Åkte till Skellefteå i eftermiddag för att data och snacka lite syskonprat med storebror. Vi träffs alldeles för sällan.... måste åtgärdas! Trevligt va det iaf och mycket skönt att få lite vuxentid på egen hand.
Pratade gamla minnen och jag kom av någon anledning ihåg ett större antal mindre trevliga sådana, från tiden innan skolåldern. Av någon anledning sökte jag mig på den tiden gärna till umgänge med killar. Gärna lite äldre sådana. De lurade ofta i väg mig på olika hyss, som de utförde, men som jag fick skulden för.
En gång lekte vi indianer. De var starka, modiga krigare och jag var en liten inkräktare som de band fast vid "totempålen" (en gammal tall). Minns hur det vit/rosa plast-hopprepet, som de bundit fast mig med, skar in i mina hand- och fotleder. Minns även hur jag förgäves försökte hitta en positiv känsla och förstå det roliga i den leken. Men den infann sig aldrig.
Minns även blickarna och skratten som ekade i skogen, när de högljudda och modiga krigarna såg att deras fastbundna inkräktare kissade på sig av rädsla, och hur de pekade och hånade de stora tårarna som rann ner för mina kinder.
Jag minns inte riktigt hur jag kom mig därifrån. Jag tror att en äldre dam, som bodde i pensionärslägenheterna i närheten av skogen, kom och knöt lös mig. Vet att jag blev hemskt biten av mygg och myror. Hade ju ingen chans att schasa bort dem där jag stod, fastbunden. Värst var ändå smärtan från plasthandtagen ytterst på hopprepet, som skar in mot mina smala skenben vid varje försök att ta mig lös.
Det där var sommaren när jag blev fem år. Eller kanske sex. Är inte riktigt säker på året...
På vintern hände en annan incident. Trots den terror detta grabbgäng utsatte mig för stundvis, så kunde jag inte hålla mig borta från dem. Minns en snögrotta. En stor sådan, som man kunde stå upprätt inne i. Jag vet att jag var rädd för att gå in i den, men på något sätt lyckades de ändå lura in mig dit.
Minns skräcken och paniken, som infann sig när de blockerade in-/utgången till grottan. Jag skrek som besatt. Jag tror egentligen inte det rörde sig om så lång stund, innan de släppte ut mig igen. Men det var fruktansvärt! Sekunderna kändes som timmar...
Varför berättar jag detta..? Jo, jag vill säga er det här:
Barn kan bete sig fruktansvärt hemskt mot varandra. Speciellt när inga vuxna finns i närheten. Snälla... engagera er i era barns lekar och aktiviteter. Be dem berätta vad de pysslat med när de varit ute och lekt på egen hand. Lyssna på dem. Läs av dem. Tro på det de säger...
Det finns inget som är så hemskt för ett barn, som känslan av att inte bli uppmärksammad eller betrodd...
Take care, live life - be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar