Positiv förstärkning

I veckan har det känts som om luften gått ur mig. Min vanligtvis så energifyllda vardag har inte riktigt velat infinna sig och allt har bara varit "jobbigt". Vid stillasittande bränner det bakom ögonlocken och min kropp vill bara sova. Tankeverksamheten går på sparlåga. Fokusering och koncentrationskapaciteten är i det närmaste obefintlig.

Ny medicin. Är det den som spökar?

En liten gnutta av hopplöshet och frusteration i vårt familjehemsuppdrag har dessutom invaderat mitt inre. Jag har inte tänkt låta de känslorna ta överhanden utan försöker att acceptera och gå vidare. Hitta lösningar och göra så gott man kan. Mer än så går inte.

Saknar vår ambitiösa och drivande socialsekreterare vi hade tidigare. Man kände sig trygg att ha henne som mentor och bollplank. Nu är det nya kontakter och nya samarbetsparters som ska introduceras. Omstart och repetitioner. Tre steg tillbaka känns det som. Jobbigt, när jag är en sådan framåtskridande person, som gärna vill fokusera just framåt, inte på det som varit!

Får väl se den närmsta tiden som en plattform, där våra liv avstannat för en stund, för att senare fortsätta uppför trappan, när omgivningen hunnit ikapp. I mina tankar är vi snart redan uppe. På topp!

I veckan har vardagen kommit igång igen. Volleyboll- rid- fotbolls- och snowboardträningar ska matchas in i familjeschemat och varvas med kompisar, mat-tider och läxor. Det känns bra. Ingen brist på sysselsättning! :-) Hade ridledarmöte igår. Va i sporthallen en stund och tittade på alla barn som idrottade. Utvärderade min tid med barnen sent i går kväll, och kom fram till följande:

Många likhetstecken kan dras mellan "besvärliga" barn och hästar. Låter knasigt kanske - men så är det! Dessa individer, som klassas som "besvärliga", har inte förmågan att kunna visa oss att, de har något de vill säga oss på något annat sätt, än genom att vara utagerande och "jobbiga".

Hos hästen kan det vara att den vill säga att den har ont någonstans, att sadeln passar illa osv. Hos barnet är det ofta ett uppmärksamhetsbehov, ett rop om Se mig, Hör mig, Älska mig...

Oj, vad jag önskar att vi vuxna kunde förbättra vår förmåga, att lyfta fram det positiva i barnens beteenden, istället för att vara så duktiga på att tillrättavisa de oönskade beteendena. När barnens livserfarenhet säger dem, att de endast får de vuxnas odelade uppmärksamhet när de beter sig illa, så blir det ju det de kommer att göra, för att vi ska lyssna på dem. Och bry oss om...

Positiv förstärkning. Kan man kalla det så..? Uppmärksamma, beröm och finns där för barnet när det gör något bra, då tror jag att det kommer att bli DET som barnen vill sträva efter.

Hästen fungerar likadant. Tydlig gränssättning, konsekvens och beröm vid önskat beteende = trygg och glad häst.

Bestraffningar, ignorans och inkonsekvent behandling skapar bara oro, otrygghet och en osäkerhet hos dessa individer, som på sikt leder till större problem...

Vet att jag har läst någonstans att ett barns samvete inte börjar etableras på allvar förrän i fem års åldern. I tre årsåldern börjar det mogna fram, men inte förrän just innan skolåldern, kan barnet mentalt börja kontrollera sina handlingar, med hjälp av sitt samvete och sina egna förklaringar.

Tydligen så är ett samvete inte fullt etablerat och kan fungera självständigt - utan att påminnelser behövs - förrän i de senare tonåren, ibland inte förrän i 20-årsåldern!

Barn är ett livstidsprojekt!

Ta hand om varandra!
P o K/ Vekå