Flockdjur och biroller..?

Allt för ofta får man höra talas om tragiska familjeöden. Familjer som splittrats pga meningsskiljaktigheter, otrohet och oförmåga att lösa befintliga problem och konflikter. Ofta är det turbulent i ett halvår, kanske ett år eller lite mer, men sällan så brukar konflikterna hålla i sig år efter år. Speciellt när barn är inblandade.

Den besvikelsen och sorgen man känner efter ett sprucket förhållande brukar oftast lägga sig med tiden. Fokus flyttas, från att hitta svar på frågor om: varför? vad gjorde jag för fel? hur kunde han/hon? till att hitta nya glädjeämnen, mål och framtidsvisioner.

Men för en del "hakar" det liksom upp sig. De kommer inte vidare. Bitterheten fördärvar sinnet på dem och gör hela världen nattsvart. Försvarstaggar spretar åt alla håll och hela uppsynen av dessa människor skriker: HÅLL ER BORTA!!!

Jag tror på Det Goda hos alla. Jag tror på Kärleken. Jag tror dessutom på framtiden och Tankens Kraft. Tänker man en sak nog länge, så tror man till slut att det är så.

"Kan man grubbla sig sjuk, kan man tänka sig frisk!"

Jag har full förståelse för alla som drabbats av all världens eländes elände. En del har otur! Och får kämpa lite extra! Men det jag däremot INTE kan acceptera är när folk inte kan se sin egen roll i det liv de lever i. De inser inte att de är både huvudrollsinnehavare, producent och regissör av sin egen "Livsfilm"!

Karaktärer som innehar biroller och som fungerar som statister i ens film måste man lära sig att samarbeta med. Man KAN INTE försöka få dem till att hela tiden ändra på sina "roller", utan att först försöka redigera sitt eget manus.

Kvinnor och män, som säger sig ha gått på för många minor, blivit "bränd" för många gånger, och väljer att i tidig ålder påstå att "Jag trivs med att leva själv och kommer aldrig mer att skaffa en partner", de tror jag inte på för fem öre! De försöker säkert intala sig själva om att det är det enda rätta och att de trivs med det, men... Vem försöker de lura?

Om Gud hade velat att människan skulle leva som en enstöring, då hade han gjort oss tvekönade. Människan är ett flockdjur och behöver, precis som djuren, flocken för att finna trygghet, kärlek och samhörighet.

I de spruckna förhållandena där den ena parten på något vis har ett "övertag" om den andre, kanske pga otrohet, misshandel, eller hemmavarande barn, så hamnar ofta den andre i ett direkt underläge på en gång. Det krävs ganska mycket styrka att komma sig upp ur det läget.

När separerade föräldrar bråkar och skyller på varandra, så vet alla att det blir barnen som kommer i kläm. Hur ska man få dessa föräldrar till att inse att DE BÅDA har ett lika stort ansvar till att skapa en fungerande dialog sinsemellan??? Bara för att den ena beter sig som en "idiot" så kan man inte stänga denne ute!

Kan man inte komma till en lösning efter åratal av försök, så MÅSTE man ta hjälp! Man MÅSTE ta sitt vuxenansvar, svälja stoltheten och BE OM HJÄLP!

Med hopp om att någon läser detta, som kan stötta, peppa och sprida kärlek till de som befinner sig i denna sits. Få dem att våga ta steget. Få dem att inse att de MÅSTE det. Om inte för sin egen skull, MEN FÖR BARNENS skull!

Take care, live life - be happy!