I dag börjar kärleksveckan i Norsjö. Ett nytt påfund som Kommunen satsar på. Tror på idén, hade gärna velat vara med och engagera mig i arrangemanget. Men… prioriteringslistan säger att Kärleksveckan får va. I morgon har jag dock tänkt gå på en föreläsning på Medan, som anordnas i Kärleksveckans tema, och handlar om att "Va rädd om andra och sig själv på nätet", om Internets fördelar och nackdelar, och om hur vi bäst skyddar våra barn från ofrivillig exploatering, mobbing, hot och kränkningar via nätet.
Idag var det tänkt att vår socialsekreterare skulle ha kommit på besök, men de ringde nyss återbud. Vi märker stor skillnad efter omstruktureringarna på socialförvaltningen som skett nu efter nyår. Förvirring råder, stressen är påtaglig och de verkar underbemannade och frustrerade. I dagsläget ger jag kommunen minuspoäng i deras sätt att coacha oss utsatta familjehem. Jag klandrar ingen personligen, förstår att de gör så gott de kan med de få resurser de har. Men, naturligtvis måste jag erkänna att frustrationen bubblar inom mig, och att man känner sig utelämnad och förbisedd i sitt familjehemsuppdrag.
Vet att vi klarar oss, det gör vi alltid. Men till vilket pris..?
I går var jag inne i en djup diskussion som handlade om Livet. Älskar ju att fabulera kring detta stora, omtalade ämne. Ofta får man höra människor dra liknelser med saknade pusselbitar, och känslan av när allt blir komplett och bitarna faller på plats. Jag själv använder mig också gärna av den liknelsen.
I vår barndom och under vår uppväxt anser jag att det är våra föräldrar som ska hjälpa oss att bygga pusslets ram. Föräldrar bör förklara spelreglerna för hur man lägger pusslet och hjälpa till att visa hur man får det att "hålla ihop". Pusslets motiv är inte förutbestämt, det är under ständig revidering. Bitar att fylla ramen med, tror jag man blir fördelad, med jämna portioner i olika skeden i ens liv. Får man tilldelat för många bitar på en gång, blir uppgiften för svår och då kan man bli tvungen att söka hjälp med att få bitarna på plats.
Bästa resultatet blir dock om man med egen kraft och med egen vilja fullföljer byggandet av sitt pussel. Klarar man inte av att tålmodigt vänta, för att se vilket motiv pusslet kommer att måla upp för oss, och man istället försöker lura till sig pusselbitar i förtid, genom övertalning och manipulation av den som förser oss med bitarna, så blir inte resultatet bra. Oftast måste man då riva upp det igen, för att motivet stämmer inte in i helheten som pusslet vill gestalta.
Ibland kastas barn in i vuxenvärlden utan att ha fått hjälp med sin ram till sitt pussel. Att som vuxen försöka bygga upp denna fundamentala "grund" är betydligt svårare. Som vuxen har man hunnit bilda sig en massa uppfattningar, livserfarenheten och det man fått uppleva, gör att man har svårare att ta till sig råden för hur ramen ska/bör se ut. Har man dessutom anförskaffat sig en hel del pusselbitar, som ska passas ihop med ramen, så känns det än svårare att backa och börja om, när motivet äntligen börjar ta form…
Så det jag vill ha sagt med detta pusselbyggande-snack är:
Var sak har sin tid. Stressa inte fram oåterkalleliga beslut.
Föräldrar: Hjälp era barn med ram-byggandet. Ge dem tron på sin egna kapacitet, ge dom hopp och styrka. Gör det med kärlek och glädje, och lär dem livets spelregler. Förutsättningarna ökar då markant för att ert barn får ett vackert, detaljerat, kärleksfullt, glädjande och inspirerande pussel, som det tålmodigt kommer att bygga på i hela sitt liv.
Take care, live life – be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar