Förkylningen har slagit klorna i mig rejält. Näsdropp, nysningar och värk i kroppen. Dumtjurig som jag kan va ibland, vägrar jag se mig besegrad av snuvan. Hade en effektiv dag igår; vårstädade klart i alla blomrabatter, rensade i tvättstugan och hann även med att löshoppa min hingst på ridklubben under dagen.
Löshoppningen var fantastiskt rolig. Farmarpojken vet precis vad den går ut på, så jag klarar det själv nu, utan medhjälpare. Han har verkligen utvecklats mycket i hoppningen. Han taxerar bättre, hoppar klokare och orkar betydligt mer nu. Några skutt över 120 cm tog han lekande lätt. Ju högre hinder, desto finare hoppar han.
Eftermiddagen ägnades åt familjen. Gjorde en fantastiskt god fiskgratäng till middag, som verkligen blev uppskattad. Jag har nu lyckats med, att få alla barnen i huset till att faktiskt inse, att fisk är gott! Det beror bara på hur man tillagar den! Nu låter det i alla fall inte: "Neeej, pust, stånk och stöööön" när jag svarar på frågan om "Vad blire för mat?" och svaret blir "Fisk".
Fotbolls-tränings-skjutsar avlöstes med städning, och kvällen avslutades med familjeråd. Jag är lika fascinerad varje gång, över att ungarna faktiskt ser fram emot dessa familjeråd. Ibland tycker jag att jag är lite väl "tjatig" och upprepande på dessa sammankomster, men tydligen går det hem... Ris- och ros-momentet är en av höjdpunkterna, och barnen lägger stort engagemang vid dessa utmärkelser. :-)
Inget föl än. Behöver jag säga någe mer..?
Vill avsluta med några rader om vikten av att ha konsekventa och tydliga regler och ramar för våra barn. Jag får ofta uppleva barn, som vuxit upp i hem bland "trötta" föräldrar, där det dåliga samvetet över bristande tid, ork och engagemang för sina barn, har resulterat i en typ av "fri" uppfostran, där prylar och pengar har fungerat som substitut för känslor.
Dessa barn växer ofta upp med en stor förtroendebrist och respektlöshet gentemot vuxna. (och nadra med för den delen) Självbevarelsedriften och överlevnadsinstinkten gör ungarna till självcentrerade och egotrippade. Dryg, respektlös, självisk, ouppfostad, omsorgslös och uppkäftig, är benämningar dessa barn ofta får.
Vems fel är det, att det blir så här? Är det barnens? NEJ. Det är vi vuxnas! Framför allt föräldrarnas "fel".
Barn har naturligtvis sina personligheter, som ibland kan vara lite "speciella", men det är ingen ursäkt för deras respektlösa beteende. Har barnet någon diagnos t.e.x. Asbergers eller dylikt, så är det naturligtvis annorlunda. Men barnen är våra spegelbilder. De gör som vi gör!
Nu skaffar jag mig säkerligen en massa ovänner med dessa uttalanden... Men när föräldrar säger att deras barn är "omöjliga" och inte går att slita från datorn, eller går att få till att städa sitt rum, eller hjälpa till i hemmet, så är det inte barnet det är fel på. Uppenbarligen är barnet smartare än den vuxne, eftersom denne "gett upp".
1-0 till påbyggandet av förtroendebristen och respektlösheten, 0-1 till ansvarstagandet, ödmjukheten och den emotionella kompetensen...
Take care, live life - be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar