Riktig empati, av den äkta sorten, är visst ovanligare än jag trott. Ofta säger sig folk visa medkänsla och omtanke om andra, men tyvärr händer det alltför ofta att de gör det med en baktanke. Syftet kan vara dolt. Ibland tror jag inte ens de vet om det själva. Men med tiden kryper det fram...
Kom ihåg en "vän" för länge sedan vars mor insjuknade allvarligt. Oron uttalades ofta muntligt, men visade sig sällan praktiskt. Hjälpen min vän gav sin sjuke mor kom aldrig från hjärtat. Det märktes tydligt. När modern efter en längre tid blev frisk, kom detta uttalande från min "vän": Äntligen är hon frisk, så att hon kan hjälpa mig med att tapetsera sovrummet och sy de där gardinerna hon lovat mig.
Jag kunde inte ens bli arg när jag hörde detta. Kände bara en stor sorg.
Visst, i dagens samhälle ska vi uppfostra våra barn att bli självständiga, självgående individer som ska klara av både det ena och det andra. Men vi kan väl ändå inte göra dem till själviska och egotrippade idioter, som kör över allt och alla bara för att DE ska få sin vilja igenom?
Man kan både vara omtänksam och självständig.
Man kan vara lojal, men ändå ansvarsfullt fri i tanke och handling.
Man kan nå sina mål utan att "köra över" folk. Oftast går det t o m bättre med lite hjälp från andra.
Ge, utan att förvänta dig något tillbaka. En, två och tjugotals gånger. Ge från hjärtat. Bjud på dig själv. Ge av din tid, det behöver inte vara materiella saker! Ge ditt engagemang. Ge din kärlek...
Prova. Och upplev sann glädje.
Take care, live life - be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar