Våga vägra vara osynlig

Körträningen gick superbra. Fick flera Aha-upplevelser och nu känns det ännu mer inspirerande att fortsätta min gemensamma resa mot nya mål med min Farmarpojke.

Har funderat en hel del på detta med kvalitet och kvantitet i kväll. Tankar kring förhållningssätt gentemot handlingskraftiga och nytänkande individer i vårt samhälle, upptar även en del plats i mitt inre. Undrar om Jantelagen spökar lite..?

Vet att jag någonstans har läst att vi nu för tiden ofta "navigerar efter kölvattnet snarare än efter en fyr i fjärran framför oss". Det betyder att vi mer förhåller oss till hur vi inte ska vara, än hur vi ska försöka vara. En resa utförd på det sättet tror jag blir vinglig, ofokuserad och mållös.

Människor som ger intryck av att vara säkra på sin sak, som tror på det de brinner för, som har ett tydligt mål i sikte, som är beredd att satsa för att nå sina drömmars mål, vill jag ge en extra varm eloge till i kväll.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv...

Minns berättelsen om Lisa (kallar henne så här). Folk tyckte hon uppträdde respektlöst mot allt och alla. I mina ögon var det bara ett sätt för henne att ropa på hjälp. Genom att väcka avsky och fruktan hos andra försökte hon kommunicera i syfte om att bli sedd.

Lisa accepterade inte osynligheten. Hon tyckte inte att hon fick den plats hon borde vara värd. I de yngre tonåren är detta bland det värsta som kan hända ett barn.

Att inte bli sedd är att bli förvägrad hjälpen att bygga sig en sann identitet. Den hjälpen får man genom ärliga reaktioner, andras mod att våga bry sig, genom bejakanden såväl som genom gränssättning.

Vuxna som i TV-soffan halvhjärtat lyssnar till sina barns berättelser och drömmar, som bakom tidningen mumlar ett snabbt svar på deras frågor i det enda syftet att slippa bli störd, eller som suckande och oengagerat ifrågasätter barnets tankar och ideer, de skulle jag vilja ruska om ordentligt!!!

Får man inte den uppmärksamhet som man känner sig ha rätt till att få, så tvingas man stjäla sig till den. När människor förvägras att bli sedda stegras vreden inom en. Se mig , annars ÄR jag inte!!!

Lisas historia har ett gott slut. I ett annat familjehem har Lisa fått sinnesro, den uppskattning och kärlek hon så väl behöver, ramar och förhållningssätt att rätta sig efter, och en ömsesidig, respektfull kommunikation med andra vuxna. Lisa ska snart fylla 18 och familjehemslivet börjat gå mot sitt slut.

Lisa tillbringar knappt en bråkdel av sin tid i familjehemmet, i jämförelse med den tid hon hade med sina biologiska föräldrar. Men denna tid var ändå så mycket mer givande. Kvalitet i stället för kvantitet.