Blir du aldrig biten, sparkad eller omkullsprungen? frågade en förälder mig på ridklubben, en gång när jag höll på med min unghingst i ridhuset. Jo visst, svarade jag denne, som den självklaraste sak i hela världen.
Jag har blivit släpad, trampad, sparkad, knuffad, biten, översprungen, avkastad m.m. m.m. ett flertal gånger, men det hör liksom till... Att leva som man vill innebär ofta risker och jag är beredd att ta de riskerna.
Hur får man människor att våga utsätta sig för Livet?
Nu tog jag bara ett exempel med hästarna, men det handlar ju även om relationer. Att lita på en annan människa är ett stort risktagande. Man måste ju våga satsa och i en nära relation tro på kärleken. Risken för förlust är själva insatsen.
Man vill inte så gärna utsätta sig för risken att bli sviken och besviken, speciellt inte om man svikits redan som barn och inte alls tror på sig själv...
Jag har läst någonstans att svenskar lär vara trygghetsnarkomaner. De flesta av våra barn blir så överbeskyddade att de inte klarar av minsta lilla motgång eller motstånd när de närmar sig vuxenlivet. Många har curlats fram av välmenande föräldrar och känner sig omedelbart kränkta när de inte får göra som de vill.
Att se lösningar istället för problem, att se möjligheter istället för hinder, att hitta det positiva och konstruktiva istället för att fastna i passitivitet och destruktivitet är lättare sagt än gjort, speciellt om krafterna inte räcker till.
Man kan inte fly från sig själv. Finns inte den inre friden - den mentala balansen - så spelar det ingen roll var man än befinner sig (eller med vem). Man måste tro på sin egen förmåga och andras, för att få uppleva harmonin i tillvaron.
Take care, live life - be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar