrottstävlingen som går av stapeln på Norsjöskolan. Hon har nämnt den lite så där i förbi farten tidigare och vilka grenar hon önskar delta i, men idag var det allvarligt! Mest orolig var hon över att missa chansen att få delta i 60 m. Förra gången de tränade blev hon trea. Idag fyra. (Bara de tre första går vidare...)
Hennes förutsättningar idag var inte de bästa. Snuvig och byxor med häng (!) :-). Jag var tvungen att skratta med min lilla Malin. Sååå allvarligt är det inte. Tjatar alltid om att viktigast är att ha roligt. Malin vet det och log med mig angående häng-byxorna.
Men jag kan ändå inte släppa oros-känslan över besvikelsen, som jag vet att Malin kommer att känna i morgon när uttagningarna sker, ifall hon inte blir bland de tre första... Trots mina försök att avdramatisera det hela.
Håller starkt med en av våra nyblivna ambitiösa lärare på Norsjöskolan i frågeställningen "Är detta verkligen sunt för barnen? Ska det vara så tävlingsinriktat? Borde inte fokus ligga på lek (= det ska va roligt), deltagande och engagemang?" Frågorna har nog knappast ställts till sin spets tidigare då detta med höstens friidrottstävlingar är en lååång tradition på Norsjöskolan. Hoppas jag har fel och att det positiva överväger det negativa.
Kommer ihåg en föreläsare jag lyssnade på, när det gäller idrott och föreningsliv. Hon poängterade starkt vikten av att idrottsutövande bör förknippas med lek och roligheter, ända upp i tonåren. Jag håller med henne! Det är oftast de farliga, tävlinginriktade idrottsföräldrarna som forcerar och förstör det "roliga" för sina barn.
Träffade i veckan en farförälder, som har ett av sina barnbarn inom en ridskoleverksamhet i länet. Han ifrågasatte starkt vilka mål som fanns med ridundervisningen och ifall det inte "skulle hända nå mer än att de harvade runt i ridhuset efter fyrkantspåret lektion efter lektion..?" Ha sa det med en sådan negativ framtoning och bitter attityd. Min första motfråga till denna person blev utan eftertanke: "Vad tycker ditt barnbarn då?"
Naturligtvis var det denna person som stod för betalningen av ridundervisningen till sitt barnbarn och kände säkert att han ville försäkra sig om att få valuta för pengarna. Men vem bestämmer valutan? Vad är viktigast? Kan man sätta en prislapp på den gemenskap, ansvarstagandet, samhörigheten, kroppskännedomen och alla andra övriga positva sakerna man får lära sig i ridskolemiljön?
Samvaro i klubbstugan på Norsjö Ridklubb
Ridskolorna är tvugna att sätta en prislapp. Egentligen borde den vara det dubbla! Nästa gång ni betalar en avgift till Er Förening för deltagande i någon aktivitet, snälla ställ er frågan: Är denna summa rimlig i relation till det barnet får uppleva?
Vill Ni att det ska bli billigare för barnen att delta? STÄLL UPP och HJÄLPT TILL mer ideellt då!
/Vekå
tisdag 8 september 2009
Klagovisa
Mår inte bra idag. Ärret vätskar sig fortfarande och jag har lite feber. Ingen förkylning. Ont i kroppen. Mycket lite /nästan ingen alls sömn i natt. Usch. Bättre snart? Visst, hoppas det!
Frusterationen över att inte kunna sova växer sig stark. Förmiddagstupplurer brukar ju va underbara. Men inte nu! Ska nu istället plocka fram bokföring och en massa annat pappersjobb, som legat och väntat på mitt engagemang en längre tid. Kanske man blir trött sen..? Och kan SOVA en stund. :-)
Livsplanen får vänta. Och en hel del annat med för den delen.
P o K
Frusterationen över att inte kunna sova växer sig stark. Förmiddagstupplurer brukar ju va underbara. Men inte nu! Ska nu istället plocka fram bokföring och en massa annat pappersjobb, som legat och väntat på mitt engagemang en längre tid. Kanske man blir trött sen..? Och kan SOVA en stund. :-)
Livsplanen får vänta. Och en hel del annat med för den delen.
P o K
måndag 7 september 2009
Inget att förlora - eller..?
Nej, jag har inte tänkt börja skriva om vad exakt mina barn har gjort idag, eller min man, eller någon annan heller för den delen. En redogörelse för hur min dag varit kan du få om du lär känna mig. Kliv in i mitt hem. Dörren står öppen. Alla är välkomna. :-)
På Vekås blogg hamnar det Vekå vill skriva om. Inte vad andra vill att Vekå ska skriva om.
I morgon vet jag att ett av mina ämnen blir Livsplanen. En av mina läsare har anammat det jag skrivit för länge sedan, angående att ha en Livsplan och hur man bör kunna utvärdera och omrevidera den under resans gång.
Skoj att höra att jag kunnat påverka. Det verkar dessutom ha varit i positiv riktning! Det gillar jag.
Sov gott, det har jag tänkt göra! P o K
På Vekås blogg hamnar det Vekå vill skriva om. Inte vad andra vill att Vekå ska skriva om.
I morgon vet jag att ett av mina ämnen blir Livsplanen. En av mina läsare har anammat det jag skrivit för länge sedan, angående att ha en Livsplan och hur man bör kunna utvärdera och omrevidera den under resans gång.
Skoj att höra att jag kunnat påverka. Det verkar dessutom ha varit i positiv riktning! Det gillar jag.
Sov gott, det har jag tänkt göra! P o K
Håll drömmar levande
Jag har så ofta skrivit om, att om man med rätt inställning och en positiv attityd tar sig an saker och ting, så ökar chanserna att lyckas lavinartat. Jag vet att det är så. För jag har provat att vara tvärtom!
Mina drömmar och visioner om vår verksamhet här hemma på gården är ständigt under luppen för min kreativa livssyn. Jag vill göra något av mina ideér. Jag tror på dem och vet att de kan funka.
Har ibland varit nära att ge upp. Känt att lasset varit för tungt att dra. Saknat bollplank. Någon som trott på mig till fullo, någon som respekterat och värderat de förmågor jag vet att jag besitter, och gett mig den där kicken jag behövt för att ta steget fullt ut.
Jag har hållit drömmen levande. Och gör det än.
En del behöver inte den där bekräftelsen från andra för att ta steget. Jag erkänner att jag behöver det. Har lärt mig att samarbete, gott samarbete, är gynnsamt och vinnande. Och jag vill va en vinnare! Varför göra något bara bra, när man kan göra det jättebra?
Vet att jag diskuterade med en mycket intressant personlighet i början av året om livet och allt vad det innebär. Kom i alla fall fram till, efter just det samtalet, att jag befann mig i fel "forum". Ungefär som att prata galoppombyten med en som är totalt ointresserad av hästar.
De människor som jag i dagsläget befinner mig i samma "forum" som, är lätträknade. (Blir lite rädd när jag tänker efter ifall jag verkligen visat dem den uppskattning jag känner, över att få umgås ibland...) TACK FÖR ATT NI FÖRGYLLER MITT LIV! :-)
Idag har jag åter blivit inspirerad. Fått sitta i helt rätt forum. Glömt bort mig totalt och aldrig vilat på hela eftermiddagen. Höll på att svimma vid middagsbordet... Har nu efter en kort stunds vila på rumssoffan konstruerat en sorts ställning för att kunna ha datorn ovanför magen, samtidigt som jag ligger och skriver. ;-) Har surfat och funnit mer inspiration på nätet. Nu ska jag sammanfatta lite av vad jag hittat. Men inte här. :-)
Take care, live life - be happy!
Mina drömmar och visioner om vår verksamhet här hemma på gården är ständigt under luppen för min kreativa livssyn. Jag vill göra något av mina ideér. Jag tror på dem och vet att de kan funka.
Har ibland varit nära att ge upp. Känt att lasset varit för tungt att dra. Saknat bollplank. Någon som trott på mig till fullo, någon som respekterat och värderat de förmågor jag vet att jag besitter, och gett mig den där kicken jag behövt för att ta steget fullt ut.
Jag har hållit drömmen levande. Och gör det än.
En del behöver inte den där bekräftelsen från andra för att ta steget. Jag erkänner att jag behöver det. Har lärt mig att samarbete, gott samarbete, är gynnsamt och vinnande. Och jag vill va en vinnare! Varför göra något bara bra, när man kan göra det jättebra?
Vet att jag diskuterade med en mycket intressant personlighet i början av året om livet och allt vad det innebär. Kom i alla fall fram till, efter just det samtalet, att jag befann mig i fel "forum". Ungefär som att prata galoppombyten med en som är totalt ointresserad av hästar.
De människor som jag i dagsläget befinner mig i samma "forum" som, är lätträknade. (Blir lite rädd när jag tänker efter ifall jag verkligen visat dem den uppskattning jag känner, över att få umgås ibland...) TACK FÖR ATT NI FÖRGYLLER MITT LIV! :-)
Idag har jag åter blivit inspirerad. Fått sitta i helt rätt forum. Glömt bort mig totalt och aldrig vilat på hela eftermiddagen. Höll på att svimma vid middagsbordet... Har nu efter en kort stunds vila på rumssoffan konstruerat en sorts ställning för att kunna ha datorn ovanför magen, samtidigt som jag ligger och skriver. ;-) Har surfat och funnit mer inspiration på nätet. Nu ska jag sammanfatta lite av vad jag hittat. Men inte här. :-)
Take care, live life - be happy!
Älgjakt
Nu har älgjakten börjat! Vår vanligtvis så otrafikerade grusväg blir plötsligt rena rama E4an. :-) I veckan jagar de tack och lov endast mån, tis, lör och sön.
Det blir inget Skellefteå idag. Halva familjen snörvlar och nyser. Jag har bestämt mig för att INTE bli sjuk. Tror ni det funkar..? ;-)
Idag ska jag ringa sjukvården för att beställa tid för att bli av med agrafferna. Svullnaden har äntligen börjat ge med sig och de rackarns metallhäftorna fastnar ju överallt, och sliter och rycker i skinnet. Ska bli skönt att bli av med dem! Min mage har regnbågens alla färger. Det ser inte klokt ut! :-D Undrar hur insidan mår - egentligen... Alla tabletter tror jag bestämt sätter sina spår på gallan. Idag ska jag testa dra ner på intaget och se hur det går.
Nu hägrar duschen. Underbart när man eldar ved. Samvetet säger att då kan man stå och njuta av de varma vattenstrålarna lite längre. :-)
Ha det bäst! P o K
Det blir inget Skellefteå idag. Halva familjen snörvlar och nyser. Jag har bestämt mig för att INTE bli sjuk. Tror ni det funkar..? ;-)
Idag ska jag ringa sjukvården för att beställa tid för att bli av med agrafferna. Svullnaden har äntligen börjat ge med sig och de rackarns metallhäftorna fastnar ju överallt, och sliter och rycker i skinnet. Ska bli skönt att bli av med dem! Min mage har regnbågens alla färger. Det ser inte klokt ut! :-D Undrar hur insidan mår - egentligen... Alla tabletter tror jag bestämt sätter sina spår på gallan. Idag ska jag testa dra ner på intaget och se hur det går.
Nu hägrar duschen. Underbart när man eldar ved. Samvetet säger att då kan man stå och njuta av de varma vattenstrålarna lite längre. :-)
Ha det bäst! P o K
söndag 6 september 2009
Bli inspirerad!
Varje glad tanke, varje positiv gest och varje lycklig stund jag får uppleva ger mig kraft. Så tror jag att det är för de flesta! För tillfället försöker jag i det yttersta att hitta allt positivt, som kan hjälpa mig i mitt tillfrisknande.
Kom då på ett personlighetsdrag, som jag själv besitter och utövar så mycket och ofta det bara går, men även ett drag som jag gillar och uppskattar högt hos andra. Framför allt hos män... ;-) Nämligen Romantisk!
Det knasiga är att det sällan har varit de mest romantiska killarna som jag har dejtat seriöst. Utan det har oftare varit de där lite mer tafatta, som gärna velat, men inte riktigt vetat hur... Hade kanske tänkt att de skulle bli inspirerade av mitt överflöd när det gäller att visa kärlek och omsorg. Nu vet jag bättre. Det funkar ju inte riktigt så. Antingen har man det, eller så har man det inte. :-)
Med små och enkla medel kan man förgylla en annans människas dag. Eller liv med för den delen. När man väl börjar med de där trevande försöken att visa sin kärlek och uppskattning, så går det till slut av bara farten. Ett vänligt ord, en snabb kram, ett snällt sms, en blick som dröjer sig kvar, ett leende som utstrålar värme. Det behövs så lite...
Har du idétorka på vad du ska hitta på till dina nära och kära? Bli inspirerad! Om man följer tanken att göra något gott så kommer det oftast fler ideer. Positiv inspiration ska man fånga i stunden. De dalar likt höstlöven ner mot marken och ju fler man samlar på sig desto mer kraft får man. :-)
Men, vad gör man när mottagaren "stängt av"? När meddelanden och budskap kommer i retur - obesvarade? När ditt engagemang inte blir uppskattat och när den önskade responsen inte kommer..?
Man kan vänta.
Och vänta lite till.
Le och vänta ännu lite till.
Le, vänta ännu mer och försöka lite till.
Har man gjort allt ovan nämnt, så kanske man till slut bör rannsaka sig själv. Kanske.
Förhoppningsvis kommer man fram till att förlusten inte ligger hos en själv, utan hos mottagaren, som inte tagit sig tid till att se och höra Dig.
Själv så kommer jag att fortsätta att samla inspiration. Och goda vibbar! Har gott om dem runt omkring mig och det gör mig så glad...!
Take care, live life - be happy!
Kom då på ett personlighetsdrag, som jag själv besitter och utövar så mycket och ofta det bara går, men även ett drag som jag gillar och uppskattar högt hos andra. Framför allt hos män... ;-) Nämligen Romantisk!
Det knasiga är att det sällan har varit de mest romantiska killarna som jag har dejtat seriöst. Utan det har oftare varit de där lite mer tafatta, som gärna velat, men inte riktigt vetat hur... Hade kanske tänkt att de skulle bli inspirerade av mitt överflöd när det gäller att visa kärlek och omsorg. Nu vet jag bättre. Det funkar ju inte riktigt så. Antingen har man det, eller så har man det inte. :-)
Med små och enkla medel kan man förgylla en annans människas dag. Eller liv med för den delen. När man väl börjar med de där trevande försöken att visa sin kärlek och uppskattning, så går det till slut av bara farten. Ett vänligt ord, en snabb kram, ett snällt sms, en blick som dröjer sig kvar, ett leende som utstrålar värme. Det behövs så lite...
Har du idétorka på vad du ska hitta på till dina nära och kära? Bli inspirerad! Om man följer tanken att göra något gott så kommer det oftast fler ideer. Positiv inspiration ska man fånga i stunden. De dalar likt höstlöven ner mot marken och ju fler man samlar på sig desto mer kraft får man. :-)
Men, vad gör man när mottagaren "stängt av"? När meddelanden och budskap kommer i retur - obesvarade? När ditt engagemang inte blir uppskattat och när den önskade responsen inte kommer..?
Man kan vänta.
Och vänta lite till.
Le och vänta ännu lite till.
Le, vänta ännu mer och försöka lite till.
Har man gjort allt ovan nämnt, så kanske man till slut bör rannsaka sig själv. Kanske.
Förhoppningsvis kommer man fram till att förlusten inte ligger hos en själv, utan hos mottagaren, som inte tagit sig tid till att se och höra Dig.
Själv så kommer jag att fortsätta att samla inspiration. Och goda vibbar! Har gott om dem runt omkring mig och det gör mig så glad...!
Take care, live life - be happy!
Pratat i nattmössan
Har kvar insomningstabletter sen min svåra tid vid min brors frånfälle för två år sedan. I går tog jag en av dessa tabletter. Ville verkligen få sova. Behövde få sova. En kvart brukar det ta innan effekten kommer och kroppen börjar vaggas in i djup, skön sömn. En timme gick utan resultat.
Min kära R har återberättat att jag tydligen hade väldigt trevligt under min insomningsfas, för jag skrattade gott, lade fram lösningar och teorier om både det ena och det andra, men sova det ville jag inte. Långt senare hade jag tydligen tagit mig en till tablett. Denna gjorde visst så att jag till slut däckade.
Visst var det skönt att äntligen få sova. Men jag tror inte jag gör om det. Tabletterna får nu åka tillbaka till apoteket. Sådant där kan ju bli farligt..! Tänk om jag tagit fler..? Uppenbarligen visste jag inte vad jag gjorde! Oj, så galet...
I morgon börjar älgjakten. Jag ska befinna mig på ett möte i Skellefteå kl. 10.30. Hade tänkt att jag ska fixa det. Men måste kanske ordna någon som kör åt mig. Frivillig chaufför - hör av dig! :-) Någon..?
Ha det bäst! P o K
lördag 5 september 2009
Kampen pågår
Fy tusan vilken kamp detta är! Min hjärna går på högvarv över allt jag skulle vilja företa mig. Den proppar även mitt förstånd full med information om vad som borde vara bäst för mig och hur jag ska tackla den närmsta tiden. :-)
Det spelar ändå ingen roll... Sorgen jag känner kan jag inte förtränga, inte hur länge som helst, det vet jag. Någon gång måste den ut. På något sätt.
Hjärta och hjärna måste komma överens. Just nu är de inte det. Tror att jag vet vad jag behöver göra, för att det ska kännas bättre. Just nu i alla fall. Ilskan och besvikelsen gör sig hela tiden påminda, men jag vet inte hur mycket jag törs lyssna på dessa känslor.Vet heller inte om lösningen jag funderar på är en bra lösning på lång sikt. Behöver nog fundera lite till... och känna efter.
Mina underbara ungar har bakat hallongrottor idag. De vet att det är mammas favvo-kakor. Paula dammsugar och Malin plockar tvätt. Oj, vad jag älskar mina barn...
Ha det bäst! P o K
Det spelar ändå ingen roll... Sorgen jag känner kan jag inte förtränga, inte hur länge som helst, det vet jag. Någon gång måste den ut. På något sätt.
Hjärta och hjärna måste komma överens. Just nu är de inte det. Tror att jag vet vad jag behöver göra, för att det ska kännas bättre. Just nu i alla fall. Ilskan och besvikelsen gör sig hela tiden påminda, men jag vet inte hur mycket jag törs lyssna på dessa känslor.Vet heller inte om lösningen jag funderar på är en bra lösning på lång sikt. Behöver nog fundera lite till... och känna efter.
Mina underbara ungar har bakat hallongrottor idag. De vet att det är mammas favvo-kakor. Paula dammsugar och Malin plockar tvätt. Oj, vad jag älskar mina barn...
Ha det bäst! P o K
fredag 4 september 2009
Hemma igen
Äntligen hemma! Så känns det verkligen... Oj, vad man uppskattar det man har när man är hemifrån.
Dagens inlägg blir kort. Mina onda aningar inför operationen visade sig vara korrekta. Allt förlöpte inte problemfritt och efterdyningarna jag måste brottas med nu dagarna efter operationen, var inte vad jag räknat med. Har bestämt mig för att försöka fokusera på det som faktiskt gick bra och tänka framåt istället.
En frisk männsika har tusen önskningar - en sjuk har bara en...
Take care, live life - be happy!
Dagens inlägg blir kort. Mina onda aningar inför operationen visade sig vara korrekta. Allt förlöpte inte problemfritt och efterdyningarna jag måste brottas med nu dagarna efter operationen, var inte vad jag räknat med. Har bestämt mig för att försöka fokusera på det som faktiskt gick bra och tänka framåt istället.
En frisk männsika har tusen önskningar - en sjuk har bara en...
Take care, live life - be happy!
tisdag 1 september 2009
Redo!
Förmågan att känna och utöva empati utvecklar barnen upp till och med fem års ålder, enligt en socionom jag pratade med igår. Därefter faller det sig inte lika naturligt för barn att tillämpa den känslan. Visst kan man träna upp den, men allt blir så mycket svårare...
Jag blev väldigt förvånad och förskräckt över denna information. Kan det verkligen vara så?
I dagens samhälle värdesätts den känslomässiga intelligensen (EQ) lika mycket, om inte mer, som den "vanliga" IQ´n. Man har upptäckt hur viktigt det är, att kunna interagera med varandra på ett sätt som gynnar alla.
Men då undrar jag... Om det är så, att den empatiska förmågans grundstenar byggs före fem års ålder, varför ingriper inte myndigheter i hem, där de vet att sociala problem föreligger tidigare???
Varför vänta till skolåldern, när skolan börjar se problemen?
Likadant verkar det vara vid psykisk ohälsa. Inte förrän psykosen är nära, när borderline är uppenbar, när barnet mår så dåligt att det inte går att nå, DÅ verkar det vara legalt att komma akut..!
Barn som inte förstår sina egna känslor, som inte kan sätta ord på vad som händer i deras kroppar, som känner frusterationen stegras inom sig och inte vet vad de ska göra med den, barn som är så otrygga med vuxna (för de brukar ändå aldrig hålla vad de lovar) hur ska man få dem att våga lita på att man stannar kvar? Att man finns där... att man lyssnar...?
Jag kan bara göra så gott jag kan, efter den förmåga jag själv besitter. Jag försöker i alla fall. Och vägrar ge upp. Det är vi vuxna skyldiga alla barn. Att finnas där. Att se dem. Att älska dem...
När man får höra myndigheter berätta, att de varit fullt medvetna i flera års tid, att en del barn far så illa i sina hem att de skulle ha behövt bli omplacerade för länge sedan, då blir jag vansinnigt frustrerad! Säg mig: VEM ska jag ringa? VART ska jag skicka skrivelsen, som ifrågasätter handläggningstider i sådana här ärenden? VAD krävs för att få beslutsfattare att inse, att det är sköra livsöden de håller i sina händer. Inte bara papper med text på, som beskriver ett problem..! VAD kan JAG göra för att hjälpa..?
Suck... Över till något annat.
Efter mental övertalning så är nu hela jag redo för att lägga mig på operationsbordet. Känner ingen oro längre. Ingen rädsla. Bara glädje och lättnad. Ska ta tillvara på ledigheten sjukskrivningstiden ger mig. Ska träna på att delegera och överlämna ansvar till andra. Ska lära mig att koppla av. Nu kan jag äntligen se fram emot att snart kunna börja jobba fullt ut igen, utan att smärtan bedövar mig. Allt kommer att gå bra. Det vet jag nu.
Ha det bäst! Take care, live life - be happy! :-)
Jag blev väldigt förvånad och förskräckt över denna information. Kan det verkligen vara så?
I dagens samhälle värdesätts den känslomässiga intelligensen (EQ) lika mycket, om inte mer, som den "vanliga" IQ´n. Man har upptäckt hur viktigt det är, att kunna interagera med varandra på ett sätt som gynnar alla.
Men då undrar jag... Om det är så, att den empatiska förmågans grundstenar byggs före fem års ålder, varför ingriper inte myndigheter i hem, där de vet att sociala problem föreligger tidigare???
Varför vänta till skolåldern, när skolan börjar se problemen?
Likadant verkar det vara vid psykisk ohälsa. Inte förrän psykosen är nära, när borderline är uppenbar, när barnet mår så dåligt att det inte går att nå, DÅ verkar det vara legalt att komma akut..!
Barn som inte förstår sina egna känslor, som inte kan sätta ord på vad som händer i deras kroppar, som känner frusterationen stegras inom sig och inte vet vad de ska göra med den, barn som är så otrygga med vuxna (för de brukar ändå aldrig hålla vad de lovar) hur ska man få dem att våga lita på att man stannar kvar? Att man finns där... att man lyssnar...?
Jag kan bara göra så gott jag kan, efter den förmåga jag själv besitter. Jag försöker i alla fall. Och vägrar ge upp. Det är vi vuxna skyldiga alla barn. Att finnas där. Att se dem. Att älska dem...
När man får höra myndigheter berätta, att de varit fullt medvetna i flera års tid, att en del barn far så illa i sina hem att de skulle ha behövt bli omplacerade för länge sedan, då blir jag vansinnigt frustrerad! Säg mig: VEM ska jag ringa? VART ska jag skicka skrivelsen, som ifrågasätter handläggningstider i sådana här ärenden? VAD krävs för att få beslutsfattare att inse, att det är sköra livsöden de håller i sina händer. Inte bara papper med text på, som beskriver ett problem..! VAD kan JAG göra för att hjälpa..?
Suck... Över till något annat.
Efter mental övertalning så är nu hela jag redo för att lägga mig på operationsbordet. Känner ingen oro längre. Ingen rädsla. Bara glädje och lättnad. Ska ta tillvara på ledigheten sjukskrivningstiden ger mig. Ska träna på att delegera och överlämna ansvar till andra. Ska lära mig att koppla av. Nu kan jag äntligen se fram emot att snart kunna börja jobba fullt ut igen, utan att smärtan bedövar mig. Allt kommer att gå bra. Det vet jag nu.
Ha det bäst! Take care, live life - be happy! :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)