Göra en höna av en fjäder

Sanningen hinner alltid ifatt en. Jaa - så är det nog! Men hur är det nu med sanningen..? Vad betyder egentligen den för dig? Hur viktig är sanningen? Och vem är det som bestämmer vad som är sant och vad som är osant?

Naturligtvis så beror ovanstående retoriska frågor på hur situationen som sådan är, i vilket sammanhang det utspelar sig i osv. osv. Men en sak är säker. Vad som är sant för Dig kanske inte är sant för mig! Eller vice versa. Allt är beroende på hur man tolkar saker och ting. Och det är sällan, att två personer tolkar allt exakt likadant.

Exempel: Jag ringer hem till min Paula och frågar vad hon gör. Hon svarar "Jag städar." Glad i hågen utbrister jag "Wow, men var i huset är du nu?" (jag skulle nämligen behöva ett telenummer som jag har på en lapp på mitt skrivbord) Då svarar Paula "Jag sitter framför datorn..."

"Men, sa du inte nyss att du städade?" frågar jag då förvånat. "Jooo, jag tänkte göra det...lite senare. Men nu har jag tagit en paus..." ursäktar sig Paula då.

Om inte jag ställt fler följdfrågor på min första fråga, så hade jag varit fullt övertygad, om att min duktiga tonåring var hemma och städade huset.

Missförstånd och feltolkningar kan uppstå så lätt. Ibland uttrycker vi oss lite klantigt. Vi förstår själva exakt vad det är vi menar, men de vi interagerar med kanske uppfattar saker på ett helt annat sätt.

Jag har en enorm intuition, magkänsla, som jag med åren lärt mig att lita på till fullo. Sällan, väldigt sällan, har den fel. Allt för ofta, så vägrar man lyssna till magkänslan. för den är utom all logik, eller utom all förklaring och sunt förnuft. Men oj så ofta, man i efterhand förbannat sig själv, för att man inte lyssnat på den...

När folk blir ifrågasatta, säger reaktionen man får från dem, ganska mycket om det man ifrågasätter är sant eller osant. En del blir förbannade, just för att man ens överhuvudtaget ifrågasätter (vilket jag bara tolkar som ett engagemang) och en del svarar tacksamt och glädjs över, att man är angelägen över att inte missförstå sådant som uttalats, eller upplevts.

Till vilken kategori hör DU? Blir du tillmötesgående och tacksam - eller kommer taggarna ut och du blir förbannad..? Hur vill du själv bli bemött, om du skulle vilja ifrågasätta någon...?

De som överragerar, är jag fullt övertygad om, att de har något att dölja. Deras s.k. sanning stämmer inte överens, med den sanning de vill att gemene man ska ha. Bara engagemanget som läggs ner, för att övertyga sin omgivning om att det de säger ÄR sant, visar att en hund ligger begraven någonstans.

Vet jag med mig att det jag säger verkligen ÄR sant, så ger jag blanka f-n i om folk vill tro annorlunda! Det är deras problem - inte mitt!

Take care, live life - be happy!

Vässa era Tappra argument

Fantastiskt, vilken underbart givande och underbar dag detta har varit! Började dagen just efter fyra i morse. Va i Piteå vid 8-tiden och fick därefter träffa en massa inspirerande och nervkittlande människor.

Hade tänkt komma med lite reflektioner, och sammanfatta dagen lite kort med det som etsat sig fast mest hos mig, efter dagens upplevelser. Kursen hette som sagt "Konsten att påverka i vardagen" och handlade om kommunikation. Motsatsen till kommunikation är information. Envägs-(information) och tvåvägs (= kommunikation)...

Det sistnämnda kräver en "sändare" och en "mottagare". Ska man kunna påverka i vardagen, få folk att tycka ungefär som man själv tycker, så gäller det att vässa sina argument och verkligen kolla att budskapet når fram.

Vi använder alla våra sinnen, när vi lyssnar på någon som vill framföra ett budskap. Vetenskapen säger, att synen står för 50-75% av de sinnen som vi använder mest. Därefter kommer hörseln, som representerar ca 10-15%. Vad säger dessa siffror dig..?

Jag blev både förundrad, fascinerad och förskräckt av denna insikt. Hur många viktiga och avgörande samtal görs inte via telefon? Och då använder vi alltså bara 10-15% av våra sinnen....

Om jag som sändare vill förmedla ett budskap, en tanke, en åsikt, en känsla eller en idé till någon, och vara hyfsat säker på att budskapet verkligen går fram. Hur gör jag då?

Jo, man ställer kontrollfrågor, för att kolla om mottagaren är med på det man säger. Får man samma "bild" av det påstådda? Har man samma mål..?

Runt 40-60% av det ursprungliga budskapet, försvinner på väg till mottagaren pga olika "störningar". De kan vara av olika karaktär. Mottagarens tolkning av budskapet, beror på vilka erfarenheter, fördomar och värderingar denne har. Mottagarens kunskap och känslor kring ämnet, påverkar också tolkningen.

Är ni med på vad jag säger...? :-)

Vi fick idag göra olika övningar där vi skulle försöka påverka en "mottagare" i ett ämne vi själva fick välja. Vi fick dessutom välja på vilken plats situationen utspelade sig på och vilken roll vi som sändare hade. De övriga i gruppen fick vara aktiva lyssnare, och sedan utvärdera våra tappra försök till att argumentera för "vår sak", med konstruktiv kritk. Det var otroligt lärorikt!

För att kort sammanfatta, hur man bäst når fram till en mottagare, så är det att möta denne på den nivå personen befinner sig. Man måste utgå från mottagaren för att hitta bra argument. Kartlägg - påverka - hitta en lösning. Metodiskt, strategiskt, ödmjukt och målinriktat.

En annan intressant aha-upplevelse jag fick idag var, när vår duktige kursledare informerade om, den generella skillnaden mellan män och kvinnor, då det gäller tiden mellan argumentation och varför ett beslut bör fattas, till tiden då beslutet är verkställt och utfört.

Vi kvinnor vill gärna få åsikter kring ett förslag väl förankrade, och noga genomtänkta, innan beslut fattas. Sen, när beslut väl är fattat, så är verkställandet av beslutet (målet) väldigt nära.

Män däremot, skaffar sig gärna en åsikt ganska snabbt, fattar snabba beslut och ägnar därefter en betydligt längre tid än kvinnorna, till att förankra det redan fattade beslutet hos omgivningen, innan man slutligen kan "nå i mål". Förstår ni skillnaden..?

I båda fallen tar hela händelseförloppet ungefär lika lång tid. Från förslag/idé/tanke tills ett önskvärt resultat är uppnått. Det sker bara på lite olika sätt....

Naturligtvis är detta inget som jag säger att det verkligen ÄR så. Personligen är jag nog hälften man hälften kvinna i detta ämne. Men, det var i alla fall en intressant information, tycker jag...

Lilla Emil syns knappt bakom boxdörren... ;-)

I kväll har jag möblerat om bland hästarnas stallplatser. Emil och Caroline E har fått flytta till uteboxarna, Nypon står nu i den stora fölningsboxen och Farmarpojken i Carolines gamla box. TF (= Total Förvirring) råder hos hästarna och de behöver nog några dagar på sig, för att komma till ro med den nya ordningen.

Utmanade mig själv i ett annat känsloladdat läge idag. Tror minsann att jag lyckades få Tapper till att förstå att jag är inte bara otroligt flexibel, jag är dessutom villig till omförhandlingar (om det visar sig att det krävs) jag är inte dumtjurig, jag försöker alltid att tänka (och handla) resultat- och målinriktat, i ett tidsperspektiv som gynnar alla. Jag försöker verkligen... och det tror jag att Skötkonung förstår nu.

Ta hand om varandra!
/P o K Vekå

Heja Hans!

Diggar Hans från Skellefteå, som är med i årets upplaga av Robinson. Fast än hans kroppshydda har minskat under veckorna som han har lyckats hålla sig kvar i tävlingen, så har hans personlighet växt i mina ögon.

Gillar hans företagsamhet, hans förmåga att SE människor, hans intelligens och hans sätt att totalt dominera bland alla andra på den där ön. Han verkar ha, förutom goda ledaregenskaper, även ett stort hjärta.

Fascineras över att se den osäkerhet hans trygga personlighet skapar bland de övriga deltagarna. Antingen hatar de honom, eller så dyrkar de honom. Inget däremellan. Mycket intressant skådespel... :-)

Har avklarat dagens första möte, har strax ett till. Sen blire Skellefteå och optikern. Nya brillor på G. Längtar...

Ha det bäst - helst till häst!

Fyll rätt vågskål!

En av målsättningarna inom vår familj har alltid varit, att vi ska kunna föra en öppen dialog mellan varandra, fylld av förtroende, omtanke och respekt. Vi ska tordas säga vad vi tycker och tillåtas ha olika åsikter.

Vi ska även vara noga med att skilja på personen och dess beteende. Man kan älska personen, men hata dess beteende = stor skillnad!

Dialoger och samtal ska dessutom föras på ett konstruktivt sätt, i en normal samtalston utan kränkningar och "påhopp". Vi strävar inte efter att själva må bättre, genom att "trycka ner" andra.

Vi tillåter och uppmuntrar varandra, att visa alla känslor vi har inom oss. Även de "jobbiga" känslorna. Beter vi oss oresonligt och obekvämt, så ursäktar vi oss efteråt och försöker utvärdera "vad som hände".

Ovanstående önskemål, om hur en familj bör fungera, kan tyckas vara en ouppnåerlig dröm. Men jag börjar mer och mer tro på att den faktiskt går att nå. I alla fall för barnen i vårt hus.

Jag tjatar och tjatar, påminner och påminner, påpekar och hänvisar, frågar och ber dem förklara sig, manar till eftertanke och tjatar lite till. Någon gång måste väl saker fastna..?

I morse fick jag beviset. Något har fastnat!

Ett samtal mellan två av familjens barn, rörande frukostflingornas placering på frukostbordet, ledde till prat om hur samtalstonen påverkade viljan att tillfredställa den andres önskemål, och om hur utebliven respons framkallade känslor av respektlöshet. Denna dialog mellan barnen hölls dessutom i normal samtalston, där de båda gavs tillfälle att föra fram sina åsikter. Hur de gemensamt kom fram till en lösning på "placeringsproblemet", var dessutom fascinerande.

Jag stod som en stolt tupp i hallen och tjuvlyssnade på barnens samtal och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken av lycka. Den översvallande vågen av beröm jag sen överöste dem med, var kanske lite i överkant. Men, hellre för mycket av den varianten än för lite! :-)

Med denna positiva upplevelse på morgonkvisten, så har jag nu fyllt vågskålen på plussidan för idag. Nu kan jag med tillförsikt ta mig an Vitrockar och undersökningar idag. Kvällen kommer att resultera i balans på Livets våg. Mina tankar kommer att befinna sig långt bort på en solig strand, med en varm kärleksfull hand i min hand...

Take care, live life - be happy!

Djursemester och Ledare

Våra husdjur som befinner sig inne i vår bostad har numera semester. En välbehövlig sådan. De tillbringar den här hemma och ska inte störas. Man får inte locka på dem, prata med dem eller "tvinga" sig på dem på något sätt. Endast när djuren självmant söker kontakt, är det ok att kelas en liten stund.

Fascineras oerhört över hur tydligt det blir, när vi interagerar med våra husdjur, hur vi mår egentligen. Djuren känner sånt på sig och det reflekteras i hur de bemöter en.

I början av november ska jag på några föreläsningar på Campus i Skellefteå. En föreläsare heter Lena Forsberg. Hennes rapport "Att utveckla handlingskraft - om flickors identitetsskapande processer i stallet" ser jag verkligen fram emot att få ta del av resultatet kring. Ledarskap och ledarfilosofier är andra ämnen som kommer att diskuteras.

Ju mer fakta och dokumentation jag plöjer igenom i dessa ämnen, desto mer intresserad blir jag. Att vara Ledare är stort - jättestort! Inte många tror jag inser vilka möjligheter man har som ledare att påverka människor. De tunga bitarna ett ledarskap innebär är tyvärr oftast de man får höra talas om. Planering, timmar av frånvaro från familjen osv osv. Men nu är det dags att det positiva kommer i rampljuset.

Jag känner mig stolt, glad och tacksam, över att få ha en möjlighet att förmedla min kunskap och min syn på hur vi bör förhålla oss till varandra (både två- och fyrbenta). Jag har möjlighet att påverka och leda en annan människa in på tankebanor jag själv anser vara rätt. Underbart, säger jag bara!

Ännu roligare är det när man känner ett positivt gensvar, när målen närmar sig och man får nöjda och glada människor (och djur) i sin omgivning.

Tyvärr sitter många med ledarskapsroller, som nyttjar sin position på ett felaktigt sätt, på höga positioner inom företags- och föreningsliv. Samarbetssvårigheter skylls på alla andra, resultat som inte uppnås bortförklaras med andras brist på engagemang, och suck och stön blir vardgasmat i samvaron med dessa individer. Ibland utövas t o m en sjuk lek där de som ska "ledas" får utstå illasinnade behandlingsmetoder, uttryck och gliringar. Allt för att Ledaren ska få må lite bättre, genom att få andra att må dåligt. Vanligt förekommande - tyvärr...

Behandla andra som du själv vill bli behandlad! Att vara en Ledare innebär att tjäna andra. Så är det bara! Inse det!

Take care, live life - be happy!