Uttryck under revidering

Ett av mina favorituttryck är, och har alltid varit, man ångrar oftast det man inte gjort - istället för det man gjort. Detta uttryck försöker jag nu hitta ett annat synsätt på.

När man står inför ett val, så är det ju oftast något, som man måste välja bort. Jag brukar va duktig på att fokusera på det jag har valt, istället för att fundera så mycket på det jag valt bort och OM jag valde rätt osv. osv. Sådana tankar gör mig villrådig och osäker.

Idag har jag gjort ett jobbigt val. Ett nödvändigt sådant. Nu kämpar jag bara med tanken att INTE fokusera på det jag valt bort - utan istället va stolt över och glädjas över det jag har valt!

Allt kommer att bli bra - det vet jag. Annars så ser jag till att det blir bra!

Ibland försöker jag rättfärdiga respektlösa uttalanden och beteenden, med brist på emotionell kompetens och empati. Tror bestämt att jag ska sluta med det. Nu genast. Varför? Jo, för att det är jag skyldig mig själv och min familj. Det som skadar/drabbar mig överförs automatiskt och ofrånkomligt på min familj. Vare sig jag vill det eller inte. Det sker omedvetet tror jag.

Nu ska Vekå bli medveten om det omedvetna. Ha haa... hur dumt lät inte det där då..? :-D

Var med om en ny upplevelse idag: fick va med och utforma ett åtgärdsprogram inom skolan, efter att en pedagogisk kartläggning hade skett av en elev. Det var väldigt intressant.

Alla vet vi vad motivation och vilja gör med en människa. Men hur gör man om denna saknas..? Hur plockar man fram den? Hur gör man, för att förinta den elaka röda gubben, som sitter på elevens vänstra axel och säger: "Du kan inte... du duger inget till... detta kommer aldrig att gå...osv."

Jag har varit inne på detta med positiv förstärkning tidigare och vet att det funkar. Men om allt bara är nattsvart, rullgardinen neddragen och hopplösheten har slagit klorna i barnet, vad gör man då?

Jag funderar massor över detta och mina tankar vandrar fram och tillbaka. Jag kommer dock hela tiden tillbaka till en och samma tanke: Jag vägrar låta barnet ge upp! Jag tillåter det inte! Att ge upp är respektlöst mot de som vill hjälpa, respektlöst mot sig själv och framför allt oansvarligt.

I mitt arbete med hästarna (jämför så ofta vanliga vardagssituationer med mina hästar..) så nyttjar jag hästarnas önskemål om att de vill vara ifred och ha det behagligt. Gör hästen som jag vill, så får den sin belöning genom att jag låter den vara. Motsätter den sig mina önskemål så är jag där som en irriterande mygga, inar, tjatar och ger mig inte förrän målet är nått.

Likadant tror jag man måste göra med dessa barn som bara vill ge upp. På ett älskvärt, ödmjukt och respektfullt sätt kräva att de tar sitt ansvar, och gör sina plikter. När man väl hamnat där och barnen faktiskt GÖR något så är berömmet något som jag tror/hoppas kommer att skapa motivationen och viljan hos barnet att utvecklas mer. Och mer. Och mer...

Vi vill alla ha uppskattning och beröm. Bli omtyckta och respekterade. Har man dock fastnat i ett negativt och destruktivt beteende är det dock svårt att komma sig upp därifrån - men långt ifrån omöjligt. Man får bara inte ge upp....

Ta hand om varandra!

P o K/ Vekå