Till P i Skåne

Hejsan!

Mitt förra mail till dig, eller inlägg till din blogg rättare sagt, verkade göra dig rätt så upprörd. Jag beklagar det inträffade.

Synd att allmänheten endast fick ta del av den enkelriktade kommunikationen du valde, genom att endast publicera DIN version och ditt svar. Varför publicerade du inte det jag hade skrivit tro..?

På Lunarstorm hotar du folk med IP-spårningar, anmälningar osv. om man skriver något till dig som inte faller dig i smaken. Tål du inte konstruktiv kritik?

Uppenbarligen verkar du ha stora problem med din agression och den ilska du bär på. Bitterhet är något av det värsta som drabbar en människas personlighet, och du verkar ha det i överflöd..? Nej, jag känner inte dig och skulle inte för mitt liv slösa någon energi på att lyssna till ditt "eländes elände" och sjukdomsprat. Blir deppad bara av att läsa om det..! Eller egentligen är det inte DET som jag blir deppad över, utan det som jag nedan kommer att beskriva för dig.

Att man blir drabbad av sorg, sjukdom och besvikelse hör till Livet. Det är bara ingredienser som kryddar tillvaron, och uppkomsten av den totala smakupplevelsen i Livets gryta. Du verkar sakna en hel del kryddor, såsom ödmjukhet, förståelse, inlevelseförmåga, glädje och kärlek. Antingen har du totalt glömt att inhandla dessa i Livets erfarenhetsbutik, eller så har du inte fått dem tillgängliga pga felaktiga val eller recept i din "kokbok".

Det sorgliga är, när man som du valt att föda fram två barn, för att delta i din bittra smakupplevelse av Livet. Som vuxen förebild så påverkar du dem både direkt och indirekt. Hoppas dina barn mår och har det bra..? Hoppas dessutom att de tillbringar minst halva tiden hos sina fädrer, och att du gör allt som står i din makt, för att se till att kontakten dem emellan inte påverkas av, vad du har för relation till dem idag? Du låter väl inte din bitterhet gå ut över dem? De har ju inte själva valt Livet...

Vill gärna tro att du visar dem, att trots allt elände du tvingas leva med, så låter du inte det göra dig arg och utagerande. Du ger väl dem tron på att allt ordnar sig? Och att Lycka inte beror på hur man har det - utan hur man tar det? Du kränker väl inte dina barn? Du visar väl dem respekt? Du visar väl dem vänlighet och sätter tydliga gränser? Du hjälper väl dem? Och förbereder dem för Livet på bästa sätt? Visst gör du det..?

Visst ger du dem hopp? En god självbild? En tro på Det Goda hos alla? Visst ber du om hjälp om du känner att du inte klarar av det ensam? Eller låter du prestige och stolthet råda?

Hoppas verkligen på att du tar detta mail till dig och GÖR något åt din livssituation. Som jag sa innan: Ta av dig offer-kappan - den klär dig inte!

Vi ser dagligen svårt sjuka människor på TV, på nätet och läser om dem i tidningar, som trots sina sjukdomar både lever ett rikare liv, är gladare, är mer tacksamma, positiva, hjälpsamma och verkligen FÖRSÖKER med alla medel, att göra det bästa av sin livssituation. Gör du det?

Denna gång behöver du inte fundera på ifall jag är jag. Undertecknad är min riktiga identitet och inget annat. Jag har inget att dölja och behöver ej vara anonym.
Lycka till!

Veronica Isaksson, Norsjö