Halv men ändå hel

Suddig bild på jag och Konka just innan hon åkte härifrån i kväll...

Nu har jag lämnat Konka på tåget. Jag känner mig halv... Kan inte fatta hur fort dagarna har gått. Både jag och Anna-Lena upplevde det som om hon kom i torsdags, för att åka hem idag. Helt sjukt, va fort tiden har gått!!!

Vi kände en viss panik de två sista dagarna. Det var så mycket vi hade pratat om att göra, som vi inte hunnit med. I dag blev därför en intensiv dag med brödbakning i vår bagarstuga (Konka älskade våra mjukkakor) samt en skoterrunda i den tjugogradiga kylan.

Under duken gömmer sig degämnena till mjukkakorna.

Det roliga är dock, att ingen av oss är direkt ledsna, över att vi mest bara "suttit av" tiden. Samvaron som vi upplever och delar är aldrig tråkig. Alltid händer det något, som får oss att skratta, le, fundera eller diskutera kring. Att bara vara är inte svårt när vi umgås.

Konka har haft en väldigt stressig och svår period nu i många månader. Hennes hjälpsamhet, stora hjärta och ambitioner, har försatt henne i situationer som har blivit för mycket att fixa för en människa med hennes "ryggsäck". Jag hoppas hennes vistelse här hos oss har stärkt henne (vilket jag faktiskt tror) och att hon hittar tillbaka till den Konka jag känner: Stark, positiv, humoristisk, ödmjuk, rättvis, med glimten i ögat och ett "jävlar anamma" utan dess like. DET är min Konka det..! :-)

Båda vi två har varit otroligt trötta under tiden hon varit här. Vi kan inte komma på något annat svar än att för hennes del, så behövde hon ett brejk hemifrån. Få distans. Hinna landa och få lite perspektiv.I den trygghet och värme hon upplevde med oss, så är det väl inte konstigt om tröttheten kommer smygande..? Lägg dessutom till alla behandlingar hon går på...

För min egen del så tror jag, att jag blev tvungen att stanna av min hektiska vardag när hon kom till oss. Konka var den handbroms som jag så väl behövde, för att även jag kunna reflektera över ett och annat, i min bäste väns närvaro. Viljan över att ta vara på tiden, njuta av varandra och bara vara, gjorde även mig trött. I hennes sällskap slappnar jag av till fullo, är mig själv till 120% och känner mig trygg och älskad. Självklart blir man då trött... visst?

Konkas positiva syn på livet, hennes kämpaglöd, trots hennes svåra sjukdom, och hennes enorma livsglädje, har smittat av sig på familjen. Trots att hon inte var på topp, inte orkade lika mycket som hon brukar, inte har den starka rösten som hon brukar ha, så hade hon ändå denna inverkan på oss. Min kära R har väl aldrig varit så social som på sistone och ungarna har verkligen älskat Konkas bus och värme.

Våra galenskaper och tokigheter har visat barnen att det är ok att bjuda på sig själv, tramsa lite ibland, och skratta åt sina missar - inte vara så gravallvarlig hela tiden... En väldigt avslappnad och skojfrisk stämning infann sig i rumssoffan i kväll, när vi alla tittade på finalen i Robinson. Hans B vann - tack och lov... helt rätt vinnare! :-)

Trots att en stor sorg och saknad belägrar mitt inre för tillfället, så väljer jag att tänka positivt. Jag är tacksam för att vi fick möjligheten att träffas. För att mina barn fick träffa henne. För att hon fick se och uppleva vårt hem. För att jag fick fler minnen att paketera i min värdefulla minnesbank under benämningen "Jag och Konka". Tankar som tynger ner och ger mig obehagskänslor väljer jag bort. På en gång.

Ishjärta, som duktige grannen har tillverkat av hönsnät, vatten och en massa uppfinningsrikedom.

Hoppas vi ses snart igen Konka. Det måste vi...