Fy tusan vilken kamp detta är! Min hjärna går på högvarv över allt jag skulle vilja företa mig. Den proppar även mitt förstånd full med information om vad som borde vara bäst för mig och hur jag ska tackla den närmsta tiden. :-)
Det spelar ändå ingen roll... Sorgen jag känner kan jag inte förtränga, inte hur länge som helst, det vet jag. Någon gång måste den ut. På något sätt.
Hjärta och hjärna måste komma överens. Just nu är de inte det. Tror att jag vet vad jag behöver göra, för att det ska kännas bättre. Just nu i alla fall. Ilskan och besvikelsen gör sig hela tiden påminda, men jag vet inte hur mycket jag törs lyssna på dessa känslor.Vet heller inte om lösningen jag funderar på är en bra lösning på lång sikt. Behöver nog fundera lite till... och känna efter.
Mina underbara ungar har bakat hallongrottor idag. De vet att det är mammas favvo-kakor. Paula dammsugar och Malin plockar tvätt. Oj, vad jag älskar mina barn...
Ha det bäst! P o K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar