Idag har de nya fönsterrutorna hämtats hem av min käre gamle far. Tre stycken ska bytas i vårt hus. Fukt och spindelnät(?) har letat sig in mellan isolerglasen och har stört utsikten genom dessa rutor. Nu kan det bara bli bättre!
Åkte i god tid till Skellefteå idag, innan mitt återbesök till läkaren. Ville på egen hand hinna strosa runt bland butikerna på Solbacken för att börja spana efter julklappar. Brukar ju vanligtvis ha gjort bort denna syssla innan första advent, och i år ska det inte bli något undantag på den punkten. Hatar verkligen stressen och hysterin kring julhandeln. Vill ge personliga, praktiska och användbara saker, som inte bara köpts in för att fylla sin plats under julgranen.
Gjorde faktiskt några fina fynd och jag ska strax börja slå in dem. Bara det snart blir tyst på övervåningen och inga nyfikna barn kommer nerför trapporna... :-)
Läkarbesöket blev jättejobbigt. Med tanke på den senaste tidens stiltje i sårläkningsprocessen, så hade jag förberett mig på eventuella åtgärder. Men mentalt var jag inte förberedd på läkarnas oro och förbryllning över varför mitt sår inte vill läka som det ska. Jag vill känna att de vet hur man ska göra för att allt ska bli bra. Jag vill känna mig trygg i deras beslut på vad de ska göra med mig. Jag gillar inte den ångest som infinner sig hos mig när t.o.m. läkarna erkänner, att de måste be om hjälp av andra läkare för att fyra ögon ser bättre än två. Jag gillar inte när de diskuterar ovanför mitt huvud om vad de tror borde funka i min behandling. Jag vill att de ska veta! Jag vill bli frisk! NU!
Hudändarna där jag snittats har inte haft möjlighet att kunna läka ihop pga svullnad efter de inre blödningarna. Glipan som bildades blev för stor. Svallkött har börjat bukta ut och det ser för jä-igt ut! Den ena läkaren sa till mig idag: "Du vet väl om att detta är en komplikation i sekundärläkningen efter operationen, som du borde få ekonomisk ersättning för från patientskadeförsäkringen?" Det kändes i och för sig bra när t o m dom säger så, men hur hjälper det mig nu..?
Som vanligt fick jag alternativ att välja bland. 1, Pensling med Albothyl (tror det hette så) i sårglipan för att påskynda nybildning av ny hud och dämpa uppkomsten av svallkött. 2, De skär upp nya snittytor, syr ihop och "gör om" alltihopa. Kunde knappt tänka där jag låg på britsen med alla vitrockar hängandes över mig. Min enda tanke var: Inga fler skalpeller skär i mig, så det fick bli Albothylen.
Det brände som eld. Sved som tusan, en lång tid efteråt dessutom. Svallköttet vitnade och jag undrar verkligen vad denna metod kommer att resultera i..? Nu måste jag in ett par gånger i veckan på Vårdcentralen för att upprepa denna procedur tills det har läkt ihop. Förhoppningsvis funkar det. Om inte, så finns det bara ett alternativ kvar...
Det var Såret och dess evighetshistoria. Sen var det ju lite annat oxå...
Blodansamlingen i buken ställer till med elände. Varför försvinner den inte?! Så länge Såret och denna hematom finns kvar, så kan vården inte sätta igång med att behandla problemen som fortfarande finns kvar - trots genomgången operation!
Jag vill så gärna tro att: jag läker, jag blir frisk, det ordnar sig, snart är allt bra igen... Men när?????
Deppat en stund under täcket i eftermiddag. Haft ont, ont, ont och bara varit ledsen och nere. Ryckte upp mig efter middagen och gick ut och jobbade lite för att trotsa smärtan och få tankarna på annat. Det gav resultat. För nu är belysningen till ridbanan på plats. Tyvärr nådde inte skarvsladden ända fram så att jag kunde provköra den, men i morgon! Då blir det ljust! Ska laga kontakten i skarvsladden som jag får skarva med. Då löser det sig. Ett problem mindre...
I morgon ska jag köra häst. Pussa på min Farmarpojke och bara göra roliga saker. Kinamat till middag har vi bestämt. Fredagsmys i soffan på kvällen och Såret, vitrockar och andra bekymmer ska inte få uppta plats i mitt liv under morgondagen. Det har jag nu bestämt!
Take care, live life - be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar