Barn gör som vi gör och inte som vi säger åt dem att göra. Så är det. Till 100%. Bryter man mot detta så får man höra det från dem. Om och om igen.
På familjerådet för ett bra tag sedan, fick jag uppmaningen att leva som jag lär. Med mina änglar till ungar i närheten, så gör jag det. Hela tiden. Efter bästa förmåga och så mycket jag orkar.
Gentemot mig själv och ibland även mot andra vuxna, så slarvar jag dock. Jag anser att vi vuxna redan bör ha skapat oss de värderingar och uppfattningar som identifierar oss. En annan vuxens handlingar och värdegrunder, borde inte påverka oss så starkt, eller..?
Visst kan man ifrågasätta folks ställningstagande och åsikter, men viktigast är väl ändå att repektera skillnader och olikheter? Vad som fungerar för en annan kanske inte fungerar för mig, och vice versa.
Fokus borde väl ändå vara på vad man själv känner sig nöjd med, i förhållande till de i ens omedelbara närhet..? Kompromisslöst förhandlande, där alla bör känna att de fått lika stor del av "kakan", är min melodi.
I går fick jag, sittandes i bilen till ljudet av varningssignalen för bilbältet, i telefon höra att "Jaha, du är en sådan där...? En sån som säger till barnen att använda bilbältet, men själv aldrig gör det..?" "Lever du inte som du lär..?!" Detta uttalande var som ett slag i magen. Kanske för att det tog mitt i prick, men kanske även för att jag var fullt medveten om mitt slarv... behövde inte ironiskt få det slängt i ansiktet!
Jag kämpar, gör allt för mina barn, sliter mitt hår för att skaffa dem värderingar, självkänslor och emotionell kompetens högt över det normala. Jag behöver inte få höra nedlåtande kommentarer av detta slag! Jag förtjänar de inte!
Tänk på vad ni säger, så att ni inte säger det ni tänker!
Tack och lov så fungerar mitt Livsfilter fortfarande. Beroende på dagsformen så anpassar jag tätheten i mitt filter. Bra dagar kan uttalanden som ovan passera genom filtret ganska obemärkt, men ibland fångas de upp. Och då måste jag agera!
I går blev jag tillfrågad om ännu ett förtroendeuppdrag och en tjänst av lite speciell art. Jag känner mig hedrad och enormt stolt över att bli tillfrågad. En av anledningarna till varför de valt just mig, är för att de ansåg mig vara handlingskraftig.
Uppdraget har en politisk aspekt. Kanske har jag varit för kritisk till handfallna, ordsprutande byråkrater, som babblar en massa och inte SKAPAR något? Blir vansinnig på Tomma tunnor som skramlar, och mycket prat och lite verkstad.
Stå inte bara där - gör något!
För mig är ord bara ord, ända tills den dagen de bevisas i handling. Är det fel att tänka så? Jag tycker inte det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar