Nyfikenhet och Jantelagen

I vår familj finns "Husets regler". Nedskrivna på ett papper, med våra underskrifter längst ner, sitter de på en väl synlig plats i köket. Vid nästan varje familjeråd så påminner vi varandra om dessa regler. Vi vuxna behöver också påminnas ibland.

En regel, som är så självklar, som egentligen borde sammanfatta alla de andra reglerna är:

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Denna utnötta mening, med ett så konkret och "enkelt" budskap, borde vi alla tänka på, lite mer ofta. Jag har lovat mig själv att bli ännu lite bättre på det. Försöka lite mer. Bättre kan jag! Du med, eller hur!?

En av mina nära vänner är extremt präglad av Jantelagen. Detta fenomen, som är så djupt inrotat hos många av oss svenskar, skapar osynliga och omedvetna hinder för vår utveckling. Jag själv har varit sån, och jobbar hårt för att bli av med sådanan tankar. Man behöver inte prestera en massa för att bli uppskattad. Äkta uppskattning handlar inte om det man gör - utan om den man är.

Rastlösa människor, mig själv inräknad, som behöver mycket stimulans och utmaningar för att må bra, hamnar lätt i denna "fälla". Jantelagen... I ett "jantesamhälle" får man inte vara annorlunda, inte sticka ut, inte skämma ut sig, för vad ska folk säga...?

Är man fast i Jante-träsket, så en själv ens största fiende. Problemen blir alltid större än möjligheterna, och världen känns stor och farlig. Min Livsbåt stöter inte på detta träsk. Inte igen. Årorna är nere, seglet är helt, inga hål i skrovet och jag är min egen kapten. :-)

Min vän drömmer om att vara lite mer egensinnig, vill gärna utveckla och testa sina idéer, men törs inte riktigt. För Tänk Om...?

Ibland gör vi fel val i Livet. Saker blir inte som man har tänkt sig. Och...? Jaha, säger jag bara. Move on! Fastna inte i ältandet. Lär av misstagen, utvärdera och analysera vad som blev galet. Gör inte om det, eller förhindra på något sätt, att du hamnar i den situationen igen. Men välj att se på ditt nederlag på ett positivt sätt! Man lär sig alltid något! :-)

Viktigt är också att förlåta sig själv, inte döma sig själv för att man gjort fel. Det är mänskligt. Ingen är perfekt...

Jag brukar ge mina barn denna liknelse när de utövar sina sporter:

Skillnaden mellan en dukitg och en mindre duktig målgörare i fotboll är, att den duktigare skytten ser gluggarna bredvid målvakten, medans den andre ser målvakten.

Se möjligheter istället för hinder!

Idag har nästan ingenting blivit som jag har tänkt det. Motgångar, fysiska åkommor, händelser som krävt mer av mig som person än vad jag för tillfället egentligen orkar med. Men jag finns ju kvar. Jag lever. Jag ler och jag är tacksam. Livet är ändå underbart. Och jag vägrar att dö nyfiken!

Take care, live life - be happy!

Välkryddat

En socialt öppen människa som jag, är alltid intresserad och nyfiken på andra människor. Tyvärr har jag en dum förmåga att sätta etiketter på folk och lägga in dem i "fack" ganska omgående. Det positiva är dock, att jag samtidigt kan vara väldigt flexibel och snabbt ändra "etiketten" eller "facket" jag stoppat dessa personligheter i. Men jag vill göra det själv, och låter mig inte så gärna styras av andras åsikter.

För en tid sedan träffade jag en jätteintressant personlighet. Hon var som en spegelbild av mig själv. Hon hade ett djup, en innerlighet, en öppenhet och ett "driv" av sällan beskådat slag. Det jag kände igen mig själv mest i, var övertygelsen om att våra tankar styr våra liv. Hon hade samma värdegrunder som mig, när det gäller respekt, ödmjukhet, öppenhet, vikten av att kunna kommunicera och att se varandra. Tala med varandra istället för om varandra...

Vi har lyckats hålla kontakten genom åren. Hörs av då och då via facebook, msn, telefon eller mail. Uppskattar pratstunderna vi har, som ger mig infallsvinklar och och syner på saker som jag har svårt för att se ibland.

För en kort tid sen träffades vi igen. Det hade då gått ganska många år sedan sist. Mötet var inte planerat och så här i efterhand var det nog väldigt bra...

Nästan ingenting av det hon berättat för mig om hennes liv verkade vara sant. Med många mil emellan oss och inga andra gemensamma bekanta, så är det ju svårt att "hålla koll" på om det den andre berättar, är sant eller inte. Varför ska man ens behöva fundera över det...? Man måste väl ändå kunna utgå från att folk talar sanning?

Hon gick sida vid sida med en man, som verkade fruktansvärt dominant. Det hördes och syntes både i hans ord och handlingar. Min "vän" var tydligen tillsammans med en karl, som jag efter ca 1,5 timmes pratstund med dessa tu, snabbt kunde konstatera var en mansgris utan dess like, med ett stort kontrollbehov, och en syn på kvinnor som inte var speciellt vacker...

Och hon som påstått sig ha full koll på sitt liv... Trivdes med sin karl, sina vänner och sitt jobb. Något jobb hade hon inte ens. Vännerna hade försvunnit i samma veva denna mansgris började styra och ställa över henne, och trivseln dem emellan fanns inte överhuvudtaget! Jag såg den då inte.

Efter detta möte har jag inte hört av henne... Jag är besviken över hennes lögner, men samtidgt lite orolig. Kommer hon sig inte därifrån? Är hon ett misshandelsoffer?

Jag har skickat ett mail, men inte fått något svar. Det var ett kort, konkret mail. Utan anklagelser och för mycket frågor. Varför hör hon inte av sig? Är skammen för stor?

Ibland när man ertappas, blir påkommen med en lögn, det kan vara både av mindre och större variant, så säger reaktionen man sänder ut ganska mycket. Ärligast och bäst är att omedelbart erkänna sin "dumhet" och på ett så mänskligt sätt som möjligt, förklara varför man gjorde som man gjorde.

Då brukar förlåtelsen komma ganska snart...

Lär dig livets stora gåta: Älska, glömma och förlåta.

Nu har det gått så pass lång tid, så jag vet inte längre om jag kan förlåta... Eller ens vill. När lögner kommer fram så börjar jag tveklöst att ifrågasätta allt man har upplevt tillsammans. Vad är sant? Och inte?

Den som lever får se.

Take care, live life - be happy!

Göra en höna av en fjäder

Sanningen hinner alltid ifatt en. Jaa - så är det nog! Men hur är det nu med sanningen..? Vad betyder egentligen den för dig? Hur viktig är sanningen? Och vem är det som bestämmer vad som är sant och vad som är osant?

Naturligtvis så beror ovanstående retoriska frågor på hur situationen som sådan är, i vilket sammanhang det utspelar sig i osv. osv. Men en sak är säker. Vad som är sant för Dig kanske inte är sant för mig! Eller vice versa. Allt är beroende på hur man tolkar saker och ting. Och det är sällan, att två personer tolkar allt exakt likadant.

Exempel: Jag ringer hem till min Paula och frågar vad hon gör. Hon svarar "Jag städar." Glad i hågen utbrister jag "Wow, men var i huset är du nu?" (jag skulle nämligen behöva ett telenummer som jag har på en lapp på mitt skrivbord) Då svarar Paula "Jag sitter framför datorn..."

"Men, sa du inte nyss att du städade?" frågar jag då förvånat. "Jooo, jag tänkte göra det...lite senare. Men nu har jag tagit en paus..." ursäktar sig Paula då.

Om inte jag ställt fler följdfrågor på min första fråga, så hade jag varit fullt övertygad, om att min duktiga tonåring var hemma och städade huset.

Missförstånd och feltolkningar kan uppstå så lätt. Ibland uttrycker vi oss lite klantigt. Vi förstår själva exakt vad det är vi menar, men de vi interagerar med kanske uppfattar saker på ett helt annat sätt.

Jag har en enorm intuition, magkänsla, som jag med åren lärt mig att lita på till fullo. Sällan, väldigt sällan, har den fel. Allt för ofta, så vägrar man lyssna till magkänslan. för den är utom all logik, eller utom all förklaring och sunt förnuft. Men oj så ofta, man i efterhand förbannat sig själv, för att man inte lyssnat på den...

När folk blir ifrågasatta, säger reaktionen man får från dem, ganska mycket om det man ifrågasätter är sant eller osant. En del blir förbannade, just för att man ens överhuvudtaget ifrågasätter (vilket jag bara tolkar som ett engagemang) och en del svarar tacksamt och glädjs över, att man är angelägen över att inte missförstå sådant som uttalats, eller upplevts.

Till vilken kategori hör DU? Blir du tillmötesgående och tacksam - eller kommer taggarna ut och du blir förbannad..? Hur vill du själv bli bemött, om du skulle vilja ifrågasätta någon...?

De som överragerar, är jag fullt övertygad om, att de har något att dölja. Deras s.k. sanning stämmer inte överens, med den sanning de vill att gemene man ska ha. Bara engagemanget som läggs ner, för att övertyga sin omgivning om att det de säger ÄR sant, visar att en hund ligger begraven någonstans.

Vet jag med mig att det jag säger verkligen ÄR sant, så ger jag blanka f-n i om folk vill tro annorlunda! Det är deras problem - inte mitt!

Take care, live life - be happy!

Intressant

Fick denna historia i ett mail idag. Intressant läsning.... ;-)

Mamma och pappa satt och tittade på TV. Mamma sa:
"Jag är trött och det börjar bli sent. Jag tror att jag
vill gå och lägga mig".
Hon gick ut i köket för att göra i ordning sandwiches till nästa dags lunch,tömde popcornbunkarna, tog ut kött ur frysen till dagen därpå,
såg efter hur mycket cornflakes det fanns kvar i kartongen,
fyllde socker i skålen, satte socker och skedar på bordet och
gjorde kaffebryggaren klar till att brygga.

Sen la hon kläder i torktumlaren, satte på en ny tvätt, strök en skjorta och sydde fast en lös knapp. Hon tog tidningarna, som låg på golvet.

Hon samlade ihop leksaker, som låg på bordet, och la telefonboken ner i lådan. Hon vattnade blommorna, tömde en tvättkorg och hängde upp en handduk, så att den fick torka.
Hon stannade vid skrivbordet och skrev en lapp till skolan, la fram små pengar till barnen och samlade upp en bok, som hade gömt sig under en stol. Hon skrev ett födelsedagskort till en väninna och satte ett frimärke på kuvertet, skrev en minneslapp och la båda bredvid sin portmonnä.

Sen tvättade hon ansiktet, tog på nattkräm, borstade sina tänder och kammade håret.

Harry ropade från vardagsrummet :
"Jag trodde att du var på väg att gå och lägga dig?"
"Jag är på väg", sa hon. Hon hällde vatten i hundskålen, släppte ut katten och såg till att alla dörrarna var låsta. Hon tittade
till barnen, släckte deras lampor, hängde upp en blus på en stol och la några smutsiga strumpor i tvättkorgen o pratade kort med barnen, som satt uppe och gjorde läxor.
I hennes eget sovrum ställde hon väckarklockan, la fram kläder till nästa dag och tog överkastet av sängen. Hon
skrev 3 saker till på minneslappen.

I samma ögonblick stängde Harry av Tv-n och sa till sig själv, "Nu vill jag gå och lägga mig..."
och det gjorde han.

Känner DU igen dig...?
(Tack Jenny för mailet, det värmde...!)
Kram.

Tappers strävan

Tapper blev utvald att få träna hockey med de stora grabbarna i A-laget, trots att han egentligen var en liten kille, knappt mogen för B-pojkarna. Tränaren kom och hämtade honom inför varje träning och strödde konstant lovord omkring honom.

Tappers självförtroende växte och självkänslan var på topp. När sen säsongen började meddelade tränaren att han inte fick någon plats i laget. Tapper förstod ingenting... Kände sig snuvad på konfekten, som en försökskanin och han blev hemskt sårad.

Tränaren såg Tappers potential, men hade insett att Tappers tid inte var inne än. Övriga lagkamrater och motståndare hade svårt att acceptera Tappers unga och modiga framfart, och tränaren ville därför ingjuta tålamod i Tappers lista på egenskaper.

Rädslan fanns hos tränaren att Tapper skulle mista gnistan, förlora hoppet, bli bitter och kanske t.o.m. lägga klubban på hyllan. Men innerst inne ville tränaren att Tapper skulle träna ännu hårdare, lära sig ta motgångar, hitta tålamodet och stålbadas lite till. Allt för att klara utmaningen bättre, som skulle vänta honom lite senare.

Att klara av motgångar, att hantera dem på ett positivt sätt, är inte det lättaste. Ibland kan man behöva en spark i rätt riktning, för att inte stranda i självömkan och bitterhet. Med motgångar följer alltid en mängd positiva upplevelser, det gäller bara att fokusera på dem i stället.

Ta lärdom av vad som gick fel. Acceptera läget. Älta inte och tänk framåt.

Tappers motgång gjorde honom starkare. Han lärde sig att inte ta ut något i förskott, att inte ha för höga förväntningar och att tro på sin egen kapacitet. Han valde att istället för att lägga energi på att bli arg, över besvikelsen att inte få spela i A-laget, så tog han lärdom av allt han lärt sig, under tiden han fick träna med dem.

Nästa säsong har Tapper tänkt pröva igen, och då kommer tränaren att be om att få ha med Tapper i A-laget!

Trafikdåre

För en person, vars livs-hastighet går i 180 knyck, så skapar vägbulor och skarpa kurvor stora problem med att hålla sig kvar på "rätt" väg. Snabba hastigheter ger en tunnelseende. Man ser bara rakt fram, svischar förbi alla varningsskyltar och påbudsmärken utan att ta del av dem till fullo.

När man harvat ute i vägrenen efter en skarp vänsterkurva, där hela ens liv hann passera i ett litet ögonblick, så hinner tankarna rusa vilt inom en. " Visst såg jag en skylt som varnade för denna kurva lite tidigare..?" Då förbannar man sig själv att man inte bromsade i förtid och tog det varsamt genom kurvan, i stället för att utsätta sig själv med bredställ i 180 och parera sig genom den farliga kurvan.

Det gick bra denna gång, men hur går det nästa gång..?

Nu har jag kört över både spikmattor, vägbulor, genom skarpa kurvor och lagat mitt trasiga fordon i omgångar. Kanske dags att sakta ner farten..? Börja titta på vägskyltar ordentligt..? Hålla sig till "reglerna"..?

Jag har lyckats med att få en viktig person i mitt liv till att göra det samma. Nu är det min tur. Wish me luck!

Take care, live life - be happy!

Förvalta ditt föräldraskap väl!

Nära 800 kronor kostade Paulas förra helg. 800 kr... Tre-fyra rejäla matkassar från ICA. En klippning/slingning hos frisören. En dyr, smakrik whiskey... osv osv. Om man ställer allt man lägger sina pengar på i jämförelse med någonting, så utmanas man att fundera på sina värdegrunder. Välbehövligt anser jag!

För 800 kronor fick Paula uppleva en fantastisk helg, i fin gemenskap med fyra av sina bästa vänner. De fick ta ansvar över att hålla ordning på sina saker i det trånga utrymmet, som är i en husvagn. De var tvugna att samarbeta för att få helgen till att fungera utan onödiga konflikter. De stärkte sina självkänslor, när de upptäckte att de för varje åk nerför den branta slalombacken, kände sig säkrare och säkrare. De lärde sig dessutom att det krävs planering och struktur, för att gemensamt tillaga måltider. Samt att hushållera med den summa pengar de fått med sig hemifrån.

Var det värt 800 kronor..? Svar: JA!!!

En havande Nypon med tre månader kvar till fölning. Stolt och lycklig ägarinna Paula på hästryggen. (Fotot taget av Christer Harnesk i feb 2010)

Nästa helg ska Paula delta vid en volleyboll-turnering i Vännäs, som sträcker sig från lördag till söndag. Den kommer säkerligen också att gå lös på minst 500 kronor. Är en helg med sina lagkamrater/vänner värt 500 kronor? Där de får lära sig hur positivt tänkande kan stärka och höja ens prestationer? Där de får lära sig att hantera tävlingsnerver, fokusera, få fysisk utmaning och kanske till och med få känna på segerns sötma? Är det värt det...? (Behöver jag ens skriva JA?)

När det kommer till våra barn och vår egen plånbok, så borde det inte finnas så långa ledningar. Naturligtvis ska man inte spendera över sina tillgångar, men man bör med handen på hjärtat sätta alla utgifter i ett perspektiv till sina egna värdegrunder.

Exempel:

Lisa 14 år nekas 500 kr till att följa kompisarna på äventyrsbad i Boden, med efterföljande middag och biobesök på kvällen, medans föräldrarna spenderar samma summa pengar på en dyr flaska vin, en taxiresa på kvällen till puben, x antal öl på utestället och sen en taxiresa hem igen. (tror inte 500 kr räcker...) Detta medans Lisa får tillbringa dagen/kvällen framför datorn och TV:n i stället, eftersom hennes kompisar är i Boden och hennes föräldrar är för oengagerade/onyktra för att sätta henne i kreativ och utvecklande sysselsättning.

Lisa är dagen efter sur, bitter och beter sig respektlöst mot sina föräldrar, som bara vill ligga och slöa i soffan framför TVn, ojandes över huvudvärk och illamående. Undrar varför...?

Våra barn är det finaste, det viktigaste och det bästa vi har. Ansvaret vi tog på oss att vara deras förebilder, deras trygghet, deras mentorer och deras sporrar i sidan, är livslångt. Det är en ära, en heder och en uppgift jag bär med stolthet. Jag gör mitt bästa. Försöker verkligen. Hoppas alla andra också ärligt kan säga det.

Take care, live life - be happy!

Va va det jag sa..?

Byråkratins kvarnar mal alldeles för sakta. Detta är ingen nyhet, men när man själv får uppleva detta, istället för att bara få höra talas om det, väcks frusterationen. Med barn inblandade i processer, så borde kvarnen mala något snabbare anser jag. Slutprodukten ska ändå bli lika kvalitativ, fast än saker och ting skyndas på. Risken finns att engagemang och "den goda viljan" decimeras, när saker och ting tar längre tid än nödvändigt.

I en stor "sak" som nu inträffat i vår vardag, så hatar jag att komma med kommentaren: "Vad va det jag sa..?" Egentligen borde det vara en befrielse och en "vinst" att inse att mina farhågor och mina varningsklockor klingat rätt, men tyvärr så kan jag inte känna så... Sorgen känns stor. Nästan övermäktig. Nu letar jag bara fördelarna och de positiva erfarenheter, denna upplevelse kommer att ge mig längre fram i livet...

Det som inte dödar en, det härdar en.

Min Tappra Skötkonung säger sig ha förkastat sin påbörjade uppfinning saken-som-får-tiden-att-stanna, och fokuserar nu i stället på att uppfinna saken-som-får-tiden-att-gå-fortare. Undrar egentligen om dessa uppfinningar borde existera? Kanke finns det en anledning till varför dessa manicker aldrig tillverkats..? Med de ervunna erfarenheter jag i dagsläget besitter, så säger mig förståndet att "Var sak har sin tid..."

Våra hjärtan och hjärnor är inte alltid i symbios. När de samarbetar till fullo, nås oftast målen mest problemfritt.

Våra barns välmående, är vi som föräldrars största målsättning. Så borde och ska det vara! Att tänka egoistiskt, att handla i panik, rädsla, eller frusteration, skapar oftast ingen långsiktigt bra och hållbar lösning. En ogenomtänkt handling kan förstöra och rasera ett barns sköra tillvaro. Försvinner tryggheten, ökas ovissheten. Stegras orosmomenten i vår blivande framtids försörjare, så kommer skuldkänslorna att lamslå föräldern, som kommer till insikt om detta när "boomerangen" kallad SKULD, kommer och dunkar en bak i skallen.

Ingen vill hamna där. Ingen ska behöva hamna där. Inte om man skyndar långsamt, och tänker att Var sak har sin tid. Eller.... har jag fel...?

Rise and shine

Förtvivlat stora saker är på G just nu. Omvälvande, utmanande saker, som kommer att kräva en hel del av mig som person. Egentligen behöver det inte bli svårare än vad jag gör det till. Varför oroa sig i onödan..?

Jag förundras över att få uppleva en sådan insikt i hur vi människor försvarar oss. Hur vi med hjälp av någon inbyggd överlevnadsinstinkt försöker greppa minsta lilla halmstrå, för att hålla näsan ovanför vattenytan. Anfall är bästa försvar..? Kan det verkligen vara så..?

Jag gillar ju ordspråk. Men en del är verkligen värda att ifrågasätta. T e x "Tala är silver, tiga är guld". Detta beror naturligtvis i vilket sammanhang man använder sig av att detta ordspråk, men det finns ett annat ordspråk som säger: "Du ansvarar inte bara för vad du säger, utan också för vad du låter bli att säga." Gillar det ordspråket mycket mer.

Ibland kan det man håller inne med bli ens fall. Samlar man negativa tankar och upplevelser inom sig och låter de byggas upp till en enorm och bitter mur, så blir den muren till slut oöverkomlig. Toppen blir aldrig nådd och i de famlande försök att riva ner denna mur så börjar man längst ner, bara för att man måste ju börja någonstans, och då får man förr eller senare hela muren över sig.

Att vara klok i efterhand och förargat konstatera att "Varför agerade jag inte tidigare?" hjälper sällan. Det är bara att resa sig upp ur högen från den raserade muren, borsta av sig dammet, ta med sig erfarenheten av det inträffade, och insiktsfullt sikta vidare. Framåt. Mot nya möjligheter och nya mål. Det som inte dödar härdar. Så är det.

Take care, live life - be happy!

Våga vägra vara osynlig

Körträningen gick superbra. Fick flera Aha-upplevelser och nu känns det ännu mer inspirerande att fortsätta min gemensamma resa mot nya mål med min Farmarpojke.

Har funderat en hel del på detta med kvalitet och kvantitet i kväll. Tankar kring förhållningssätt gentemot handlingskraftiga och nytänkande individer i vårt samhälle, upptar även en del plats i mitt inre. Undrar om Jantelagen spökar lite..?

Vet att jag någonstans har läst att vi nu för tiden ofta "navigerar efter kölvattnet snarare än efter en fyr i fjärran framför oss". Det betyder att vi mer förhåller oss till hur vi inte ska vara, än hur vi ska försöka vara. En resa utförd på det sättet tror jag blir vinglig, ofokuserad och mållös.

Människor som ger intryck av att vara säkra på sin sak, som tror på det de brinner för, som har ett tydligt mål i sikte, som är beredd att satsa för att nå sina drömmars mål, vill jag ge en extra varm eloge till i kväll.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv...

Minns berättelsen om Lisa (kallar henne så här). Folk tyckte hon uppträdde respektlöst mot allt och alla. I mina ögon var det bara ett sätt för henne att ropa på hjälp. Genom att väcka avsky och fruktan hos andra försökte hon kommunicera i syfte om att bli sedd.

Lisa accepterade inte osynligheten. Hon tyckte inte att hon fick den plats hon borde vara värd. I de yngre tonåren är detta bland det värsta som kan hända ett barn.

Att inte bli sedd är att bli förvägrad hjälpen att bygga sig en sann identitet. Den hjälpen får man genom ärliga reaktioner, andras mod att våga bry sig, genom bejakanden såväl som genom gränssättning.

Vuxna som i TV-soffan halvhjärtat lyssnar till sina barns berättelser och drömmar, som bakom tidningen mumlar ett snabbt svar på deras frågor i det enda syftet att slippa bli störd, eller som suckande och oengagerat ifrågasätter barnets tankar och ideer, de skulle jag vilja ruska om ordentligt!!!

Får man inte den uppmärksamhet som man känner sig ha rätt till att få, så tvingas man stjäla sig till den. När människor förvägras att bli sedda stegras vreden inom en. Se mig , annars ÄR jag inte!!!

Lisas historia har ett gott slut. I ett annat familjehem har Lisa fått sinnesro, den uppskattning och kärlek hon så väl behöver, ramar och förhållningssätt att rätta sig efter, och en ömsesidig, respektfull kommunikation med andra vuxna. Lisa ska snart fylla 18 och familjehemslivet börjat gå mot sitt slut.

Lisa tillbringar knappt en bråkdel av sin tid i familjehemmet, i jämförelse med den tid hon hade med sina biologiska föräldrar. Men denna tid var ändå så mycket mer givande. Kvalitet i stället för kvantitet.

Spelar du med?

R ädd
E nsam
S tolt och sårad
P rospekterande
E nergisk
K ognitiv och
T änkande

T illsammans
I ntuitivt
L agligt
L ättsamt
I ntensivt
T okigt

G ratis
L yckligt
Ä lskvärt
D juplodande
J ordnära, i
E vigheters evighet.

I detta spel vinner den som ger sig.

Take care, live life - be happy!

En vecka i kärlekens tecken

I dag börjar kärleksveckan i Norsjö. Ett nytt påfund som Kommunen satsar på. Tror på idén, hade gärna velat vara med och engagera mig i arrangemanget. Men… prioriteringslistan säger att Kärleksveckan får va. I morgon har jag dock tänkt gå på en föreläsning på Medan, som anordnas i Kärleksveckans tema, och handlar om att "Va rädd om andra och sig själv på nätet", om Internets fördelar och nackdelar, och om hur vi bäst skyddar våra barn från ofrivillig exploatering, mobbing, hot och kränkningar via nätet.

Idag var det tänkt att vår socialsekreterare skulle ha kommit på besök, men de ringde nyss återbud. Vi märker stor skillnad efter omstruktureringarna på socialförvaltningen som skett nu efter nyår. Förvirring råder, stressen är påtaglig och de verkar underbemannade och frustrerade. I dagsläget ger jag kommunen minuspoäng i deras sätt att coacha oss utsatta familjehem. Jag klandrar ingen personligen, förstår att de gör så gott de kan med de få resurser de har. Men, naturligtvis måste jag erkänna att frustrationen bubblar inom mig, och att man känner sig utelämnad och förbisedd i sitt familjehemsuppdrag.

Vet att vi klarar oss, det gör vi alltid. Men till vilket pris..?

I går var jag inne i en djup diskussion som handlade om Livet. Älskar ju att fabulera kring detta stora, omtalade ämne. Ofta får man höra människor dra liknelser med saknade pusselbitar, och känslan av när allt blir komplett och bitarna faller på plats. Jag själv använder mig också gärna av den liknelsen.

I vår barndom och under vår uppväxt anser jag att det är våra föräldrar som ska hjälpa oss att bygga pusslets ram. Föräldrar bör förklara spelreglerna för hur man lägger pusslet och hjälpa till att visa hur man får det att "hålla ihop". Pusslets motiv är inte förutbestämt, det är under ständig revidering. Bitar att fylla ramen med, tror jag man blir fördelad, med jämna portioner i olika skeden i ens liv. Får man tilldelat för många bitar på en gång, blir uppgiften för svår och då kan man bli tvungen att söka hjälp med att få bitarna på plats.

Bästa resultatet blir dock om man med egen kraft och med egen vilja fullföljer byggandet av sitt pussel. Klarar man inte av att tålmodigt vänta, för att se vilket motiv pusslet kommer att måla upp för oss, och man istället försöker lura till sig pusselbitar i förtid, genom övertalning och manipulation av den som förser oss med bitarna, så blir inte resultatet bra. Oftast måste man då riva upp det igen, för att motivet stämmer inte in i helheten som pusslet vill gestalta.

Ibland kastas barn in i vuxenvärlden utan att ha fått hjälp med sin ram till sitt pussel. Att som vuxen försöka bygga upp denna fundamentala "grund" är betydligt svårare. Som vuxen har man hunnit bilda sig en massa uppfattningar, livserfarenheten och det man fått uppleva, gör att man har svårare att ta till sig råden för hur ramen ska/bör se ut. Har man dessutom anförskaffat sig en hel del pusselbitar, som ska passas ihop med ramen, så känns det än svårare att backa och börja om, när motivet äntligen börjar ta form…

Så det jag vill ha sagt med detta pusselbyggande-snack är:

Var sak har sin tid. Stressa inte fram oåterkalleliga beslut.

Föräldrar: Hjälp era barn med ram-byggandet. Ge dem tron på sin egna kapacitet, ge dom hopp och styrka. Gör det med kärlek och glädje, och lär dem livets spelregler. Förutsättningarna ökar då markant för att ert barn får ett vackert, detaljerat, kärleksfullt, glädjande och inspirerande pussel, som det tålmodigt kommer att bygga på i hela sitt liv.

Take care, live life – be happy!

Det man inte vet…

… mår man inte dåligt av, eller?

Jag har ofta rollen som "lyssnare". Älskar att lyssna till personers filosofier om dittan och dattan. Tycker mig vara ganska duktig på att lyssna in allt som sägs, även det som inte uttalas… Jag har fått det bekräftat för mig så pass många gånger nu, att jag ofta är på "rätt spår", när jag gissar mig fram i konversationers oritade karta.

Allt för ofta har jag dessutom gått på "minor", som gör att jag numera sällan gissar. Är jag osäker och vill veta något – då frågar jag den som sitter inne med svaret. Vet jag inte vem denne är, så tar jag reda på det!

Jag omger mig gärna med personer som är raka i sitt sätt. Öppna, okonstlade, förtroendeingivande, med sinne för livets goda och med glimten i ögat. Är så glad och tacksam för de jag har… ni är bäst!

Hade nyligen ett samtal med en person som är genomärlig, bl.a. gentemot sin man. Är hon missnöjd över hans klädval, beteende, humör eller i princip vad som helst – så säger hon det. Naturligtvis säger hon även de positiva sakerna, men som så många andra, så har även hon lättare för att se felen och påpeka dem, än det som faktiskt är bra… Hon är dessutom genomärlig då det gäller hennes egna handlingar och avsikter. Har hon gjort något "mindre bra", som hon vet att hennes man kommer att bli sårad av att höra, så väljer hon ändå att säga det. Just pga av principen att man ska alltid berätta allt och vara ärlig gentemot sin livskamrat.

För ett antal år sedan var hennes man otrogen mot henne. Han valde att inte säga något direkt. Fylld av ångest så förblev han tyst. Till slut kom det ändå fram, och då blev det livat i luckan. Hon tvingade fram svidande sanningar från honom. Svar som hon inte var förberedd på. Svar som gjorde ont, sved och tog musten ur henne. Jag har aldrig fått veta om hon inte ångrat att hon mjölkade fram denna sanning ur sin man..? Skulle va intressant att veta.

Min magkänsla säger mig att hon än idag inte har kunnat lägga den där händelsen bakom sig. Fastän det var så många år sedan. Hon krävde så många detaljer, skulle veta precis ALLT, inget fick lämnas åt slumpen. Hade det inte varit bättre att inget veta..?

Hennes man, som var ångerfull över sin otrohet, hade tänkt leva med sitt dåliga samvete. Han ville helst bara glömma sitt snedsteg och skona sin fru, från att få höra den svidande sanningen… Visst blev det "lättare" för honom, när sanningen väl kom fram. Men nu hade han två människors sorger att bära; sin egen och sin frus.

Så, kontentan av detta är, man bör nog aldrig ställa frågor, som man inte är beredd på hur svaret kan tänkas bli. Vill även påstå att, bara för att man är genomärlig och vill berätta allt, så rättfärdigar det ändå inte handlingar som kan uppfattas sårande och kränkande av andra. Bara för att man berättar, så ger det inte en "rätt" att göra vad som helst…

Bara en människa med ett otroligt stort kontrollbehov, en med dåligt självförtroende och låg självkänsla, kräver 100%iga svar.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad…

Trygghetsnarkoman?

Blir du aldrig biten, sparkad eller omkullsprungen? frågade en förälder mig på ridklubben, en gång när jag höll på med min unghingst i ridhuset. Jo visst, svarade jag denne, som den självklaraste sak i hela världen.

Jag har blivit släpad, trampad, sparkad, knuffad, biten, översprungen, avkastad m.m. m.m. ett flertal gånger, men det hör liksom till... Att leva som man vill innebär ofta risker och jag är beredd att ta de riskerna.

Hur får man människor att våga utsätta sig för Livet?

Nu tog jag bara ett exempel med hästarna, men det handlar ju även om relationer. Att lita på en annan människa är ett stort risktagande. Man måste ju våga satsa och i en nära relation tro på kärleken. Risken för förlust är själva insatsen.

Man vill inte så gärna utsätta sig för risken att bli sviken och besviken, speciellt inte om man svikits redan som barn och inte alls tror på sig själv...

Jag har läst någonstans att svenskar lär vara trygghetsnarkomaner. De flesta av våra barn blir så överbeskyddade att de inte klarar av minsta lilla motgång eller motstånd när de närmar sig vuxenlivet. Många har curlats fram av välmenande föräldrar och känner sig omedelbart kränkta när de inte får göra som de vill.

Att se lösningar istället för problem, att se möjligheter istället för hinder, att hitta det positiva och konstruktiva istället för att fastna i passitivitet och destruktivitet är lättare sagt än gjort, speciellt om krafterna inte räcker till.

Man kan inte fly från sig själv. Finns inte den inre friden - den mentala balansen - så spelar det ingen roll var man än befinner sig (eller med vem). Man måste tro på sin egen förmåga och andras, för att få uppleva harmonin i tillvaron.

Take care, live life - be happy!

Liknelser och övertygelse

Flera minusgrader idag. Riktigt kallt! Känner mig lite trögstartad idag. Satt uppe alltför länge med bidragsansökningar och annat pappersarbete i går kväll. Känns i skallen idag. Missförstånd och brist på delegering av ansvarsområden gör att visst arbete måste göras om. Suck...

Jag blir så frustrerad, när jag inte kan förmedla till andra, känslan och övertygelsen jag ibland känner kring vissa projekt. Jag vill få andra att uppleva samma "driv", klarhet och möjligheter jag ser. Varför känns det som om jag inte når ända fram? Är det Jantelagen som spökar?

Jag är fast övertygad om att teamwork, bra planering och ett gott ledarskap är ett vinnande koncept. Med hur ska det kunna uppnås om man inte har ett team med samma visioner? Är man i fel forum då?

Tyvärr upplever jag att alltför många väljer den enkla bekväma vägen, när man står i ett vägskäl och måste bestämma sig. Man tänker kortsiktigt, vad som känns behagligast för tillfället och ser till behoven som finns just nu. Alltför ofta får man sen erfara att man valde fel.

Vår rädsla att göra oss obekväma, vara tvugna att ta tag i konflikter och uppleva sanningar, gör att vi drar oss för att välja den vägen. Men det är i mina ögon, oftast den bästa vägen. Den man vinner mest på i längden. Svårigheter man stöter på gör en starkare. Problem man tvingas lösa gör att ens självkänsla stärks. När målen till slut uppnås, infinner sig känslan av obeskrivbar glädje och stolthet.

Med en väl genomtänkt plan, där mätbara mål finns, där riskkalkyleringar gjorts och strategier för att komma runt svårigheter redan är uträknade, där finns alla förutsättningar för att lyckas. Lägg till fokusering och en vilja att hålla sig efter den utstakade vägen, så höjs chansen att lyckas än mer.

Men börjar man lyssna på allt som sägs, börjar man tveka i vägval och låter sig påverkas, då blir det inte bra... Man hamnar på villovägar. Vilse i känslor som vill göra en osäker, tveksam och rädd.

Måste bara få dra en liknelse. Historien nedan är påhittad, men den berör förhoppningsvis de jag vill ska beröras.

En ung tonårskille vid namn Kalle, hade tre stora önskemål:
Han ville ha råd att köpa en Epa-traktor, en ny dator inför gymnasietiden samt åka på skidsemester till Åre.

Han funderade länge på hur han skulle få råd till allt detta han så gärna ville ha. Pengar han tjänade på extraknäck och på att hjälpa hans ensamstående mamma med div. hushållsbestyr, räckte bara till vardagliga inköp såsom godis, bio m.m.

Han kom då på idén att med list och stark övertalning gå på den äldre generationen, dvs. morföräldrarna, och få dem att sponsra till de tre saker han så gärna ville ha. Efter flera besök hos dessa och långa utläggningar om varför han behövde detta, så ringde till slut morfar och meddelade följande:

Någon Epa-traktor hade de inte tänkt ge honom pengar till att köpa. Men däremot hade de funderat starkt på att ge Kalle möjlighet att få köpa sig en bra dator inför hans kommande skolgång på gymnasienivå. De kunde dessutom sponsra Kalle med en weekendresa till Åre, så att han skulle få ladda batterierna under senvintern då skolan var som jobbigast. Detta lovade morföräldrarna Kalle. När datorn var utvald och resan bokad skulle Kalle få pengarna.

Kalle blev naturligtvis himlastormande glad och delgav sina kompisar nyheten. Många började försöka påverka Kalle till att ta pengarna och köpa Epan istället (som stod först på önskelistan).

En del försökte även få Kalle att skippa datorn och va i Åre en hel vecka i stället. Ju längre tiden gick desto svårare började Kalle få att bestämma sig. Han tvekade... han hade tappat fokus...

Någonstans på vägen hade Kalle låtit sig påverkas och glömt vad det var han ville från början. Just nu trodde han att han behövde en hel veckas skidsemester i Åre. Det lät ju så skönt. Men morfar gick inte med på det. Så hade de inte kommit överens om, sa gamlingen...

Till slut insåg Kalle, för att behålla morföräldrarnas förtroende och inte låta sig påverkas av alla andras åsikter, så skulle han använda pengarna till det som de var avsedda till från början. Kalle hade ju tänkt igenom det tidigare och visste ju att det var det han behövde. En weekend räckte gott och väl. Och datorn skulle komma väl till pass.

Slutet gott. Allting gott.