… mår man inte dåligt av, eller?
Jag har ofta rollen som "lyssnare". Älskar att lyssna till personers filosofier om dittan och dattan. Tycker mig vara ganska duktig på att lyssna in allt som sägs, även det som inte uttalas… Jag har fått det bekräftat för mig så pass många gånger nu, att jag ofta är på "rätt spår", när jag gissar mig fram i konversationers oritade karta.
Allt för ofta har jag dessutom gått på "minor", som gör att jag numera sällan gissar. Är jag osäker och vill veta något – då frågar jag den som sitter inne med svaret. Vet jag inte vem denne är, så tar jag reda på det!
Jag omger mig gärna med personer som är raka i sitt sätt. Öppna, okonstlade, förtroendeingivande, med sinne för livets goda och med glimten i ögat. Är så glad och tacksam för de jag har… ni är bäst!
Hade nyligen ett samtal med en person som är genomärlig, bl.a. gentemot sin man. Är hon missnöjd över hans klädval, beteende, humör eller i princip vad som helst – så säger hon det. Naturligtvis säger hon även de positiva sakerna, men som så många andra, så har även hon lättare för att se felen och påpeka dem, än det som faktiskt är bra… Hon är dessutom genomärlig då det gäller hennes egna handlingar och avsikter. Har hon gjort något "mindre bra", som hon vet att hennes man kommer att bli sårad av att höra, så väljer hon ändå att säga det. Just pga av principen att man ska alltid berätta allt och vara ärlig gentemot sin livskamrat.
För ett antal år sedan var hennes man otrogen mot henne. Han valde att inte säga något direkt. Fylld av ångest så förblev han tyst. Till slut kom det ändå fram, och då blev det livat i luckan. Hon tvingade fram svidande sanningar från honom. Svar som hon inte var förberedd på. Svar som gjorde ont, sved och tog musten ur henne. Jag har aldrig fått veta om hon inte ångrat att hon mjölkade fram denna sanning ur sin man..? Skulle va intressant att veta.
Min magkänsla säger mig att hon än idag inte har kunnat lägga den där händelsen bakom sig. Fastän det var så många år sedan. Hon krävde så många detaljer, skulle veta precis ALLT, inget fick lämnas åt slumpen. Hade det inte varit bättre att inget veta..?
Hennes man, som var ångerfull över sin otrohet, hade tänkt leva med sitt dåliga samvete. Han ville helst bara glömma sitt snedsteg och skona sin fru, från att få höra den svidande sanningen… Visst blev det "lättare" för honom, när sanningen väl kom fram. Men nu hade han två människors sorger att bära; sin egen och sin frus.
Så, kontentan av detta är, man bör nog aldrig ställa frågor, som man inte är beredd på hur svaret kan tänkas bli. Vill även påstå att, bara för att man är genomärlig och vill berätta allt, så rättfärdigar det ändå inte handlingar som kan uppfattas sårande och kränkande av andra. Bara för att man berättar, så ger det inte en "rätt" att göra vad som helst…
Bara en människa med ett otroligt stort kontrollbehov, en med dåligt självförtroende och låg självkänsla, kräver 100%iga svar.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad…
I mitt tycke är en otrohet ett sånt enormt svek mot den man lever med oavsett om man är gift eller bara sambo eller tom lever som särbo. Ärlighet varar längst. Otrohet är oförlåtligt.
SvaraRaderaDet handlar om respekt. Och man kan inte kalla det SNEDSTEG. Man har ALLTID ett val, alltid, alltid, alltid. Man kan aldrig skyhlla ifrån sig och säga nåt i stil med "det bara hände".
Jag hoppas att de som är så ärliga att berätta om sin otrohet också har kvar den respekten i sin kropp att lämna sitt förhållande. För något förstörs och det går inte reparera. Det finns inget förtroende längre, även om man förlåter, för det kan man göra. Men ädnå är det något som är saboterat och kan inte repareras.
Men så kan man välja att leva kvar i förhållandet om det sker av bekvämlighetssjäl, att kärleken redan har slocknat och man inte tror att man kommer att klara sig på egen hand.
Tragiskt, men alltför vanligt.
Jag har aldrig varit otrogen och skulle aldrig kunna vara det heller, spelar ingen roll om jag lever i ett bra eller dåligt förhållande. Jag har alltid ett VAL.
Min man har tyvärr varit otroogen i tiigare relationer vilket gör mig lite osäker typ kommer han vara otrogen mot mig med? Men nu har vi varit tillsammans så länge och mig veterligen har han inte varit otrogen och jag har KRÄVT det av honom. Att om han är otrogen ska han fan i mig berätta. Det skulle betyda slutet för vårt äktenskap men det handlar om respekt.
Men några snaskiga detaljer vill jag inte veta av!
Hej "anonym"!
SvaraRaderaTack för din åsikt i detta ämne. Det är så intressant att få höra folks ställningstagande kring detta. Lustigt nog (om man nu kan kalla det lustigt..?) är att nästan alla är överens om, att om och när de väl hamnat i en sådan sits, där antingen de själva eller ens partner har varit otrogen, så reagerar de inte alls som de trodde att de skulle göra...
Det är tydligen så lätt att i förväg bestämma sig för, hur och vad man skulle ta sig till ifall det inträffade, men när man väl står där en dag och får uppleva detta hemska, så är allt logiskt man bestämt sig för tidigare, som bortblåst...
Nä, jag håller dock med "anonym": Inga snaskiga detaljer tack! varför vill man veta nåt sånt..?