Fick höra talas om ett livsöde härom dagen. Ett tragiskt sådant. Det sorgliga med det är, att jag vet att det förekommer i allt för många hem. Maktlös står man och tittar på. Oförmögen att nå fram med sitt budskap.
När ens oro och omsorg förknippas med tjat, och ens vädjande önskemål förvandlas till nonsens, vad ska man då göra..? Ge upp...? Försöka lite till - igen. Och igen. Och igen..?
Läser så ofta om människor, som efter nära döden upplevelser, kommer till insikt om både det ena och det andra. De lär sig bejaka livet. Vara tacksamma. Uppskatta allt vad livet har att erbjuda och fram för allt: att LEVA här och nu.
Varför måste man vara tvungen att gå i genom något sådant för att inse det..?
När jag på ålderns höst hamnar på "hemmet", då vill jag sitta där och kunna glädjas åt allt jag fått uppleva. Jag vill slippa få ångra allt, jag inte tog mig tid till att prova på. Hungern efter upplevelser, törsten efter kunskap och viljan att aldrig någonsin låta mig nedslås, den ska finnas där även då.
Har förstått nu varför jag så ofta blir frustrerad över människors oföretagsamhet. De som säger sig inte har något att göra, eller de som lägger skulden på andra för att projekt avstannat, och de som vägrar se sin egen del i när saker och ting inte går som de har tänkt sig. Jag hatar att se när tiden vi har fått tilldelad i livet bara sitts av. När den inte tas tillvara på. När förmågor inte nyttjas, eller när möjligheter nonchaleras.
Det gör mig upprörd. Meningslöst? Kanske... Men jag kan inte rå för att jag känner så.... :-)
Vänta inte tills pensionen med att göra det du vill. Skjut inte upp trevligheter. Upplev dem nu! Varför vänta..?
Take care, live life - be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar