Kamp i Villvattnet

Jag förstår inte var dagarna tar vägen... :-) De är alldeles för korta! Eller kan det va så, att jag har lite för mycket att göra..?

Sugen Nypon och kär Farmarpojke... ;-)

Min häst har stört min agenda. Nypon brunstar och Farmarpojken är kär. Väldigt kär. Har tidigare varit nöjd med att jag har en häst som stannar i sin hage. Men inte tills igår. Efter hans fjärde rymning, så valde jag att parkera utanför hagen för att ta reda på hur han tog sig ut.

Han kröp. Och jag som byggt på höjden, i tron om att han hoppat ut ur hagen... :-)

Ingen respekt för brädorna, de forcerade han rakt igenom. Fanns bara ett alternativ kvar - ström. Rejält med ström. Sagt och gjort. Dit med isolatorer, upp med tråd och dit med ström.

Rymningssäkert..?

I morse släppte jag ut honom igen i hagen. Han slängde en nonchalant blick åt mitt håll, när han travade iväg rakt mot rymningsstället. Oj, så snopen han blev, när staketet gav honom några rejäla strömstötar. Jämfota baklängeshopp med frustningar, huvudskakningar och med ett rejält sargat självförtroende, funderade han över Vad tusan va det som hände..?!?

Idag har han sorgset konstaterat att, hans matte var listigare än han - igen... ;-) Lite elak känner jag mig. För jag om någon vet, vilka hinder man ibland står inför, och hur frusterationen känns som bubblar i en, när kärleken är nära men svår att nå.

Skott från en rosenbuske.

Paulas duktige bilmekaniker-alltiallo-farbror-Stefan. hjälpte mig att få bilen servad och redo för ombesiktning idag. Efter en tur i deras trädgård, fick jag med mig några skott från en jättevacker rosenbuske. I kväll har skotten hamnat i jorden. Hoppas de tar sig. De blommar i en vacker klar-rosa färg. Jag föll för det vackra blad/lövverket i busken, som skimrar i röd-lila-rosa. Undrar vad rosen heter...? Måste ta reda på det.

I morgon drar vi iväg på årets Villvattskamp. Läs mer om Villvattnet och tävlingen på denna länk. I år blir det den största tävlingen någonsin. Ekipage från Skåne, Norge m fl kommer för att delta. Spännande.

Finslipade lite detaljer i dressyren i kväll. Har även kört Emil en runda och satt honom lite på plats. Underlättar nog lite för Malin i helgen. :-)

I morgon ska selar putsas, vagnar och hästar tvättas, häst- och människosaker packas, vagnar lastas och mat förberedas. Tävling i dagarna tre. Mycket ska förberedas och tänkas på. Kul!

Tänkte avsluta dagens bloggande med ett djupdyk.

Jag funderar, och försöker förstå omfattningen, av vad en sargad självkänsla i en bitter kropp, kan ställa till med för förödelse i en familj. Att vara bitter, tror jag inte är ett tillstånd man gärna erkänner att man är i. Man vill nog gärna skylla det på någon annan...

Granne med bitterheten, eller i alla fall en nära släkting, är sjukdomstillståndet depression. Hamnar man där behöver man hjälp. Omgående!

Att säga till en bitter människa att denne är just detta, är nog tyvärr som att tala för döva öron. Kanske den bittre t o m håller med i ditt konkreta påstående, men oftast med anledning av att alla andra är idioter, och att de själva är stora offer för alla andras tillkortakommanden.

Det sägs ju att man ska alltid titta sig själv i spegeln innan man börjar att kritisera andra. Och det är så sant som det är sagt... Vill man få till en förändring, stor eller liten, så måste man börja med sig själv!

Det är aldrig alla andras fel för att man mår dåligt. Var och en ansvarar för sitt eget mående.

Att skylla ifrån sig, att leta efter ursäkter och anledningar, till varför saker och ting inte blir som man har tänkt sig, är i mina ögon oacceptabelt.

Utmanar Livet dig lite extra, sätter det dig på prov utöver det vanliga, behandlar folk dig ovanligt burdust? GÖR NÅGOT ÅT DET! Leta lösningar. Se möjligheterna. Ge inte upp. Tro på det goda. Tänk på att allt ont ALLTID för något gott med sig. Vägra må dåligt...

Tro mig - det lönar sig. Va inte bitter...

Take care, live life - be happy!

Gilla läget

Fantastiskt vad nitisk jag har varit idag. Igen. Har efter två dagars evigt tvättande äntligen hittat golvet i tvättstugan. Tack för fint torkväder utomhus! :-) Höförrådet är dessutom städat och klart för påfyllning. Bokföring och pappersarbetet klarar sig nu för ett tag, och jag kan med gott samvete lägga skrivbordsarbetet åt sidan.

Mitt lilla trädgårdsland. Gräslöken längst till höger i bild, har hängt med i många, många år...

Potatisen har kommit sig ner i jorden. Har dessutom planterat morötter, isbergssallad, dill och en massa solrosor. Snart dags för årets första gräsklippning. Häggen blommar, så nu borde vi nog kunna säga att sommaren är här.

Betäckningen idag gick lite bättre. Till slut lyckades han få till det, men vi misstänker att han inte riktigt avslutade "på rätt sätt". Det ska ju liksom va såsen som gör det, och det kan va så att den uteblev... Eller så inte..?

Visar Kavatina brunst i morgon, så gör vi ännu ett försök då. Tredje gången gillt? :-)

När man påtar på i sin ensamhet här hemma på gården, så hinner många tankar passera. I dag har i o f sig det varit ganska trafikerat här hemma med besök av olika slag, men man hinner ändå tänka en hel del...

Fastnade i en funderation kring hur vi människor hanterar varandras olikheter. Med åren har jag tack och lov lärt mig, att bli betydligt mer accepterande och ödmjuk inför hur olika vi alla är. Om än jag vet, att jag har rätt i en fråga, eller att sättet jag utför en handling på, är både mer rationellt, mer tidsbesparande, mindre krävande, eller helt enkelt bättre, så försöker jag ändå att acceptera, att andra kanske vill göra det på sitt sätt...

Det som funkar för mig, behöver inte nödvändigtvis fungera lika bra för dig. Resultatet är det viktigaste och känslan av, att man är nöjd med det man har presterat.

Här är kommunikationen så väldigt viktig. För en del, som arbetar målinriktat, med höga krav på rationell arbetsinsats, så kan det vara väldigt svårt att acceptera "medelmåttans" låga ambitionsnivåer. Två sådana personer i ett arbetslag, skulle inte vara den ultimata kombinationen. Skulle det ändå vara så, att två personer med dessa osynkade arbetssätt skulle vara tvugna att samarbeta, så kommer deras tålamod att sättas på prov till det yttersta.

"Medelmåttan" tvingas acceptera och bejaka den handlingskraftiges ambitionsnivåer, samtidigt som det gäller för denne att på ett icke förhandlingsbart sätt förklara, att denne gör sitt bästa, efter de förmågor som han/hon besitter.

Den Handlingskraftige måste ständigt acceptera, att alla inte har samma rationella tankesätt som han/hon har. Ofta måste denne stå tillbaka och bita sig i tungan, för att inte i frusteration häva ur sig kränkande kommentarer om andras tillkortakommanden. Trots försök om ifrågasättande om tveksamma arbetsmetoder, så är det inte så lätt för denne att tänka sig in i medelmåttans tankesätt.

Jag har i åratal slösat massvis med energi på, att irritera mig på människors tillkortakommanden. Jag har försökt ändra på folks beteenden, velat få dem till att tänka som jag gör, önskat att de kunde se världen ur mitt perspektiv och helst känna exakt det jag känner. Men det går inte.

När man börjat landa i sina värderingar. När man börjar kunna säga att: Det här är jag. Det här tror jag på. Det här gillar jag. Det här accepterar jag och det här accepterar jag inte. Då går allt så mycket lättare.

Vi är alla olika. Vi gör olika. Acceptera varandras olikheter. Förklara förväntningar som finns, så minimeras riskerna för missförstånd. Utgå inte från att andra förstår vad du menar. Dubbelkolla hellre. Upprepa. Förtydliga. Ifrågasätt. Och framför allt: Samarbeta....

Behandla andra som du själv vill bli behandlad!

Take care, live life - be happy!

Bitch

Kombinationen av förkylning, vakandet över Nypon och på tok för mycket att göra, har tärt på mitt energiförråd. Varningslamporna har blinkat rött länge och jag vill sova, sova, sova...

Jag brukar vara duktig på att se de små ljusglimtarna i vardagen, glädjas åt det lilla och vara ödmjukt tacksam. Men den uppgiften är svårare när man är trött. Mer än trött...

Arbetstimmarna på Bolaget idag, var som vanligt en höjdpunkt. Det gick superbra, och det känns nästan som om jag aldrig varit därifrån. :-) Inte ofta man upplever sin arbetsplats som ett semesterställe. Men så känns det verkligen...

Eftermiddagen var däremot i tuffaste laget. Har ställts inför känslomässiga utmaningar av de svåraste och tuffaste slag jag varit med om på länge, och jag var INTE rätt person att bråka med idag...

En av de värsta synderna jag vet är lättja och nonchalans. Lathet och ovilja att se möjligheter, tänder mig på alla cylindrar. Orden: "Ge Upp!" finns inte så gärna med i min ordlista. Att nöja sig med en trea på betygskalan 1-5 finns inte heller med i mitt tankesätt. Jag siktar alltid mot femman!!! Och har svårt att acceptera, att inte andra gör det oxå, utan en mycket bra förklaring till varför man nöjer sig med den medelmåttiga trean.

I eftermiddag har jag uttalat några av de mest svidande sanningar en människa i min närhet fått utstå. Jag gjorde det på ett sakligt, konkret sätt utan att höja rösten en endaste gång. Men jag lovar att mitt kroppspråk sa så pass att inga höga röster behövdes...

Efter denna dialog, för det var faktiskt en dialog (inte en utskällning/predikan), så hade jag lite dåligt samvete. Kanske jag tog i lite för mycket...?

Svaret kom i kväll. Det hade jag INTE gjort. Den där jävlar-anamma-attityden jag saknat tidigare fanns där nu åter. Viljan och framtidstron glimtade även till. Braaaa. :-)

Jag må vara en elak bitch ibland, som inte låter saker och ting passera utan att utredas, åtgärdas och analyseras, men det ger då f-n resultat!!

Samarbeta. Kommunicera. Två fundamentala verb som lägger grunden för gynnsamma relationer. Lägg till mål- och resultatinriktning, flexibilitet, ödmjukhet och glädje, och du får ett vinnande team!

En dag. Någon gång i framtiden. Spelar inte så stor roll när, men förhoppningsvis inom de närmsta femton åren. Så hoppas jag, att jag får utdelning för mina långsiktiga livsinvesteringar. De "frön" som jag sått under min livstid, och de "plantor" som växt upp och som jag ömt fått vårda, kanske tackar mig en dag..?

Take care, live life - be happy!

Göra en höna av en fjäder

Sanningen hinner alltid ifatt en. Jaa - så är det nog! Men hur är det nu med sanningen..? Vad betyder egentligen den för dig? Hur viktig är sanningen? Och vem är det som bestämmer vad som är sant och vad som är osant?

Naturligtvis så beror ovanstående retoriska frågor på hur situationen som sådan är, i vilket sammanhang det utspelar sig i osv. osv. Men en sak är säker. Vad som är sant för Dig kanske inte är sant för mig! Eller vice versa. Allt är beroende på hur man tolkar saker och ting. Och det är sällan, att två personer tolkar allt exakt likadant.

Exempel: Jag ringer hem till min Paula och frågar vad hon gör. Hon svarar "Jag städar." Glad i hågen utbrister jag "Wow, men var i huset är du nu?" (jag skulle nämligen behöva ett telenummer som jag har på en lapp på mitt skrivbord) Då svarar Paula "Jag sitter framför datorn..."

"Men, sa du inte nyss att du städade?" frågar jag då förvånat. "Jooo, jag tänkte göra det...lite senare. Men nu har jag tagit en paus..." ursäktar sig Paula då.

Om inte jag ställt fler följdfrågor på min första fråga, så hade jag varit fullt övertygad, om att min duktiga tonåring var hemma och städade huset.

Missförstånd och feltolkningar kan uppstå så lätt. Ibland uttrycker vi oss lite klantigt. Vi förstår själva exakt vad det är vi menar, men de vi interagerar med kanske uppfattar saker på ett helt annat sätt.

Jag har en enorm intuition, magkänsla, som jag med åren lärt mig att lita på till fullo. Sällan, väldigt sällan, har den fel. Allt för ofta, så vägrar man lyssna till magkänslan. för den är utom all logik, eller utom all förklaring och sunt förnuft. Men oj så ofta, man i efterhand förbannat sig själv, för att man inte lyssnat på den...

När folk blir ifrågasatta, säger reaktionen man får från dem, ganska mycket om det man ifrågasätter är sant eller osant. En del blir förbannade, just för att man ens överhuvudtaget ifrågasätter (vilket jag bara tolkar som ett engagemang) och en del svarar tacksamt och glädjs över, att man är angelägen över att inte missförstå sådant som uttalats, eller upplevts.

Till vilken kategori hör DU? Blir du tillmötesgående och tacksam - eller kommer taggarna ut och du blir förbannad..? Hur vill du själv bli bemött, om du skulle vilja ifrågasätta någon...?

De som överragerar, är jag fullt övertygad om, att de har något att dölja. Deras s.k. sanning stämmer inte överens, med den sanning de vill att gemene man ska ha. Bara engagemanget som läggs ner, för att övertyga sin omgivning om att det de säger ÄR sant, visar att en hund ligger begraven någonstans.

Vet jag med mig att det jag säger verkligen ÄR sant, så ger jag blanka f-n i om folk vill tro annorlunda! Det är deras problem - inte mitt!

Take care, live life - be happy!

Röjröj

I går kväll var Vittra upprörd. Arg, otroligt bestämd och pekade med hela handen. Otroligt nog så är det som att det är precis detta som ens omgivning väntar på ibland. Mina nära och kära börjar nog förvänta sig att jag ska "ta tag i" saker och ting som börjar förfalla och gro igen, för de vet att jag inte accepterar det.

Egentligen hatar jag att vara polis, arbetsledare och psykolog samtidigt. Fast när resultaten kommer, tack vare min konsekvens och pekandet med hela handen, så inser jag nog att det är precis vad jag gillar att göra... ;-)

Fast det ger mig högt blodtryck ibland. Höga krav på sig själv och på sin omgivning kan vara farligt. Fast egentligen anser jag inte att mina krav är orimliga... Att alltid göra sitt bästa, och att erkänna sina tillkortakommanden, är väl inte för höga krav..?

Att ge upp, skylla i från sig, sakna respekt och vara nonchalant gör mig vansinnig. Vill någon reta mig, använd då dessa beteenden... jag lovar att jag kommer att visa mitt ogillande!

Tack och lov har denna dag börjat alldeles underbart. Fick via mail höra att jag och Malin blivit nominerade som Månadens Kusk till Kuskringen i Sverige. Jag har inte fått ta del av kommentarerna till varför än, men det kommer väl senare. Kul! Här hittar ni hemsidan till Kuskringen.

Nu ska jag röja upp lite i vårt ostökiga hem. Röntgen i Skellefteå i eftermiddag.

Ha det bäst!
P o K/Vekå

Jag ska bara...

I går ryckte jag upp mig själv i håret rejält. Grottade ner mig till 100% i papperhögen och tog tag i en hel del bokföring som jag försakat. I sex timmar satt jag med detta. Gav mig tusan på att inte sluta förrän allt var klart. Ville dessutom både vara i kapp och ha lite framförhållning på kommande veckors papper.

Tror ni att jag fixade det..? Självklart! :-) Jag hann dessutom med att tillverka och skriva ut jättefina broschyrer och infoblad, om min guldklimp till hingst, som jag tänkte använda mig av i min marknadsföringskampanj i Vännäs på lördag.

Jag ska dock villigt erkänna att dessa sex timmar var fruktansvärda. Har sällan varit så tankspridd och gjort så många fel. Tog massvis med extra tid att hitta felen jag gjort, för att få checkkontot att stämma i hop med huvudboken i bokföringsprogrammet. Debet och kredit bytte plats ibland, och för att inte gå upp i limningen, så gick jag ut i och sparkade på tvättmaskinen i fikarummet med jämna mellanrum.

Fem maskiner med tvätt hann jag dessutom med. Så det blev några sparkar...

2/4 av barnaskaran är fortfarande sjuka. Handla, laga mat, sköta om sjuklingarna, djuren...puh.... la mig raklång på sängen en stund efter middagen igår. Somnade innan jag nuddade kudden. Vaknade med ett ryck halv sju och konstaterade att jag missat att skjutsa nr. 6 på sin ridlektion och att jag missat mitt eget ridledarmöte. Skit!

Vek tvätt, sparkade på tvättkorgen i stället och putsade sele resten av kvällen.

I dag har skolorna halv friluftsdag. Ska fungera som ungdomsledare på ridklubben för ett gäng högstadieelever efter lunch. Måste börja förbereda mig nu. Ska bara hinna köra Emil, göra i ordning mat till sjuklingarna, kanske äta nåt själv?, sparka på tvättmaskinen, mocka i stallet och ringa två viktiga samtal. Innan lunch. Kanske bäst att sätta i gång nu? På allvar.

Take care, live life - be happy!

Bla bla blah!

Barn gör som vi gör och inte som vi säger åt dem att göra. Så är det. Till 100%. Bryter man mot detta så får man höra det från dem. Om och om igen.

På familjerådet för ett bra tag sedan, fick jag uppmaningen att leva som jag lär. Med mina änglar till ungar i närheten, så gör jag det. Hela tiden. Efter bästa förmåga och så mycket jag orkar.

Gentemot mig själv och ibland även mot andra vuxna, så slarvar jag dock. Jag anser att vi vuxna redan bör ha skapat oss de värderingar och uppfattningar som identifierar oss. En annan vuxens handlingar och värdegrunder, borde inte påverka oss så starkt, eller..?

Visst kan man ifrågasätta folks ställningstagande och åsikter, men viktigast är väl ändå att repektera skillnader och olikheter? Vad som fungerar för en annan kanske inte fungerar för mig, och vice versa.

Fokus borde väl ändå vara på vad man själv känner sig nöjd med, i förhållande till de i ens omedelbara närhet..? Kompromisslöst förhandlande, där alla bör känna att de fått lika stor del av "kakan", är min melodi.

I går fick jag, sittandes i bilen till ljudet av varningssignalen för bilbältet, i telefon höra att "Jaha, du är en sådan där...? En sån som säger till barnen att använda bilbältet, men själv aldrig gör det..?" "Lever du inte som du lär..?!" Detta uttalande var som ett slag i magen. Kanske för att det tog mitt i prick, men kanske även för att jag var fullt medveten om mitt slarv... behövde inte ironiskt få det slängt i ansiktet!

Jag kämpar, gör allt för mina barn, sliter mitt hår för att skaffa dem värderingar, självkänslor och emotionell kompetens högt över det normala. Jag behöver inte få höra nedlåtande kommentarer av detta slag! Jag förtjänar de inte!

Tänk på vad ni säger, så att ni inte säger det ni tänker!

Tack och lov så fungerar mitt Livsfilter fortfarande. Beroende på dagsformen så anpassar jag tätheten i mitt filter. Bra dagar kan uttalanden som ovan passera genom filtret ganska obemärkt, men ibland fångas de upp. Och då måste jag agera!

I går blev jag tillfrågad om ännu ett förtroendeuppdrag och en tjänst av lite speciell art. Jag känner mig hedrad och enormt stolt över att bli tillfrågad. En av anledningarna till varför de valt just mig, är för att de ansåg mig vara handlingskraftig.

Uppdraget har en politisk aspekt. Kanske har jag varit för kritisk till handfallna, ordsprutande byråkrater, som babblar en massa och inte SKAPAR något? Blir vansinnig på Tomma tunnor som skramlar, och mycket prat och lite verkstad.

Stå inte bara där - gör något!

För mig är ord bara ord, ända tills den dagen de bevisas i handling. Är det fel att tänka så? Jag tycker inte det...

Va va det jag sa..?

Byråkratins kvarnar mal alldeles för sakta. Detta är ingen nyhet, men när man själv får uppleva detta, istället för att bara få höra talas om det, väcks frusterationen. Med barn inblandade i processer, så borde kvarnen mala något snabbare anser jag. Slutprodukten ska ändå bli lika kvalitativ, fast än saker och ting skyndas på. Risken finns att engagemang och "den goda viljan" decimeras, när saker och ting tar längre tid än nödvändigt.

I en stor "sak" som nu inträffat i vår vardag, så hatar jag att komma med kommentaren: "Vad va det jag sa..?" Egentligen borde det vara en befrielse och en "vinst" att inse att mina farhågor och mina varningsklockor klingat rätt, men tyvärr så kan jag inte känna så... Sorgen känns stor. Nästan övermäktig. Nu letar jag bara fördelarna och de positiva erfarenheter, denna upplevelse kommer att ge mig längre fram i livet...

Det som inte dödar en, det härdar en.

Min Tappra Skötkonung säger sig ha förkastat sin påbörjade uppfinning saken-som-får-tiden-att-stanna, och fokuserar nu i stället på att uppfinna saken-som-får-tiden-att-gå-fortare. Undrar egentligen om dessa uppfinningar borde existera? Kanke finns det en anledning till varför dessa manicker aldrig tillverkats..? Med de ervunna erfarenheter jag i dagsläget besitter, så säger mig förståndet att "Var sak har sin tid..."

Våra hjärtan och hjärnor är inte alltid i symbios. När de samarbetar till fullo, nås oftast målen mest problemfritt.

Våra barns välmående, är vi som föräldrars största målsättning. Så borde och ska det vara! Att tänka egoistiskt, att handla i panik, rädsla, eller frusteration, skapar oftast ingen långsiktigt bra och hållbar lösning. En ogenomtänkt handling kan förstöra och rasera ett barns sköra tillvaro. Försvinner tryggheten, ökas ovissheten. Stegras orosmomenten i vår blivande framtids försörjare, så kommer skuldkänslorna att lamslå föräldern, som kommer till insikt om detta när "boomerangen" kallad SKULD, kommer och dunkar en bak i skallen.

Ingen vill hamna där. Ingen ska behöva hamna där. Inte om man skyndar långsamt, och tänker att Var sak har sin tid. Eller.... har jag fel...?

Ge aldrig upp!

Jag har aldrig tidigare helhjärtat provat på snöskulptering förrän idag. Jag förlorade mig själv totalt i denna syssla. Tror att jag utan problem skulle kunna ägna timmar efter timmar med denna typ av konstnärligt skapande. Det var otroligt roligt och inspirerande. I morgon ska jag ge mig på den stora skulpturen. Idag blev det "bara" ett litet hästhuvud.

Duktige grannen engagerade i ett igloobygge, vilket inte riktigt hann färdigställas idag. Vi får väl se om det blir klart i morron..?

Idag har jag funderat en del på min envishet. Många gånger är den bra att ha, men inte alltid... Till föräldrar skulle jag dock vilja dela med mig lite av min envishet. För där behövs den. Speciellt när "kriser" råder, eller när tonåringarna gör sina revolter m.m. m.m.

Revolterande och utagerande barn behöver i allra högsta grad föräldrar som aldrig ger upp. Det får bara inte ske...

Det är så ofta man får höra berättas om ungdomar som önskat att deras föräldrar "tagit i" lite mer, eller som "skulle ha sagt till på skarpen" tidigare, innan det började gå utför för ungdomarna på allvar.

När föräldrar gett upp, när vanmakten spridit sig och håglösheten kopplat sitt grepp om deras förnuft, då sviker man barnen. Barn och ungdomar besitter inte förmågan/ har inte kunskapen/ har inte hunnit skaffa sig erfarenheten att veta hur, eller vad, de ska göra i livets alla situationer.

Det är vår uppgift som vuxna, att se till att förbereda dem för vuxenlivet på bästa möjliga sätt, att ge dem verktygen för att klara av de utmaningar de kommer att ställas inför, att ge dem en god självbild, och en insiktsfull känsla av att de kan om de vill. Och att ingenting är omöjligt. Det är vårt ansvar. Vi får inte ge upp!

Jag, och många andra med mig, frustreras över hur enkelt det är att bli förälder i dagens samhälle. Det är tusen gånger svårare att ta körkort. En högst kompetent förälder kan dock ha svårighet att ta körkort pga handikapp av olika slag, men den mest själviske, osmartaste och elakaste människan (utan körkort) har troligen inga problem med att bli mor/far.

Nu var ovan nämnda tes bara ett exempel... Tänk om det fanns kompetensbevis som man va tvungen att få utfärdat av någon slags barn-skaffar-länsstyrelse INNAN man fick behörighet till att bli förälder. Vore inte det nåt...? ;-)

Nog om detta.

Vill bara avsluta med att säga:

Lita på magkänslan. Vi kan om vi vill. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Våga. Le. Skjut inte upp saker till i morgon som du kan göra i dag. Ta hand om varandra...

Puss/ Vekå.

Våga vägra vara osynlig

Körträningen gick superbra. Fick flera Aha-upplevelser och nu känns det ännu mer inspirerande att fortsätta min gemensamma resa mot nya mål med min Farmarpojke.

Har funderat en hel del på detta med kvalitet och kvantitet i kväll. Tankar kring förhållningssätt gentemot handlingskraftiga och nytänkande individer i vårt samhälle, upptar även en del plats i mitt inre. Undrar om Jantelagen spökar lite..?

Vet att jag någonstans har läst att vi nu för tiden ofta "navigerar efter kölvattnet snarare än efter en fyr i fjärran framför oss". Det betyder att vi mer förhåller oss till hur vi inte ska vara, än hur vi ska försöka vara. En resa utförd på det sättet tror jag blir vinglig, ofokuserad och mållös.

Människor som ger intryck av att vara säkra på sin sak, som tror på det de brinner för, som har ett tydligt mål i sikte, som är beredd att satsa för att nå sina drömmars mål, vill jag ge en extra varm eloge till i kväll.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv...

Minns berättelsen om Lisa (kallar henne så här). Folk tyckte hon uppträdde respektlöst mot allt och alla. I mina ögon var det bara ett sätt för henne att ropa på hjälp. Genom att väcka avsky och fruktan hos andra försökte hon kommunicera i syfte om att bli sedd.

Lisa accepterade inte osynligheten. Hon tyckte inte att hon fick den plats hon borde vara värd. I de yngre tonåren är detta bland det värsta som kan hända ett barn.

Att inte bli sedd är att bli förvägrad hjälpen att bygga sig en sann identitet. Den hjälpen får man genom ärliga reaktioner, andras mod att våga bry sig, genom bejakanden såväl som genom gränssättning.

Vuxna som i TV-soffan halvhjärtat lyssnar till sina barns berättelser och drömmar, som bakom tidningen mumlar ett snabbt svar på deras frågor i det enda syftet att slippa bli störd, eller som suckande och oengagerat ifrågasätter barnets tankar och ideer, de skulle jag vilja ruska om ordentligt!!!

Får man inte den uppmärksamhet som man känner sig ha rätt till att få, så tvingas man stjäla sig till den. När människor förvägras att bli sedda stegras vreden inom en. Se mig , annars ÄR jag inte!!!

Lisas historia har ett gott slut. I ett annat familjehem har Lisa fått sinnesro, den uppskattning och kärlek hon så väl behöver, ramar och förhållningssätt att rätta sig efter, och en ömsesidig, respektfull kommunikation med andra vuxna. Lisa ska snart fylla 18 och familjehemslivet börjat gå mot sitt slut.

Lisa tillbringar knappt en bråkdel av sin tid i familjehemmet, i jämförelse med den tid hon hade med sina biologiska föräldrar. Men denna tid var ändå så mycket mer givande. Kvalitet i stället för kvantitet.

Ironi o dyl

I bland oroar jag mig för att jag tar i för mycket när det gäller mina barns oönskade beteenden. Konstigt nog är problemet inte lika stort, när det gäller andras barn, i de olika ledarroller jag har i olika sammanhang. Min konsekvens och mitt ganska målinriktade ledarskap tror och hoppas jag, ger barnen tydliga riktlinjer om vad som accepteras och inte!

"Stökiga" och utagerande barn, som gärna pockar på uppmärksamhet och skapar kaos och negativ stämning i större och mindre grupper, finner jag särskilt utmanade att hjälpa. Allt för ofta är det just dessa barn som blir mobbare, eller börjar med självdestruktiva och mindre bra beteenden.

Kommer speciellt ihåg en tjej som jag konfronterade ganska ordentligt förra året. I stället för att skälla på henne som person, så poängterade jag väldigt starkt att hennes beteende var totalt oacceptabelt. Tjejen som individ tog jag hand om, men hennes handlingar förkastade jag.

I dag är denna tjej en av dem som alltid hälsar glatt när vi möts, och som gärna anförtror mig än det ena och än det andra.

När vi som vuxna lägger oss i är detta jätteviktigt. Ingrepp mot barn och ungdomar får inte bli ett övergrepp. Det senare är jättefarligt och kan lätt tolkas kränkande.

Tyvärr har jag i min nära umgängeskrets ett fåtal personer som inte riktigt har greppat detta ännu. Att utsätta barn och ungdomar för sådant som de mognadsmässigt inte kan förstå eller klara av, anser jag vara snudd på övergrepp. Förödmjukande gliringar, nedlåtande eller förnedrande uttalanden, eller ironiska och sarkastiska kommentarer, som barnet inte har någon chans att bemöta, är också fel. Speciellt när det handlar om hur barnet är som individ, snarare än barnets handlingar.

En del vuxna, med låg självkänsla eller som är lite extra känslig i sin personlighet, kan också bli kränkta i det jag nämner ovan. Allt för många ( för mig är EN utövare för många) verkar finna njutning i att verbalt trycka ner andra.

Engagemang och att bry sig om, är inte likamed att häva ur sig vad som helst på vilket sätt som helst.

Tänk på vad du säger så att du inte säger vad du tänker...

Ta hand om varandra och trevlig helg!

Farthinder att hoppa över

Duktige grannen har varit flitig i veckan. Som vanligt. Vår gemensamma marknadsföring inför kommande sportlovsaktiviteter är genomförd, och nu väntar vi bara på anstormningen av förhandsbokningar...

Blivande snöhäst modell större

I morgon lördag är det hoppträning i Norsjö ridhus på schemat. Ser verkligen fram emot det. Oj, vad Farmarpojken kommer att ha roligt! Ryttaren med, förhoppningsvis...

Paula har börjat tagga redan idag, för AIKs hemmamatch i morgon. Som hängiven supporter, ska hon dit även denna gång för att se om hon kan norpa en autograf, eller kanske en kram, från någon av sina hockeyidoler. Vilken liten groupie-tös jag har fått mig... :-D

Fika-tält med kamin

Sista tidens utmaningar har varit omtumlande men lärorika. I går startade jag en individuell nedräknare. För att hejda min otålighet och minimera riskerna för förhastade beslut och ogenomtänkta lösningar, så måste jag sätta upp egentillverkade farthinder i min väg.

Jag tycker det är väldigt frustrerande att hejda sig själv när saker och ting känns så självklart. Tack och lov, när flera parter är inblandade och hänsyn och respekt måste visas, så gör det saken något enklare. Men i veckan har många lappar blivit skrivna... Jag har vikt ihop dem, lagt de fint i framtidens ask, för att sen öppnas och läsas när tiden är inne. Undrar om jag har rätt - eller om jag har fel. Bara tiden kan utvisa detta....

Take care, live life - be happy!

Äntligen!

Efter en hel del huvudbry och frusteration har jag äntligen lyckats få igång de nya datorerna. Mest glad är nr. 5 som fick överta min gamla dator. Snacka om stolt och glad unge. Är fullt övertygad om att detta kommer att gynna skolarbetet och den sociala utvecklingen. SMS-kontot på barnens mobiler kommer förhoppningsvis att minskas, eftersom Messenger och Apberget nu blir använt mer frekvent.

I morgon drar jag i väg på konferans för kvinnliga företagare i Piteå. Ser fram emot nya bekantskaper och få lyssna på inspiratörers dalar och toppar i sitt företagande. Förhoppningsvis lär man sig nåt, får nya synsätt och infallsvinklar på saker och ting. Vi får se...

Till helgen är det dressyrkurs på KDRF. Sofia ska rida FP. Hade ju tänkt köra dit honom i morgon på deras hoppträning, men hade totalt glömt bort denna konferans. Hoppas det funkar nästa vecka i stället?

Har synkat ihop mig lite med duktige grannen idag inför våra sportlovsaktiviteter. Känns som om vi har lagom koll på hur vi ska lägga upp arbetet framöver. Ett behagligt lugn råder.

Skellefteå och vitrockar på fredag igen. Skulle vilja hinna hälsa på bror med familj. Det var länge sedan. Känns förj-ligt att man oftast bara hör av sig, när praktiska bekymmer dyker upp. Man kan väl ringa bara för att fråga hur det är..? Måste bättra mig på den punkten!

Nu ska jag ut på en kvällsrunda i sadeln på min Farmarpojke. Ska bli skönt. Behöver samla tankar inför morgondagen.

Ha det bäst - helst till häst!

Ingen data-hacker här inte

Efter timmar med inkopplande av de nya datorerna ger jag nu upp. Allt snurrar i huvudet på mig och jag får det inte till att funka tillfredställande med överföringar av filer från den gamla datorn till den nya.
Suck... Fortsätter med detta i morrn i stället. Har erbjudit go´fika till någon datakunnig kompis via Facebook, får väl se om någon kommer och hjälper mig...? ;-)

Ägnade mig åt detta tidigare idag. Mycket trevligare!!! Underbart väder. Pigg och glad häst. Lycklig kusk. Kunde inte bli bättre... ;-)

Nu sova. Ny dag i morrn.

P o K/Vekå

En vecka i kärlekens tecken

I dag börjar kärleksveckan i Norsjö. Ett nytt påfund som Kommunen satsar på. Tror på idén, hade gärna velat vara med och engagera mig i arrangemanget. Men… prioriteringslistan säger att Kärleksveckan får va. I morgon har jag dock tänkt gå på en föreläsning på Medan, som anordnas i Kärleksveckans tema, och handlar om att "Va rädd om andra och sig själv på nätet", om Internets fördelar och nackdelar, och om hur vi bäst skyddar våra barn från ofrivillig exploatering, mobbing, hot och kränkningar via nätet.

Idag var det tänkt att vår socialsekreterare skulle ha kommit på besök, men de ringde nyss återbud. Vi märker stor skillnad efter omstruktureringarna på socialförvaltningen som skett nu efter nyår. Förvirring råder, stressen är påtaglig och de verkar underbemannade och frustrerade. I dagsläget ger jag kommunen minuspoäng i deras sätt att coacha oss utsatta familjehem. Jag klandrar ingen personligen, förstår att de gör så gott de kan med de få resurser de har. Men, naturligtvis måste jag erkänna att frustrationen bubblar inom mig, och att man känner sig utelämnad och förbisedd i sitt familjehemsuppdrag.

Vet att vi klarar oss, det gör vi alltid. Men till vilket pris..?

I går var jag inne i en djup diskussion som handlade om Livet. Älskar ju att fabulera kring detta stora, omtalade ämne. Ofta får man höra människor dra liknelser med saknade pusselbitar, och känslan av när allt blir komplett och bitarna faller på plats. Jag själv använder mig också gärna av den liknelsen.

I vår barndom och under vår uppväxt anser jag att det är våra föräldrar som ska hjälpa oss att bygga pusslets ram. Föräldrar bör förklara spelreglerna för hur man lägger pusslet och hjälpa till att visa hur man får det att "hålla ihop". Pusslets motiv är inte förutbestämt, det är under ständig revidering. Bitar att fylla ramen med, tror jag man blir fördelad, med jämna portioner i olika skeden i ens liv. Får man tilldelat för många bitar på en gång, blir uppgiften för svår och då kan man bli tvungen att söka hjälp med att få bitarna på plats.

Bästa resultatet blir dock om man med egen kraft och med egen vilja fullföljer byggandet av sitt pussel. Klarar man inte av att tålmodigt vänta, för att se vilket motiv pusslet kommer att måla upp för oss, och man istället försöker lura till sig pusselbitar i förtid, genom övertalning och manipulation av den som förser oss med bitarna, så blir inte resultatet bra. Oftast måste man då riva upp det igen, för att motivet stämmer inte in i helheten som pusslet vill gestalta.

Ibland kastas barn in i vuxenvärlden utan att ha fått hjälp med sin ram till sitt pussel. Att som vuxen försöka bygga upp denna fundamentala "grund" är betydligt svårare. Som vuxen har man hunnit bilda sig en massa uppfattningar, livserfarenheten och det man fått uppleva, gör att man har svårare att ta till sig råden för hur ramen ska/bör se ut. Har man dessutom anförskaffat sig en hel del pusselbitar, som ska passas ihop med ramen, så känns det än svårare att backa och börja om, när motivet äntligen börjar ta form…

Så det jag vill ha sagt med detta pusselbyggande-snack är:

Var sak har sin tid. Stressa inte fram oåterkalleliga beslut.

Föräldrar: Hjälp era barn med ram-byggandet. Ge dem tron på sin egna kapacitet, ge dom hopp och styrka. Gör det med kärlek och glädje, och lär dem livets spelregler. Förutsättningarna ökar då markant för att ert barn får ett vackert, detaljerat, kärleksfullt, glädjande och inspirerande pussel, som det tålmodigt kommer att bygga på i hela sitt liv.

Take care, live life – be happy!

Flockdjur och biroller..?

Allt för ofta får man höra talas om tragiska familjeöden. Familjer som splittrats pga meningsskiljaktigheter, otrohet och oförmåga att lösa befintliga problem och konflikter. Ofta är det turbulent i ett halvår, kanske ett år eller lite mer, men sällan så brukar konflikterna hålla i sig år efter år. Speciellt när barn är inblandade.

Den besvikelsen och sorgen man känner efter ett sprucket förhållande brukar oftast lägga sig med tiden. Fokus flyttas, från att hitta svar på frågor om: varför? vad gjorde jag för fel? hur kunde han/hon? till att hitta nya glädjeämnen, mål och framtidsvisioner.

Men för en del "hakar" det liksom upp sig. De kommer inte vidare. Bitterheten fördärvar sinnet på dem och gör hela världen nattsvart. Försvarstaggar spretar åt alla håll och hela uppsynen av dessa människor skriker: HÅLL ER BORTA!!!

Jag tror på Det Goda hos alla. Jag tror på Kärleken. Jag tror dessutom på framtiden och Tankens Kraft. Tänker man en sak nog länge, så tror man till slut att det är så.

"Kan man grubbla sig sjuk, kan man tänka sig frisk!"

Jag har full förståelse för alla som drabbats av all världens eländes elände. En del har otur! Och får kämpa lite extra! Men det jag däremot INTE kan acceptera är när folk inte kan se sin egen roll i det liv de lever i. De inser inte att de är både huvudrollsinnehavare, producent och regissör av sin egen "Livsfilm"!

Karaktärer som innehar biroller och som fungerar som statister i ens film måste man lära sig att samarbeta med. Man KAN INTE försöka få dem till att hela tiden ändra på sina "roller", utan att först försöka redigera sitt eget manus.

Kvinnor och män, som säger sig ha gått på för många minor, blivit "bränd" för många gånger, och väljer att i tidig ålder påstå att "Jag trivs med att leva själv och kommer aldrig mer att skaffa en partner", de tror jag inte på för fem öre! De försöker säkert intala sig själva om att det är det enda rätta och att de trivs med det, men... Vem försöker de lura?

Om Gud hade velat att människan skulle leva som en enstöring, då hade han gjort oss tvekönade. Människan är ett flockdjur och behöver, precis som djuren, flocken för att finna trygghet, kärlek och samhörighet.

I de spruckna förhållandena där den ena parten på något vis har ett "övertag" om den andre, kanske pga otrohet, misshandel, eller hemmavarande barn, så hamnar ofta den andre i ett direkt underläge på en gång. Det krävs ganska mycket styrka att komma sig upp ur det läget.

När separerade föräldrar bråkar och skyller på varandra, så vet alla att det blir barnen som kommer i kläm. Hur ska man få dessa föräldrar till att inse att DE BÅDA har ett lika stort ansvar till att skapa en fungerande dialog sinsemellan??? Bara för att den ena beter sig som en "idiot" så kan man inte stänga denne ute!

Kan man inte komma till en lösning efter åratal av försök, så MÅSTE man ta hjälp! Man MÅSTE ta sitt vuxenansvar, svälja stoltheten och BE OM HJÄLP!

Med hopp om att någon läser detta, som kan stötta, peppa och sprida kärlek till de som befinner sig i denna sits. Få dem att våga ta steget. Få dem att inse att de MÅSTE det. Om inte för sin egen skull, MEN FÖR BARNENS skull!

Take care, live life - be happy!

Till P i Skåne

Hejsan!

Mitt förra mail till dig, eller inlägg till din blogg rättare sagt, verkade göra dig rätt så upprörd. Jag beklagar det inträffade.

Synd att allmänheten endast fick ta del av den enkelriktade kommunikationen du valde, genom att endast publicera DIN version och ditt svar. Varför publicerade du inte det jag hade skrivit tro..?

På Lunarstorm hotar du folk med IP-spårningar, anmälningar osv. om man skriver något till dig som inte faller dig i smaken. Tål du inte konstruktiv kritik?

Uppenbarligen verkar du ha stora problem med din agression och den ilska du bär på. Bitterhet är något av det värsta som drabbar en människas personlighet, och du verkar ha det i överflöd..? Nej, jag känner inte dig och skulle inte för mitt liv slösa någon energi på att lyssna till ditt "eländes elände" och sjukdomsprat. Blir deppad bara av att läsa om det..! Eller egentligen är det inte DET som jag blir deppad över, utan det som jag nedan kommer att beskriva för dig.

Att man blir drabbad av sorg, sjukdom och besvikelse hör till Livet. Det är bara ingredienser som kryddar tillvaron, och uppkomsten av den totala smakupplevelsen i Livets gryta. Du verkar sakna en hel del kryddor, såsom ödmjukhet, förståelse, inlevelseförmåga, glädje och kärlek. Antingen har du totalt glömt att inhandla dessa i Livets erfarenhetsbutik, eller så har du inte fått dem tillgängliga pga felaktiga val eller recept i din "kokbok".

Det sorgliga är, när man som du valt att föda fram två barn, för att delta i din bittra smakupplevelse av Livet. Som vuxen förebild så påverkar du dem både direkt och indirekt. Hoppas dina barn mår och har det bra..? Hoppas dessutom att de tillbringar minst halva tiden hos sina fädrer, och att du gör allt som står i din makt, för att se till att kontakten dem emellan inte påverkas av, vad du har för relation till dem idag? Du låter väl inte din bitterhet gå ut över dem? De har ju inte själva valt Livet...

Vill gärna tro att du visar dem, att trots allt elände du tvingas leva med, så låter du inte det göra dig arg och utagerande. Du ger väl dem tron på att allt ordnar sig? Och att Lycka inte beror på hur man har det - utan hur man tar det? Du kränker väl inte dina barn? Du visar väl dem respekt? Du visar väl dem vänlighet och sätter tydliga gränser? Du hjälper väl dem? Och förbereder dem för Livet på bästa sätt? Visst gör du det..?

Visst ger du dem hopp? En god självbild? En tro på Det Goda hos alla? Visst ber du om hjälp om du känner att du inte klarar av det ensam? Eller låter du prestige och stolthet råda?

Hoppas verkligen på att du tar detta mail till dig och GÖR något åt din livssituation. Som jag sa innan: Ta av dig offer-kappan - den klär dig inte!

Vi ser dagligen svårt sjuka människor på TV, på nätet och läser om dem i tidningar, som trots sina sjukdomar både lever ett rikare liv, är gladare, är mer tacksamma, positiva, hjälpsamma och verkligen FÖRSÖKER med alla medel, att göra det bästa av sin livssituation. Gör du det?

Denna gång behöver du inte fundera på ifall jag är jag. Undertecknad är min riktiga identitet och inget annat. Jag har inget att dölja och behöver ej vara anonym.
Lycka till!

Veronica Isaksson, Norsjö

Hjälp Till!

Jag vill med detta upprop skapa en opinion, få folk att ta ställning och förhoppningsvis komma fram till en lösning, om HUR vi tillsammans kan hjälpas åt, för att en positiv förändring ska ske.

Jag har genom mitt engagemang kring barn, ungdomar och andra "utsatta" personers leverne, fått en bra insyn i hur dessa människors liv kan se ut. Efter noggrann utvärdering har jag kommit fram till att krafttag måste tas, för att göra något åt den ökning som sker av psykisk ohälsa i samhället. En av de stora bovarna (det finns flera sådana) är det farliga sockret vi stoppar i oss i tid och otid. För mycket socker gör dig fet, ökar risken för diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, enligt samstämmig expertis.

Fetma och övervikt är en beroendesjukdom. Man blir beroende av lustfylld mat, säger Bitten Jonsson, sjuksköterska och ledare för Bitten Jonnsson center, där man behandlar personer med sockerberoende.

Högt blodsocker ger skador på blodkärlen, förändrar tarmfloran, ger sämre immunförsvar och rubbar balansen i hjärnan. Nu börjar också teorin att socker kan skapa beroende på samma sätt som alkohol och narkotika att slå rot. Vissa människor är känsliga för socker och reagerar med att överäta sockerrik kost. Har väl belöningssystemet i hjärnan aktiverats, är personen fast i sitt beroende på samma sätt som en alkoholist.

Sockret påverkar hjärnans belöningssystem - dopaminsystemet - och har en lugnande och smärtstillande inverkan. De som blir beroende känner sig deprimerade, rastlösa och kan även få kroppsliga symtom som magbesvär och huvudvärk, säger Kerstin Brismar. (källa: www.SVT.se/sockerberoende)

Vi äter i snitt 50 sockerbitar per dag. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar att inte mer än tio procent av den dagliga konsumtionen ska bestå av raffinerade, renframställda sockerarter. Det motsvarar 16 sockerbitar per dag à tre gram eller en till två burkar läsk för en vuxen person. Barn rekommenderas ett lägre intag. (källa: Sund.se)

All denna fakta som jag nämnt ovan är inget nytt för oss. Vi vet detta, men vad gör vi åt det?

Jag vill att allt godis, läsk och sliskiga kakor försvinner från offentliga inrättningars (skolor, dagis m.m.) belöningssystem. Inte bjuder väl en arbetsplats (eller någon annan heller för den delen) en alkoholist på en snaps för att denne har varit duktig, eller utfört något bra? Varför ska det då bjudas på godisregn, skumtomtar till jul, godispåsar i fiskedammar och go´kakor till våra barn vid speciella tillfällen??? Vi vuxna, som kan se barnen som lider av fetma, sociala problem och kanske t.o.m. ätstörningar , vad gör vi? Jo, vi spär på dessa problem genom att introducera ännu ett. Nu måste vi börja tänka om och använda vår fantasi till att hitta andra belöningssystem.

Forskare drar likamedstecken mellan det beroende sockret ger och det beroende heroin och alkohol ger. Detta är allvarliga saker!

Jag hävdar inte att godis och andra sötsaker ska försvinna helt. Men ge åtminstone oss vuxna, som vill försöka att ge våra barn ett sunt förhållningssätt till sötsakerna, möjligheten till att få göra det hemifrån.

Med hopp om förändring. /Vekå

Konflikträdd?

Blir vansinnigt frustrerad över att inte kunna påverka i den utsträckning jag vill. En del behöver verkligen en "spark i röven" eller bli ordentligt "omskakade", för att vakna ur sitt koma-liknande läge. Men då inte detta heller hjälper och man talar för döva öron, vad gör man då...?

Googlade lite på konflikträdsla och hittade bra info om detta på en retoriksida. Christina Davidsson heter en certifierad retorik-konsult, som säger att konflikträdslan kommer inifrån (så klart, vad annars..?) Men hon påstår även att en konflikträdd människa inte tror att hon kan försvara sig själv, och att man därför inte gör något åt ett problem, för man ser bara hinder istället för möjligheter...

Tydligen har dessa människor lärt sig, att det inte lönar sig att göra sig hörd och försöka ta plats, utan de krymper ihop och tänker tyst:

• Jag är rädd för att bli överkörd!
• Jag är rädd för att bli missförstådd!
• Jag är rädd för att verka gnällig och missförstådd!
• Jag är rädd för att uppfattas som en bråkmakare!
• Jag är rädd för att bli stämplad som ett problem!
• Jag är rädd för att bli straffad av chefen!
• Jag är rädd för att verka illojal mot mina arbetskompisar!
• Jag är rädd för följderna ska slå tillbaka mot mig!
• Jag är rädd för att bli utfryst!

Hur ingjuter man konfliktmod hos dessa människor? Hur får man dem att börja se sin egen roll i hur Livet ter sig? Samt förstå att vara konfliktmodig inte innebär att man går omkring och trampar folk på tårna, eller vräker ur sig saker utan hänsyn eller respekt. Konfliktmod handlar ju om att ha ett konstruktivt förhållningssätt till våra olikheter och skilda perspektiv på tillvaron.

Man måste ha självrespekt, men samtidigt ändå kunna vara öppen...

Hur får man självrespekt då?, blir naturligtvis följdfrågan. Men det är lättare än man tror. Man säger ifrån och försvarar sig när folk gör övertramp på ens egna gränser!

Ska inte predika mer i detta ämne nu. Blir bara så hemskt upprörd över när "vuxna" människor, som dessutom är föräldrar till flertalet barn, försöker vägleda och fungera som en slags förebild, när de inte vet eller ens försöker att anstränga sig för att göra rätt, pga av sin konflikträdsla...

Barn som aldrig blir "inramade", får lära sig hantera motgångar, respektera äldre, att samarbeta, ansvarstagande, eller får uppleva vinsten i att få förtjäna något tack vare goda och bra gärningar... vad blir det av sådana barn...?

Usch.... stor spark i baken på er, som inte tar ert vuxenansvar!

Urladdning och högst personligt

Jag börjar kunna se ett mönster i mina s.k. "urladdningar". Det händer ungefär en gång vartannat år. Varje gång det händer, så hoppas jag alltid att det ska vara den sista, men oj så fel jag har! :-)

Jag har väntat och väntat, längtat och längtat, efter TID med min man. Vi jobbar så det står oss upp över öronen, och frusterationen över allt man inte hinner, och allt man brinner för att få göra, är stor! Min kära, förstående man, som inte orkade följa med på hemvändarkvällen på hotellet på juldagen, var som vanligt den klokare av oss två.

Efter noggrannt övervägande, där jag insåg att chansen till att få gå ut, dansa, träffa folk, inte inträffar så ofta, så tog jag den. Avgörandet var att inga barn fanns i närheten av alkoholen och alla "glada" människor, samt att min man, som sagt, var väldigt snäll och förstående.

Förfestade tillsammans med Paulas pappa - jättetrevligt! Fick tid att prata - något vi inte gjort på länge! Väl framme på hotellet satt jag inte ner många minuter. Hade gett mig tusan på att ha roligt! Och roligt det hade jag! Dansade så benen fortfarande ömmar, överöste komplimanger och snälla uttalanden till alla som jag tyckte förtjänade det, och var väldigt frikostig med pussar och kramar.

Hämningslösa, galna Vekå tittade fram, och så här i efterhand så blandas känslor av ånger och glädje i min kropp när jag tänker tillbaka. En vänlig bekant sa till mig i efterhand, att man omöjligt kan vara arg på mig, för jag hade ett fånigt leende på läpparna heeela kvällen. Ordet livsnjutare passerar mitt huvud...

Halv tre på morgonen kom jag hem. Ivrigt berättandes för min man om allt som jag fått uppleva under kvällen. Min fysiska kontakt med andra, och välvilja att visa hur mycket jag uppskattar dem och Livet, tycker naturligtvis min man är lite jobbig. Men han känner mig och vet var jag har mitt hjärta... ;-)

Varför berättar man om allt sådant här personligt på en blogg, kanske någon undrar? Jo, det ska jag förklara. För det första så är jag mänsklig, med allt vad det innebär. Jag gör rätt och jag gör massvis med fel. För det andra så hoppas jag att jag kanske med min berättelse, kan få någon annan till att våga Leva. Det är underbart att få göra bort sig ibland. Det är DÅ man känner att man Lever. Jag är inte perfekt på något sätt, hur mycket jag än skulle vilja vara det...

Hade en diskussion med min käre far för inte så länge sen. En kort kärnfull diskussion som bl. a. handlade om insikt och tron på sig själv. Pappa gjorde, som väl fäder ska göra, tog ner mig på jorden lite. Jag har alltid starkt förespråkat, att våga föra fram och stå för sina åsikter. Trots att "massan" tycker en sak, så ska man lita på sig själv - sin magkänsla, och stå stark och rakryggad kvar i sitt tyckande. Att ha en åsikt innebär inte, att man för den skull tycker att andras åsikter är dåliga, för man måste ju få tycka olika! Men pappa sa en sak som fastnade hos mig...

Om 99 personer av 100, anser att saker och ting förhåller sig på ett sätt, och den hundrade är jag, som tycker annorlunda. Så kan man inte göra annat än att "rätta sig i ledet" och följa "massan". Visst, man kan ödmjukt och vänligt hävda sin åsikt, men största vinsten gör man om man bara "hänger med".

Nu när jag läser vad jag skrivit, så låter detta väldigt motsägelsefullt. Men jag vet att pappa har rätt. Det har sjunkit in hos mig nu och jag förstår vad han menar. Ibland måste Tiden få folk att inse saker. Stolthet och prestige är viktigt för alltför många. Många vet det - men få erkänner det...

Live life, take care - be happy!