Hör du till föräldratypen som plockar bort allt i porslinsväg, som småbarn kan tänkas nå och eventuellt ha sönder? Plockar du bort prydnadssaker? Blommor? Eller andra materiella ting som kanske kan råka ut för en "olycka"? Svarar du JA? Snälla, förklara ditt beteende för mig. Låt mig få försöka förstå varför?
Ja, jag plockade bort en del saker. Mest sådant som var tungt och på något sätt skulle kunnat skada barnen, ifall de hade råkat få det på sig. Tändstickor - naturligtvis! Och de där oersättliga sakerna med stort affektionsvärde. Men dessa saker kunde jag räkna på min ena hand!
Hör du till dem som inte på några villkor låter barnen vistas i miljöer där berusade människor finns? Pratar du alkohol med dina barn? Förklarar du varför unga människor inte ska dricka? Och varför vuxna gör det ibland? Lär du dem god dryckeskultur? Förklarar du att det tar 10 år för en vuxen kropp och endast 1 år för en ung kropp att utveckla osunda alkoholvanor/beroende?
Hur tror du barnens möte med alkoholen kommer att bli den dagen det sker? För händer det kommer det att göra. Oundvikligen. Har du förberett dem väl? Har de förtroendet, att berätta för dig som förälder, hur de upplevde det mötet sen?
Vi försöker ofta "skydda" dem vi älskar genom att "plocka bort" farligheter. Vi ger inte våra småbarn godis, för socker är ju farligt. Vi låter dem inte se djur som slaktas, för att en del av vi vuxna upplever det som obehagligt. Vi låter inte barnen klättra, för de kan ju ramla och slå sig. Vi låter inte barnen få bli tillrättavisade, för de kan ju bli ledsna. Vi låter inte barnen få tala om döden, för vi själva knappt vet vad vi ska säga om det. Och vi låter inte dem upptäcka världen, för tänk om de råkar ut för något? Men hallllååååå!!!!!
Att vara "snäll" på detta sätt är INTE att vara snäll! Förstå chocken dessa barn får uppleva, när de märker att världen inte är så enkel och okomplicerad, som när de levde under de överbeskyddande vingarnas skugga.
Hör talas om barn som flyttar hemifrån som aldrig ens provat att tvätta en maskin med tvätt. Som inte kan laga annat än pasta till middag. Som inte förstår helheten kring hushållsekonomi. Som inte fått lära sig ta ansvar för sina liv, utan hela tiden blivit serverade allt på silverfat. Jag tycker synd om dem! De-dåliga-samvetenas-barn, så kallar jag dem. Föräldrar som inte engagerar sig, vare sig tids- eller känslomässigt. Samvetet gnager i dem och reparationer i relationen sker via materiella ting och ja-sägande. Lättare ge tillåtelse än att sätta gränser och kanske ta en konflikt. För stunden i a f...
Balansgången mellan att vara en överbeskyddande förälder och en som låter barnen få lära sig saker "The Hard Way" kan vara svår. Den ÄR svår. Att hitta den gyllene medelvägen borde vara allas mål. Lyssna till ditt hjärta. SE dina barn.
I afton har jag känt mig som ett överbeskyddat barn. Fullt kapabel är jag att ta hand om mig själv, klar i bollen och anser mig kunna fatta förnuftiga beslut i samråd med mina nära och kära.
Man har inte velat "oroa" mig. Tänkt att jag haft nog att grubbla på. Men snälla, låt mig få avgöra det själv! Jag klarar av att säga nej. Eller att jag inte orkar med. Det jag däremot har svårt att hantera är när folk tror att de vet vad som är bäst för mig. Det kan de omöjligt veta utan att fråga mig först! Oåterkalleliga beslut. Tagna ovanför mitt huvud. Gör inte om det!
Jag förlåter. Naturligtvis. Vad annars? Långsint är inte en egenskap jag besitter numera. :-)
P o K/ Vekå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar