På väg till träningen. Glad och förväntansfull!
Fika-tält med kamin
Sofia och Farmarpojken hösten -09
Jag och Farmarpojken är precis hemkomna efter dressyrkursen i Ersmark. Det är så roligt att få se honom från sidan, när någon annan rider honom. Speciellt Sofia, som hela tiden rider med ett vackert leende på läpparna. Hon gillar verkligen min häst, nästan lika mycket som jag! =D
I kväll blir det melodifestivalen. Soffmys med familjen. Barnen har bestämt kvällens aktiviteter och de brukar sällan bli så avancerade på våra "lediga" helger. Men soffmys gillas, jag säger inte emot!
Ha en trevlig lördagskväll allihopa!
P o K/ Vekå
Efter timmar med inkopplande av de nya datorerna ger jag nu upp. Allt snurrar i huvudet på mig och jag får det inte till att funka tillfredställande med överföringar av filer från den gamla datorn till den nya.
Ägnade mig åt detta tidigare idag. Mycket trevligare!!! Underbart väder. Pigg och glad häst. Lycklig kusk. Kunde inte bli bättre... ;-)
Lunchen tillagades av min kära R, i vindskjulet vid Norsjöån: Stekt fläsk från våra egna grisar, samt makens specialité: stekt klimp! Gott och mättande.
Vår underbara natur är fantastiskt vacker vid denna tid. Snötyngda grenar ramar in skoterlederna och skapar en mysig atmosfär, när man färdas genom skogen. Det blev nog minst en mils tolkning bakom skotern för ungarna idag. Trots vurpor och snö innanför tröjor, verkade humöret ändå på topp! :-)
Städningen och iordningställande av barnens arbetsplatser och garderober är snart klart. Strax börjar ju Melodifestivalen. Tänkte sätta paus för denna dag efter den.
Ha det bäst och lova att ta hand om varandra! :-)
I dag har jag varit inne på tankar kring Livsplanen. Diskuterade den (o mkt annat...) med en av mina varmaste, finaste vänner i timmar i dag. Jag är fast övertygad om, att det är nyttigt att ha en Livsplan. Alla tycker säkert inte det, utan vill kunna "ta det som det kommer". Men jag vill gärna vara styrman över mitt eget skepp. Ingen annan ska få bestämma min färdväg, vill inte bara go-with-the-flow... Vill ha mål att sträva mot och en plan för hur jag ska nå dit.
Tyvärr upplever jag att alltför många gör upp egna, individuella mål, utan att vädra dem med övriga familjemedlemmar. I en familj anser jag, att man gemensamt bör sätta upp mål och göra en Livsplan. Planen bör innehålla kortsiktiga, mätbara mål, som är ganska konkreta, samt lite mer abstrakta och långsiktiga mål.
Med den familjära, gemensamma Livsplanen som grund, så borde man väl rimligtvis kunna strukturera upp individuella Livsplaner och mål för sig själv..? Eller, tänker jag fel då..? Jag tror inte det... :-)
Hängiven AIK-supporterI dag börjar kärleksveckan i Norsjö. Ett nytt påfund som Kommunen satsar på. Tror på idén, hade gärna velat vara med och engagera mig i arrangemanget. Men… prioriteringslistan säger att Kärleksveckan får va. I morgon har jag dock tänkt gå på en föreläsning på Medan, som anordnas i Kärleksveckans tema, och handlar om att "Va rädd om andra och sig själv på nätet", om Internets fördelar och nackdelar, och om hur vi bäst skyddar våra barn från ofrivillig exploatering, mobbing, hot och kränkningar via nätet.
Idag var det tänkt att vår socialsekreterare skulle ha kommit på besök, men de ringde nyss återbud. Vi märker stor skillnad efter omstruktureringarna på socialförvaltningen som skett nu efter nyår. Förvirring råder, stressen är påtaglig och de verkar underbemannade och frustrerade. I dagsläget ger jag kommunen minuspoäng i deras sätt att coacha oss utsatta familjehem. Jag klandrar ingen personligen, förstår att de gör så gott de kan med de få resurser de har. Men, naturligtvis måste jag erkänna att frustrationen bubblar inom mig, och att man känner sig utelämnad och förbisedd i sitt familjehemsuppdrag.
Vet att vi klarar oss, det gör vi alltid. Men till vilket pris..?
I går var jag inne i en djup diskussion som handlade om Livet. Älskar ju att fabulera kring detta stora, omtalade ämne. Ofta får man höra människor dra liknelser med saknade pusselbitar, och känslan av när allt blir komplett och bitarna faller på plats. Jag själv använder mig också gärna av den liknelsen.
I vår barndom och under vår uppväxt anser jag att det är våra föräldrar som ska hjälpa oss att bygga pusslets ram. Föräldrar bör förklara spelreglerna för hur man lägger pusslet och hjälpa till att visa hur man får det att "hålla ihop". Pusslets motiv är inte förutbestämt, det är under ständig revidering. Bitar att fylla ramen med, tror jag man blir fördelad, med jämna portioner i olika skeden i ens liv. Får man tilldelat för många bitar på en gång, blir uppgiften för svår och då kan man bli tvungen att söka hjälp med att få bitarna på plats.
Bästa resultatet blir dock om man med egen kraft och med egen vilja fullföljer byggandet av sitt pussel. Klarar man inte av att tålmodigt vänta, för att se vilket motiv pusslet kommer att måla upp för oss, och man istället försöker lura till sig pusselbitar i förtid, genom övertalning och manipulation av den som förser oss med bitarna, så blir inte resultatet bra. Oftast måste man då riva upp det igen, för att motivet stämmer inte in i helheten som pusslet vill gestalta.
Ibland kastas barn in i vuxenvärlden utan att ha fått hjälp med sin ram till sitt pussel. Att som vuxen försöka bygga upp denna fundamentala "grund" är betydligt svårare. Som vuxen har man hunnit bilda sig en massa uppfattningar, livserfarenheten och det man fått uppleva, gör att man har svårare att ta till sig råden för hur ramen ska/bör se ut. Har man dessutom anförskaffat sig en hel del pusselbitar, som ska passas ihop med ramen, så känns det än svårare att backa och börja om, när motivet äntligen börjar ta form…
Så det jag vill ha sagt med detta pusselbyggande-snack är:
Var sak har sin tid. Stressa inte fram oåterkalleliga beslut.
Föräldrar: Hjälp era barn med ram-byggandet. Ge dem tron på sin egna kapacitet, ge dom hopp och styrka. Gör det med kärlek och glädje, och lär dem livets spelregler. Förutsättningarna ökar då markant för att ert barn får ett vackert, detaljerat, kärleksfullt, glädjande och inspirerande pussel, som det tålmodigt kommer att bygga på i hela sitt liv.
Take care, live life – be happy!
Osäkra individer, barn oftast, söker alltid bekräftelse i deras handlingar. Gör de något bra – vill de få uppskattning för det. Gör de något mindre bra – vill de få veta vad som kan förbättras. Utebliven respons på ens handlingar är bland det värsta man får uppleva. Likgiltighet. När ingen bryr sig…
Trygga individer, med hög självkänsla och en god självbild, klarar likgiltighet långt bättre. De behöver inte bekräftelsen från andra, de vet att de duger ändå.
Fysisk smärta är mycket enklare att stå ut med än psykisk. Ibland kan de, som hamnat i kläm i Livets maskineri, omedvetet se till att de "får stryk", just för att allt är bättre än likgiltigheten…
Behovet av denna respons från människor i vår närhet, är så otroligt individuell. Det skiftar från person till person. Vårt personliga ansvar är att ta reda på vad man själv behöver och förmedla det till dem i vår omgivning. Jag skulle önska att man fick skriva under ett "Livskontrakt" med de man har i sin omedelbara närhet och delar sin vardag med (både familj, arbetskamrater och vänner) där följande skulle framgå:
Jag lovar att:
Göra mitt bästa för att skapa en öppen och varm atmosfär i vår gemenskap.
Visa mina känslor och efter bästa förmåga förklara varför jag mår som jag mår.
Respektera varandras olikheter.
Alltid fråga när jag känner mig osäker.
Alltid stötta och samarbeta.
Ge av mig själv och min tid.
Ge konstruktiv kritik och oåterhållsam kärlek.
Denna lista kan med säkerhet göras mycket längre… Men, det jag vill säga är:
Lyssna på era medmänniskor, även på det som inte uttalas… Se hela människan. Finns tillgänglig. Visa ditt engagemang. Ibland behövs inte "de rätta orden", bara närvaron kan hjälpa…
Take care, live life – be happy! J
… mår man inte dåligt av, eller?
Jag har ofta rollen som "lyssnare". Älskar att lyssna till personers filosofier om dittan och dattan. Tycker mig vara ganska duktig på att lyssna in allt som sägs, även det som inte uttalas… Jag har fått det bekräftat för mig så pass många gånger nu, att jag ofta är på "rätt spår", när jag gissar mig fram i konversationers oritade karta.
Allt för ofta har jag dessutom gått på "minor", som gör att jag numera sällan gissar. Är jag osäker och vill veta något – då frågar jag den som sitter inne med svaret. Vet jag inte vem denne är, så tar jag reda på det!
Jag omger mig gärna med personer som är raka i sitt sätt. Öppna, okonstlade, förtroendeingivande, med sinne för livets goda och med glimten i ögat. Är så glad och tacksam för de jag har… ni är bäst!
Hade nyligen ett samtal med en person som är genomärlig, bl.a. gentemot sin man. Är hon missnöjd över hans klädval, beteende, humör eller i princip vad som helst – så säger hon det. Naturligtvis säger hon även de positiva sakerna, men som så många andra, så har även hon lättare för att se felen och påpeka dem, än det som faktiskt är bra… Hon är dessutom genomärlig då det gäller hennes egna handlingar och avsikter. Har hon gjort något "mindre bra", som hon vet att hennes man kommer att bli sårad av att höra, så väljer hon ändå att säga det. Just pga av principen att man ska alltid berätta allt och vara ärlig gentemot sin livskamrat.
För ett antal år sedan var hennes man otrogen mot henne. Han valde att inte säga något direkt. Fylld av ångest så förblev han tyst. Till slut kom det ändå fram, och då blev det livat i luckan. Hon tvingade fram svidande sanningar från honom. Svar som hon inte var förberedd på. Svar som gjorde ont, sved och tog musten ur henne. Jag har aldrig fått veta om hon inte ångrat att hon mjölkade fram denna sanning ur sin man..? Skulle va intressant att veta.
Min magkänsla säger mig att hon än idag inte har kunnat lägga den där händelsen bakom sig. Fastän det var så många år sedan. Hon krävde så många detaljer, skulle veta precis ALLT, inget fick lämnas åt slumpen. Hade det inte varit bättre att inget veta..?
Hennes man, som var ångerfull över sin otrohet, hade tänkt leva med sitt dåliga samvete. Han ville helst bara glömma sitt snedsteg och skona sin fru, från att få höra den svidande sanningen… Visst blev det "lättare" för honom, när sanningen väl kom fram. Men nu hade han två människors sorger att bära; sin egen och sin frus.
Så, kontentan av detta är, man bör nog aldrig ställa frågor, som man inte är beredd på hur svaret kan tänkas bli. Vill även påstå att, bara för att man är genomärlig och vill berätta allt, så rättfärdigar det ändå inte handlingar som kan uppfattas sårande och kränkande av andra. Bara för att man berättar, så ger det inte en "rätt" att göra vad som helst…
Bara en människa med ett otroligt stort kontrollbehov, en med dåligt självförtroende och låg självkänsla, kräver 100%iga svar.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad…
Allt kommer att bli bra - det vet jag. Annars så ser jag till att det blir bra!
Ibland försöker jag rättfärdiga respektlösa uttalanden och beteenden, med brist på emotionell kompetens och empati. Tror bestämt att jag ska sluta med det. Nu genast. Varför? Jo, för att det är jag skyldig mig själv och min familj. Det som skadar/drabbar mig överförs automatiskt och ofrånkomligt på min familj. Vare sig jag vill det eller inte. Det sker omedvetet tror jag.
Nu ska Vekå bli medveten om det omedvetna. Ha haa... hur dumt lät inte det där då..? :-D
Var med om en ny upplevelse idag: fick va med och utforma ett åtgärdsprogram inom skolan, efter att en pedagogisk kartläggning hade skett av en elev. Det var väldigt intressant.
Alla vet vi vad motivation och vilja gör med en människa. Men hur gör man om denna saknas..? Hur plockar man fram den? Hur gör man, för att förinta den elaka röda gubben, som sitter på elevens vänstra axel och säger: "Du kan inte... du duger inget till... detta kommer aldrig att gå...osv."
Jag har varit inne på detta med positiv förstärkning tidigare och vet att det funkar. Men om allt bara är nattsvart, rullgardinen neddragen och hopplösheten har slagit klorna i barnet, vad gör man då?
Jag funderar massor över detta och mina tankar vandrar fram och tillbaka. Jag kommer dock hela tiden tillbaka till en och samma tanke: Jag vägrar låta barnet ge upp! Jag tillåter det inte! Att ge upp är respektlöst mot de som vill hjälpa, respektlöst mot sig själv och framför allt oansvarligt.
I mitt arbete med hästarna (jämför så ofta vanliga vardagssituationer med mina hästar..) så nyttjar jag hästarnas önskemål om att de vill vara ifred och ha det behagligt. Gör hästen som jag vill, så får den sin belöning genom att jag låter den vara. Motsätter den sig mina önskemål så är jag där som en irriterande mygga, inar, tjatar och ger mig inte förrän målet är nått.
Likadant tror jag man måste göra med dessa barn som bara vill ge upp. På ett älskvärt, ödmjukt och respektfullt sätt kräva att de tar sitt ansvar, och gör sina plikter. När man väl hamnat där och barnen faktiskt GÖR något så är berömmet något som jag tror/hoppas kommer att skapa motivationen och viljan hos barnet att utvecklas mer. Och mer. Och mer...
Vi vill alla ha uppskattning och beröm. Bli omtyckta och respekterade. Har man dock fastnat i ett negativt och destruktivt beteende är det dock svårt att komma sig upp därifrån - men långt ifrån omöjligt. Man får bara inte ge upp....
Ta hand om varandra!
P o K/ Vekå
Nu är det ett år sedan vi gjorde om i köket. Känns som om det var längre sedan... För en månad sen så upptäckte jag att det blivit luftbubblor under den nyinlagda korkmattan. Både i hallen och i köket. Tack och lov lades mattan in av en fackman, som idag vackert fick komma hit för att åtgärda problemet.
Drömmer om att få golvet åtgärdat även i vårt sovrum. Med bättre isolering, tätare mellan golvåsarna och nya golvspånskivor, kanske golvet blir tystare, stillare och snyggare. Renovering av vår kära bostad ligger tyvärr inte så högt på min kära makes prioriteringslista. Måste komma på något knep för att få honom att tro att det verkligen behövs...! ;-)
Snart dags för besök hos vitrockarna igen. Gruvar mig lite redan. Borde och ska inte göra det, men det är svårt att låta bli... Har inte hört något angående Processen ännu. Får väl kanske veta mer om det snart..? En envis huvudvärk har belägrat min skalle. Har verkligen försökt ignorera den och fokusera på hur bra min kropp fungerar i övrigt. Men skallebang är jobbigt! Ska prova med en extra tidig kväll till sängs, för att se ifall den är borta till i morron. Det ska den vara!
Ha det bäst!
P o K/ Vekå
