Än har inte förkylningen fått sitt grepp om mig. Nr. 5 och jag är de enda som klarat oss i familjen.
Idag kom Malin hem och berättade entusiastiskt om den årliga friidrottstävlingen som går av stapeln på Norsjöskolan. Hon har nämnt den lite så där i förbi farten tidigare och vilka grenar hon önskar delta i, men idag var det allvarligt! Mest orolig var hon över att missa chansen att få delta i 60 m. Förra gången de tränade blev hon trea. Idag fyra. (Bara de tre första går vidare...)
Hennes förutsättningar idag var inte de bästa. Snuvig och byxor med häng (!) :-). Jag var tvungen att skratta med min lilla Malin. Sååå allvarligt är det inte. Tjatar alltid om att viktigast är att ha roligt. Malin vet det och log med mig angående häng-byxorna.
Men jag kan ändå inte släppa oros-känslan över besvikelsen, som jag vet att Malin kommer att känna i morgon när uttagningarna sker, ifall hon inte blir bland de tre första... Trots mina försök att avdramatisera det hela.
Håller starkt med en av våra nyblivna ambitiösa lärare på Norsjöskolan i frågeställningen "Är detta verkligen sunt för barnen? Ska det vara så tävlingsinriktat? Borde inte fokus ligga på lek (= det ska va roligt), deltagande och engagemang?" Frågorna har nog knappast ställts till sin spets tidigare då detta med höstens friidrottstävlingar är en lååång tradition på Norsjöskolan. Hoppas jag har fel och att det positiva överväger det negativa.
Kommer ihåg en föreläsare jag lyssnade på, när det gäller idrott och föreningsliv. Hon poängterade starkt vikten av att idrottsutövande bör förknippas med lek och roligheter, ända upp i tonåren. Jag håller med henne! Det är oftast de farliga, tävlinginriktade idrottsföräldrarna som forcerar och förstör det "roliga" för sina barn.
Träffade i veckan en farförälder, som har ett av sina barnbarn inom en ridskoleverksamhet i länet. Han ifrågasatte starkt vilka mål som fanns med ridundervisningen och ifall det inte "skulle hända nå mer än att de harvade runt i ridhuset efter fyrkantspåret lektion efter lektion..?" Ha sa det med en sådan negativ framtoning och bitter attityd. Min första motfråga till denna person blev utan eftertanke: "Vad tycker ditt barnbarn då?"
Naturligtvis var det denna person som stod för betalningen av ridundervisningen till sitt barnbarn och kände säkert att han ville försäkra sig om att få valuta för pengarna. Men vem bestämmer valutan? Vad är viktigast? Kan man sätta en prislapp på den gemenskap, ansvarstagandet, samhörigheten, kroppskännedomen och alla andra övriga positva sakerna man får lära sig i ridskolemiljön?
Samvaro i klubbstugan på Norsjö Ridklubb
Ridskolorna är tvugna att sätta en prislapp. Egentligen borde den vara det dubbla! Nästa gång ni betalar en avgift till Er Förening för deltagande i någon aktivitet, snälla ställ er frågan: Är denna summa rimlig i relation till det barnet får uppleva?
Vill Ni att det ska bli billigare för barnen att delta? STÄLL UPP och HJÄLPT TILL mer ideellt då!
/Vekå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar