Vara mer, och verka mindre.

Idag har jag haft en barnfri dag. Hela dagen. Även kvällen. Känner att man blir lite... jahapp... å vad ska jag göra nu då..? :-) Lite skön och väldigt ovanlig känsla... Vet inte riktigt vad jag trivs bäst med..? Tur man inte behöver välja! :-)

Lyssnade på avgångstalet som Stockholms biskop höll i eftermiddag. En mening som hon sa fastnade hos mig, när hon svarade på reporterns fråga om vad hon ska göra nu då? Hon sa: "Jag ska vara mer och verka mindre." Kort, konkret och väldigt uttömmande svar. Sånt gillar jag!

Vara mer, och verka mindre...

Jag vet av egen erfarenhet att "verkandet" gör en gott, så länge det hålls inom rimliga gränser. När arbetsdagarna börjar bli 10-12 timmar (å ibland mer) samt när helgerna sitter ihop med vardagen, då blir det inte bra! Man klarar av att jobba, eller "verka", så under en bestämd tid. Men inte hur länge som helst. Och speciellt inte, om ingen ljusning på arbetsbördan kommer, utan allt bara byggs på. Och blir värre och värre.

Att bara vara är underbart. Men man måste ha förmågan, av att kunna njuta av "varandet". Annars kan "att bara vara" bli till en plåga.

Understimulans, brist på företagsamhet och självdisciplin, kan nog leda till den rastlöshet jag tror många idag lider av. Arbetslösheten och ovissheten om ens framtid, skapar en otrygghet där de svaga behöver mycket stöd och hjälp. De starka som vägrar se svårigheterna, utan i stället ser möjligheterna, de blir dagens vinnare.

Jag har jobbat stenhårt idag på att övervinna min rädsla, för dessa alltför frekventa sjukhusbesök. Ångesten har verkligen kopplat sitt grepp om mig inför dessa besök, och jag måste hitta en lösning på att bli av med detta bekymmer! Jag har ju tack vare denna misslyckade operation lärt mig att hantera smärta betydligt bättre genom att "flytta tankarna". Gjorde ett litet experiment idag med att istället för att låta rädslan koppla sitt grepp om mig, så utmanade jag den. Låter knäppt kanske, men det funkade riktigt bra!

I tanken så gjorde jag mitt läkarbesök. Jag lät de ta hand om mitt sår, pensla med albothylen och hanterade smärtan och rädslan. Jag gick därifrån och allt hade gått superbra. I tanken alltså...

När stunden sen infann sig och jag skulle träffa vitrockarna, så befann jag mig redan hemma. Jag hade ju redan gått igenom det där och allt hade ju gått bra..! Jag tillät inte heller mig själv att analysera varje liten gest vitrockarna gjorde, eller vrida och vända på varje litet ord de sa. Utan tänkte bara: Allt går bra! De kan sitt jobb! Jag är i trygga händer...

Om jag själv på något sätt kan hjälpa till att vända detta elände, så ska jag ta mig tusan göra det!

Hoppas bara det vänder snart, det måste vända! Vågen pekar på under 60 kg igen... aptitbristen och sömnlösheten gör mig svag, och jag har inte tid med detta!

Take care, live life - be happy!