En socialt öppen människa som jag, är alltid intresserad och nyfiken på andra människor. Tyvärr har jag en dum förmåga att sätta etiketter på folk och lägga in dem i "fack" ganska omgående. Det positiva är dock, att jag samtidigt kan vara väldigt flexibel och snabbt ändra "etiketten" eller "facket" jag stoppat dessa personligheter i. Men jag vill göra det själv, och låter mig inte så gärna styras av andras åsikter.
För en tid sedan träffade jag en jätteintressant personlighet. Hon var som en spegelbild av mig själv. Hon hade ett djup, en innerlighet, en öppenhet och ett "driv" av sällan beskådat slag. Det jag kände igen mig själv mest i, var övertygelsen om att våra tankar styr våra liv. Hon hade samma värdegrunder som mig, när det gäller respekt, ödmjukhet, öppenhet, vikten av att kunna kommunicera och att se varandra. Tala med varandra istället för om varandra...
Vi har lyckats hålla kontakten genom åren. Hörs av då och då via facebook, msn, telefon eller mail. Uppskattar pratstunderna vi har, som ger mig infallsvinklar och och syner på saker som jag har svårt för att se ibland.
För en kort tid sen träffades vi igen. Det hade då gått ganska många år sedan sist. Mötet var inte planerat och så här i efterhand var det nog väldigt bra...
Nästan ingenting av det hon berättat för mig om hennes liv verkade vara sant. Med många mil emellan oss och inga andra gemensamma bekanta, så är det ju svårt att "hålla koll" på om det den andre berättar, är sant eller inte. Varför ska man ens behöva fundera över det...? Man måste väl ändå kunna utgå från att folk talar sanning?
Hon gick sida vid sida med en man, som verkade fruktansvärt dominant. Det hördes och syntes både i hans ord och handlingar. Min "vän" var tydligen tillsammans med en karl, som jag efter ca 1,5 timmes pratstund med dessa tu, snabbt kunde konstatera var en mansgris utan dess like, med ett stort kontrollbehov, och en syn på kvinnor som inte var speciellt vacker...
Och hon som påstått sig ha full koll på sitt liv... Trivdes med sin karl, sina vänner och sitt jobb. Något jobb hade hon inte ens. Vännerna hade försvunnit i samma veva denna mansgris började styra och ställa över henne, och trivseln dem emellan fanns inte överhuvudtaget! Jag såg den då inte.
Efter detta möte har jag inte hört av henne... Jag är besviken över hennes lögner, men samtidgt lite orolig. Kommer hon sig inte därifrån? Är hon ett misshandelsoffer?
Jag har skickat ett mail, men inte fått något svar. Det var ett kort, konkret mail. Utan anklagelser och för mycket frågor. Varför hör hon inte av sig? Är skammen för stor?
Ibland när man ertappas, blir påkommen med en lögn, det kan vara både av mindre och större variant, så säger reaktionen man sänder ut ganska mycket. Ärligast och bäst är att omedelbart erkänna sin "dumhet" och på ett så mänskligt sätt som möjligt, förklara varför man gjorde som man gjorde.
Då brukar förlåtelsen komma ganska snart...
Lär dig livets stora gåta: Älska, glömma och förlåta.
Nu har det gått så pass lång tid, så jag vet inte längre om jag kan förlåta... Eller ens vill. När lögner kommer fram så börjar jag tveklöst att ifrågasätta allt man har upplevt tillsammans. Vad är sant? Och inte?
Den som lever får se.
Take care, live life - be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar