Likgiltighetens vanmakt

Osäkra individer, barn oftast, söker alltid bekräftelse i deras handlingar. Gör de något bra – vill de få uppskattning för det. Gör de något mindre bra – vill de få veta vad som kan förbättras. Utebliven respons på ens handlingar är bland det värsta man får uppleva. Likgiltighet. När ingen bryr sig…

Trygga individer, med hög självkänsla och en god självbild, klarar likgiltighet långt bättre. De behöver inte bekräftelsen från andra, de vet att de duger ändå.

Fysisk smärta är mycket enklare att stå ut med än psykisk. Ibland kan de, som hamnat i kläm i Livets maskineri, omedvetet se till att de "får stryk", just för att allt är bättre än likgiltigheten…

Behovet av denna respons från människor i vår närhet, är så otroligt individuell. Det skiftar från person till person. Vårt personliga ansvar är att ta reda på vad man själv behöver och förmedla det till dem i vår omgivning. Jag skulle önska att man fick skriva under ett "Livskontrakt" med de man har i sin omedelbara närhet och delar sin vardag med (både familj, arbetskamrater och vänner) där följande skulle framgå:

Jag lovar att:

Göra mitt bästa för att skapa en öppen och varm atmosfär i vår gemenskap.

Visa mina känslor och efter bästa förmåga förklara varför jag mår som jag mår.

Respektera varandras olikheter.

Alltid fråga när jag känner mig osäker.

Alltid stötta och samarbeta.

Ge av mig själv och min tid.

Ge konstruktiv kritik och oåterhållsam kärlek.

Denna lista kan med säkerhet göras mycket längre… Men, det jag vill säga är:

Lyssna på era medmänniskor, även på det som inte uttalas… Se hela människan. Finns tillgänglig. Visa ditt engagemang. Ibland behövs inte "de rätta orden", bara närvaron kan hjälpa…

Take care, live life – be happy! J