Arv eller miljö?

I går hade jag en fantastiskt trevlig dag på jobbet. Jag har konstaterat att jag har världens bästa arbetsplatser: Systembolaget och uppdragstagare åt Norsjö Kommun med möjlighet att jobba hemma.

Jag har verkligen "service" inbyggt i mig. Älskar service-yrket. Kundkontakten är något jag verkligen saknat, under tiden jag varit borta från den. Det upptäckte jag igår. Jag är så tacksam, så otroligt tacksam för det liv jag lever...

Vardagens små vägbulor gör bara tillvaron mer "kryddad". Hur underhållande är en bred raksträcka, utan farthinder, med höga viltstängsel och med bra musik på stereon hela tiden...? Inte mycket va..? Bekväm - ja! Trygg - ja! Men fy så tråkig....

Ibland, när tillvaron känns som mörkast, och hoppet om förbättring känns mer avlägset än nära, så kan känslan av apati och uppgivenhet ta över ens inre. Vad är det hos vissa, som gör att de aldrig låter sig hamna där? Långt där nere i Hopplöshetens Träsk? Är det en medfödd jävlar-anamma-instinkt? Eller är det en inlärd förmåga att vägra ge upp? Är det miljö eller arv? (som de brukar säga på radion) :-)

Jag tror att det är lite av varje.

Jag försöker i alla fall förmedla att vi har alla ett val. Vi väljer själva till stor del hur vi ska må. Visst kan man vara ett offer för orättvis behandling, men..... Det är ändå vi själva, som väljer hur mycket av det som vi har varit med om, som ska få avspegla sig i vår vardag.

För drygt ett år sedan hörde jag en drygt tio-årig kille uttala orden: "Livet är orättvist!" Detta uttalande etsade sig fast hos mig. Ansiktsuttrycket pojken hade, kroppshållningen och tonläget i hans röst, tydde till 100% på att han verkligen menade det.

Vad inger det för hopp om framtiden, hos ett tio-årigt barn, när de är fullt övertygade om att Livet är orättvist...???

Mina egna barn är fullt övertygade om att de kan bli precis vad som helst. Det finns inga begränsningar. De enda begränsningar som finns, är om de slutar tro på sin egen kapacitet.

Min uppgift som förälder, är att se till att denna tro etsar sig fast, djupt i deras inre. De är fantastiska. De kan om de vill. De är värdefulla och de är älskade. Detta ska inga barn behöva tvivla på. Detta är deras rättighet!

Upplever barnen känslan jag beskriver ovan, så ska de aldrig behöva känna sig orättvist behandlade. Då accepterar de inget annat. För de vet vad de har rätt till...

I morse vaknade jag kallsvettig, med känslan i kroppen att jag borde kunna göra mer. Fler behöver min hjälp och jag kan hjälpa. Var ska jag börja? Jag börjar med Bloggen. :-)

Djupa tankar i början på denna dag. Kanske min knasiga sömn den senaste tiden ställer till det i hjärnhalvorna. Jag vet inte. Inget föl änn. Känner mig enformig i detta besked: Inget föl ännu. Ska inte oroa mig. Det kommer när det kommer...

Väntande Paula borstar båsig och tjock Nypon.

Vi slaktade en tjur som gjort illa sig i helgen. Höstens slakt är snart borta ur frysen, så detta blir ett lagomt tillskott. Har konstaterat att denna gång blir det betydligt mera köttfärs. Nog för att våra ungar gillar stek och köttgryta, men köttfärsen går ju att göra så mycket med i matväg.


Ingen mattläggare igår. Han kommer idag i stället. Malin har tagit över Paulas sjukdom och håller sig hemma idag. Ruggit väder ute idag, men jag ser ändå fram emot två turer med liten och stor häst i vagnen. Det ska bli skönt. Kanske känslan av att jag borde kunna göra mer försvinner då...? eller åtminstone dämpas lite...?

Ta hand om varandra!

P o K / Vekå