10 veckors väntan är över!!!

NU kan jag säga att Såret är läkt. Äntligen...! Behövs inget bandage längre. Det vätskar sig inte, ser torrt ut, och har endast en liten skorpa, som är nästan obetydlig. Oooo, vilken glädje!!!

Naturligtvis så ska något annat krångla. Men jag försöker tänka att kroppen gör väl en sak i taget..? Nu är Såret läkt, då tar den väl tag i något annat, som oxå behöver fixas till... Min förvridna mage, som inte har någon känsel från naveln och neråt mot hårkanten, är fortfarande öm och svullen. Har en stickande, molande känsla "där inne" som retas och svider. Hoppas och tror att det är nervändar, som försöker hitta varandra igen. Och att det är mina celler, som jobbar förtvivlat med att bli av med slaggprodukter och annat "skräp", som stör min kropp i anslutning till Såret. Visst låter det logiskt?

Idag blir det tandläkaren. Usch och bläää. Bet ju av en tand för någon vecka sedan, och har sen dess haft tandvärk till och från. Vågar inte tänka på vad slutnotan kommer att bli, efter att ha fått detta åtgärdat... Det stundar mot jul, och jag vill lägga slantar på julklappar istället!

I går deltog nr. 6 på sin första ridlektion. Det gick superbra! Tur hon har öron, för annars hade leendet gått runt huvudet! :-)

Take care, live life - be happy!

Snabba ryck

Redan fredag..? Oj, vad tiden går fort! Idag måste jag hinna redovisa en del försäljningsuppdrag. Pappersarbete vill jag inte ha hängandes över mig när det blir helg, så den högen ska jobbas bort! Handla, tvätta, städa och sist men inte minst Stallet! Vill ut i skogen och rida över stock och sten. Längtar verkligen... Vi får se hur modig jag känner mig senare idag. Såret är ju inte helt ok än, men vad tusan..?!


Lite snö har kommit. Äntligen! Har inte haft inspirationen till att börja dekorera trädgården med diverse julbelysning ännu. Men nu börjar det kännas aktuellt. :-) Den kommande julen blir speciell och annorlunda på många sätt och vis. Ser verkligen fram emot den!

Nu blir det kaffe. Och arbete!

Take care, live life - be happy!

Vara mer, och verka mindre.

Idag har jag haft en barnfri dag. Hela dagen. Även kvällen. Känner att man blir lite... jahapp... å vad ska jag göra nu då..? :-) Lite skön och väldigt ovanlig känsla... Vet inte riktigt vad jag trivs bäst med..? Tur man inte behöver välja! :-)

Lyssnade på avgångstalet som Stockholms biskop höll i eftermiddag. En mening som hon sa fastnade hos mig, när hon svarade på reporterns fråga om vad hon ska göra nu då? Hon sa: "Jag ska vara mer och verka mindre." Kort, konkret och väldigt uttömmande svar. Sånt gillar jag!

Vara mer, och verka mindre...

Jag vet av egen erfarenhet att "verkandet" gör en gott, så länge det hålls inom rimliga gränser. När arbetsdagarna börjar bli 10-12 timmar (å ibland mer) samt när helgerna sitter ihop med vardagen, då blir det inte bra! Man klarar av att jobba, eller "verka", så under en bestämd tid. Men inte hur länge som helst. Och speciellt inte, om ingen ljusning på arbetsbördan kommer, utan allt bara byggs på. Och blir värre och värre.

Att bara vara är underbart. Men man måste ha förmågan, av att kunna njuta av "varandet". Annars kan "att bara vara" bli till en plåga.

Understimulans, brist på företagsamhet och självdisciplin, kan nog leda till den rastlöshet jag tror många idag lider av. Arbetslösheten och ovissheten om ens framtid, skapar en otrygghet där de svaga behöver mycket stöd och hjälp. De starka som vägrar se svårigheterna, utan i stället ser möjligheterna, de blir dagens vinnare.

Jag har jobbat stenhårt idag på att övervinna min rädsla, för dessa alltför frekventa sjukhusbesök. Ångesten har verkligen kopplat sitt grepp om mig inför dessa besök, och jag måste hitta en lösning på att bli av med detta bekymmer! Jag har ju tack vare denna misslyckade operation lärt mig att hantera smärta betydligt bättre genom att "flytta tankarna". Gjorde ett litet experiment idag med att istället för att låta rädslan koppla sitt grepp om mig, så utmanade jag den. Låter knäppt kanske, men det funkade riktigt bra!

I tanken så gjorde jag mitt läkarbesök. Jag lät de ta hand om mitt sår, pensla med albothylen och hanterade smärtan och rädslan. Jag gick därifrån och allt hade gått superbra. I tanken alltså...

När stunden sen infann sig och jag skulle träffa vitrockarna, så befann jag mig redan hemma. Jag hade ju redan gått igenom det där och allt hade ju gått bra..! Jag tillät inte heller mig själv att analysera varje liten gest vitrockarna gjorde, eller vrida och vända på varje litet ord de sa. Utan tänkte bara: Allt går bra! De kan sitt jobb! Jag är i trygga händer...

Om jag själv på något sätt kan hjälpa till att vända detta elände, så ska jag ta mig tusan göra det!

Hoppas bara det vänder snart, det måste vända! Vågen pekar på under 60 kg igen... aptitbristen och sömnlösheten gör mig svag, och jag har inte tid med detta!

Take care, live life - be happy!

Avbockningar och val

Trots Albothyl-behandlingen har ingen förbättring i sårläkningsprocessen skett. Ännu. Har fått tips om grankåda. Funkar säkert! Har faktiskt tänkt tanken tidigare, men varit lite skeptisk.

I går var jag nära, så jättenära, att trotsa detta sårelände och bara göra det jag vill göra. Paula red en busig Farmarpojke, som lyckades bocka av henne i galoppen. Jag hade då tänkt hoppa upp i sadeln, för att sätta honom på plats. Förståndet tog tack och lov över och hindrade mig. Likt en tjurig unge, stampade jag med fötterna i marken, för att ge utlopp för min frusteration över att INTE kunna rida!

Det gick bra för Paula. Och Farmarpojken. Han kom och sprang till mig efter hans busbock. Valde inte att springa till stona (vilket fascinerade mig). Paulas självförtroende i sadeln fick sig naturligtvis en törn, och det måste vi jobba med en tid framöver...

I morgon kommer veterinären hit för att ta blodprov på Nypon. Vi ska kolla så att hon fortfarande är dräktig. Håll tummarna...

Här kommer mina val för dagen idag:

- Ska acceptera saker jag inte kan förändra, hur mycket jag än vill...
- Ska skicka glada, positiva och snälla tankar till mina fiender, med hopp om att även dom kan se framåt mot en ljusare framtid.
- Ska köra häst. Och njuta av min fina hingst.
- Ska påminna mina nära och kära om hur mycket jag älskar dem.
- Ska le och inte låta negativiteter ta energi ifrån mig.
- Ska visa att mina ord inte bara är ord.
- Ska berömma de som förtjänar det och skapa förutsättningar för att mina barn ska lyckas.
- Ska vara tacksam...

Take care, live life - be happy!

Stiltje i läkningen

Idag har de nya fönsterrutorna hämtats hem av min käre gamle far. Tre stycken ska bytas i vårt hus. Fukt och spindelnät(?) har letat sig in mellan isolerglasen och har stört utsikten genom dessa rutor. Nu kan det bara bli bättre!

Åkte i god tid till Skellefteå idag, innan mitt återbesök till läkaren. Ville på egen hand hinna strosa runt bland butikerna på Solbacken för att börja spana efter julklappar. Brukar ju vanligtvis ha gjort bort denna syssla innan första advent, och i år ska det inte bli något undantag på den punkten. Hatar verkligen stressen och hysterin kring julhandeln. Vill ge personliga, praktiska och användbara saker, som inte bara köpts in för att fylla sin plats under julgranen.

Gjorde faktiskt några fina fynd och jag ska strax börja slå in dem. Bara det snart blir tyst på övervåningen och inga nyfikna barn kommer nerför trapporna... :-)

Läkarbesöket blev jättejobbigt. Med tanke på den senaste tidens stiltje i sårläkningsprocessen, så hade jag förberett mig på eventuella åtgärder. Men mentalt var jag inte förberedd på läkarnas oro och förbryllning över varför mitt sår inte vill läka som det ska. Jag vill känna att de vet hur man ska göra för att allt ska bli bra. Jag vill känna mig trygg i deras beslut på vad de ska göra med mig. Jag gillar inte den ångest som infinner sig hos mig när t.o.m. läkarna erkänner, att de måste be om hjälp av andra läkare för att fyra ögon ser bättre än två. Jag gillar inte när de diskuterar ovanför mitt huvud om vad de tror borde funka i min behandling. Jag vill att de ska veta! Jag vill bli frisk! NU!

Hudändarna där jag snittats har inte haft möjlighet att kunna läka ihop pga svullnad efter de inre blödningarna. Glipan som bildades blev för stor. Svallkött har börjat bukta ut och det ser för jä-igt ut! Den ena läkaren sa till mig idag: "Du vet väl om att detta är en komplikation i sekundärläkningen efter operationen, som du borde få ekonomisk ersättning för från patientskadeförsäkringen?" Det kändes i och för sig bra när t o m dom säger så, men hur hjälper det mig nu..?

Som vanligt fick jag alternativ att välja bland. 1, Pensling med Albothyl (tror det hette så) i sårglipan för att påskynda nybildning av ny hud och dämpa uppkomsten av svallkött. 2, De skär upp nya snittytor, syr ihop och "gör om" alltihopa. Kunde knappt tänka där jag låg på britsen med alla vitrockar hängandes över mig. Min enda tanke var: Inga fler skalpeller skär i mig, så det fick bli Albothylen.

Det brände som eld. Sved som tusan, en lång tid efteråt dessutom. Svallköttet vitnade och jag undrar verkligen vad denna metod kommer att resultera i..? Nu måste jag in ett par gånger i veckan på Vårdcentralen för att upprepa denna procedur tills det har läkt ihop. Förhoppningsvis funkar det. Om inte, så finns det bara ett alternativ kvar...

Det var Såret och dess evighetshistoria. Sen var det ju lite annat oxå...

Blodansamlingen i buken ställer till med elände. Varför försvinner den inte?! Så länge Såret och denna hematom finns kvar, så kan vården inte sätta igång med att behandla problemen som fortfarande finns kvar - trots genomgången operation!

Jag vill så gärna tro att: jag läker, jag blir frisk, det ordnar sig, snart är allt bra igen... Men när?????

Deppat en stund under täcket i eftermiddag. Haft ont, ont, ont och bara varit ledsen och nere. Ryckte upp mig efter middagen och gick ut och jobbade lite för att trotsa smärtan och få tankarna på annat. Det gav resultat. För nu är belysningen till ridbanan på plats. Tyvärr nådde inte skarvsladden ända fram så att jag kunde provköra den, men i morgon! Då blir det ljust! Ska laga kontakten i skarvsladden som jag får skarva med. Då löser det sig. Ett problem mindre...

I morgon ska jag köra häst. Pussa på min Farmarpojke och bara göra roliga saker. Kinamat till middag har vi bestämt. Fredagsmys i soffan på kvällen och Såret, vitrockar och andra bekymmer ska inte få uppta plats i mitt liv under morgondagen. Det har jag nu bestämt!

Take care, live life - be happy!

Bakslag och upp igen.

Har inte riktigt tordas ta till mig att projekt vind-renovering verkligen är igång. Nu ska visst äntligen fönstren vara beställda, isoleringen i taket är snart på plats, drevningen med det inköpta lindrevet är påbörjat och snart kan elektrikern komma. Det går framåt! Oroar mig mest för golvet som verkligen behöver förstärkas. Det blir ingen vattensäng på övervåningen... det kan jag lova!

Idag får jag förhoppningsvis vinterdäcken på bilen. Har skickat ut ungarna för att storstäda och tvätta bilen. Det har blivit många avdrag på veckopengarna i veckan och nu behöver de jobba i kapp. :-) Vår bleknande kåpa på flaket ska få sig en omgång vax, då kanske färgen kommer åter.

Har påbörjat söndagsstädningen. Behöver baka idag - igen! En vecka räckte mjukkakorna. :-) Bra betyg, eller?

Nu är det snart 6 veckor sedan min operation. 6 veckor av en olidlig kamp mot kroppen. Viljan och önskan att bli frisk har hållit mig uppe. Det har tärt fruktansvärt på energiförrådet. Lagerstatusen har länge varit nere på varnande nivåer och nu måste insättningar börja ske!

Hade ett rejält bakslag i går kväll, som jag inte riktigt återhämtat mig från än. Hittar inte drivet och orken. Benen ville inte riktigt bära mig på vägen in från stallet, svetten pärlade sig i pannan, illamåendet gjorde sig påmint och det kändes som om hjärtat skulle hoppa ut ur bröstkorgen. Sömnen i natt har dessutom inte riktigt velat infinna sig. Vaknade efter ett med fruktansvärd magknip, yrsel och illamående.

Måste tänka glada tankar... detta går över... ska må bättre... måste må bra... vill så gärna. :-)

Sparlågan brinner

Nu börjar jag kunna se tendenser hur mitt framtida ärr kommer att se ut. Såret läker på bra nu. Det är fortfarande öppet, och jag måste ännu lägga om det två ggr per dag. Men bättre blir det.


Ärret kommer att göra min mage lite deformerad. För mig blir det som en symbolik för det h-vete jag varit tvungen att gå igenom. Det synliga ärret kan ändå aldrig nå upp till proportionerna av skadan som skett inom mig. Både mentalt och kroppsligt.


Känner mig verkligen på sparlåga. Kämpar förtvivlat för att hålla nosen ovanför vattenytan. Energireserven har varnat länge för sviktande lagerstatus.


De små, gnistrande diamanterna i vardagens kolsvarta mörker, greppar jag efter som en galen guldgrävare. De håller mig upprätt, tålmodigt väntande på Tillfället. Likt ett skadat lejon har jag gått till reträtt, men vänta bara...


När Tillfället kommer, då är jag beredd.

Idag ska jag fortsätta med höststädningen. Den dagen min kropp är redo för utomhusarbete ska inga "måsten" få hålla mig inomhus! Inga oputsade fönster, osorterade garderober, pappersarbete eller liknande inneaktiviteter, ska hålla mig inne. Då ska jag ut! :-)

P o K/ Vekå

På begäran...

... så kommer här en bild på Såret. Så här ser det ut idag! Bättre, visst? :-)

Val för dagen

Jag är fast övertygad om att vi utsätts inte för fler svårigheter än vad vi klarar av. Ens personlighet avgör hur man väljer att handskas med dem. En liten motgång för en, kan vara en stor för en annan. Vårt undermedvetna fascinerar mig. Det överraskar mig med känslor, intryck och impulser. Dagar när jag väljer att noga lyssna inåt, är oftast de dagar som ger mig mest.

Gruvar du dig för något? Gör det genast!

Så mycket energi man har slösat på att oroa sig för saker och ting. Visst bör man ha ett öppet sinne och vara förberedd på att negativiteter kan komma. Men varför ta ut oro i förskott? Bättre att fokusera på här och nu och ta tag i problem när de väl dyker upp. Hur lätt är det annars att ta vara på och njuta av livet? Just nu..?

Visst, jag har en massa elände att brottas med. Såret. Som aldrig läker. Som måste läggas om två gånger/dag. Som ömmar, stramar och bråkar med mig. Som gör att jag känner mig oattraktiv, äcklig och sjuklig. Min onda och spända buk. Som gör att jag känner mig havande i nionde månaden. Men....

Jag väljer att vara glad för att:

Jag kan nu gå upprätt.
Jag kan göra toabesök utan alltför stora problem.
Jag kan köra bil.
Jag kan ha ridlektioner.
Jag kan baka. Och laga mat. Och städa.
Pappersarbetet tar inte musten ur mig.
Jag kan se en hel film och fokusera på innehållet i den.
Jag kan med tankens kraft välja bort min smärta.
Jag kan glädja människor. Och hjälpa dem efter bästa förmåga.
Jag kan vara ett stöd för andra.

Med ovan nämnda positiviteter så är faktiskt livet ganska härligt! :-)

Take care, live life - be happy!

Flyttning

Såret läker på fint. Smärtan, som tidigare i högsta grad kommit därifrån, har nu överröstats av den inifrån buken. Från att tidigare ha haft (precis som många andra kvinnor i min ålder) en liten putmage att klämma på, så är magen numera som en alltför uppblåst ballong. Stenhård och svullen. Finns inte mycket att "ta tag i" här inte... :-) försöker se det komiska i detta...

Nå väl, det ska väl bli ordning på detta med så småningom. Känner mig dock som en stel planka, då minsta rörelse för att vika ihop kroppen något smärtar oerhört. Vill inte på något sätt minska volymen inne i buken. Hmm. Nu flyttar jag fokus till detta område och ska bli smärtfri. Så e de bara...

Take care, live life - be happy!

Tanken segrar.

Helt ok sömn i natt. Tack för det! :-)

Min kära R följde mig till stan idag. För första gången på länge upplevde jag äntligen att de inom sjukvården tog mina besvär på riktigt allvar. Fick idag besked via post, att det de plockade ut ur mig vid operationen var helt friskt och fint. Trodde inte mina ögon! Bra visserligen, men ännu ett bevis på vilken felbedömning och feldiagnostisering jag har fått.

Fick inte träffa rätt doktor heller. Hon var tvungen gå på möte. Den jag träffade var dock bra och tog sig tiden jag krävde att få. Många prover togs, som vanligt. Djupet i såret har krympt lite. Är nu ´bara´ 2 cm djupt. Det betyder alltså att det har läkt på bra inifrån sedan i tisdags. Smärtan som jag nu upplever som mer stickande och brännade, är som jag redan trott, en del av läkningsprocessen. Nervtrådar ska hitta varandra igen, muskler ska helas och bindväv och hinnor återskapas.

De fascinerades över hur bra det ändå verkar läka och jag tror det beror på mitt ´jävlar anamma´! :-)

Tyvärr har inget förändrats inne i min buk. Problemen där kvarstår, oförändrat sedan sist. Försöker tänka att jag fokuserar på en sak i taget. Mitt otäcka sår har fått 95% av mina tankar. Vi lagar det först, sen tar jag det andra. För frisk ska jag bli!

Om två veckor är nästa återbesök inplanerat. Innan dess ska mycket ha hänt och vägen mot Tillfrisknandet ska närma sig slutet.

I morse var det förresten rimfrost ute. Vintern måste dröja. Vill hinna uppleva hösten på riktigt.

I morgon blir det hopptävling för min Farmarpojke. Oj, va spännande det ska bli! Måste ladda videokameran och filma lite. I morgon ska jag pussa på honom. Inandas doften och se om han minns mig. Saknar honom sååå...


Take care, live life - be happy!

Ge mig kraft!

Idag blir det inga äckel-päckel-bilder. :-) Skulle jag ta någon sådan bild skulle den tyvärr se lite värre ut än den förra, för nu glipar såret ännu mer.

Har varit på VC på förmiddagen och vare sig sköterskan eller doktorn ville ens röra i närheten av såret. De bara "gluttade" lite försiktigt i närheten, rynkade på näsan och ryggade tillbaka, konstaterandes att "Så DÄR ska det inte vara..." Nej men bravo, det har jag för länge sen förstått..! Suck...

Nu är jag hemma. Packar lite förnödenheter som jag ska ha med mig till Lasarettet. Nu lägger de visst in mig på kirurgen. Undrar vad de tänker göra med mig..? Med ett förtroende för sjukvården som var väldigt naggat i kanterna sedan innan, så känns detta INTE bra. Ångesten gör sig starkt påmind och jag undrar vars ifrån jag ska hämta kraft för att ta mig igenom detta.

Wish me luck!

P o K/ Vekå