I senaste ridsport läste jag en artikel som verkligen fångade mitt intresse. Den handlade om att många av oss, som har ett starkt hästintresse, får det ofta ifrågasatt.
Hästar väcker starka känslor. Och det kan också den livstil som följer med hästägandet göra. Det engagemang som krävs att äga häst tar tid och plats, oftast så mycket att andra inte kan förstå hur det kan vara värt det.
Som hästägare får man ofta utstå gliringar och ifrågasättanden om det som är oss så kärt - hästen. Många av oss hästägare lever för våra hästar. Vi kan inte tänka oss ett liv utan dem. Detta gör att det blir mindre tid över för annat - och andra.
På elitnivå är det nog inte så många som blir ifrågasatta, men för oss som rider och tävlar på hobbynivå är det värre. Med största säkerthet så tror jag att, det är den omsorg som hästen kräver som provocerar. En golfbag kan man ställa bort i några dagar utan problem, men en häst kan man inte strunta i. Ansvaret för hästen skapar ett starkt konkurrensförhållande.
I artikeln skriver dem att ha häst är nästan som att ha två familjer. Stallet blir som en familj utanför familjen. Man delar ett ansvar med de andra i stallet. Nästan som att ha barn med någon annan. Detta kan förklara hästmänniskors efterhängsna känslor av skuld eller att vara uppsplittrad.
Som kvinna utsätts man ofta för känslan av att trycket är större på kvinnan, än på mannen. Som kvinna förutsätts man sätta familjen främst, eller åtminstone i centrum. Hästägandet kan vara ett "hot" mot denna ordning.
Den vuxna kvinnan som fortsätter med hästar har ofta sidor som handlingskraft och ledarförmåga, egenskaper som än i dag inte ses som så värst kvinnliga. (Nu kommer jag säkert att få en massa kommentarer från arga män efter dessa rader...) :-)
Jag vacklar ofta i mitt hästägande. Inte pga av vacklande intresse för dessa underbara djur - utan just pga av problematiken jag beskriver ovan. Ska det behöva vara så...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar