Urladdning och högst personligt

Jag börjar kunna se ett mönster i mina s.k. "urladdningar". Det händer ungefär en gång vartannat år. Varje gång det händer, så hoppas jag alltid att det ska vara den sista, men oj så fel jag har! :-)

Jag har väntat och väntat, längtat och längtat, efter TID med min man. Vi jobbar så det står oss upp över öronen, och frusterationen över allt man inte hinner, och allt man brinner för att få göra, är stor! Min kära, förstående man, som inte orkade följa med på hemvändarkvällen på hotellet på juldagen, var som vanligt den klokare av oss två.

Efter noggrannt övervägande, där jag insåg att chansen till att få gå ut, dansa, träffa folk, inte inträffar så ofta, så tog jag den. Avgörandet var att inga barn fanns i närheten av alkoholen och alla "glada" människor, samt att min man, som sagt, var väldigt snäll och förstående.

Förfestade tillsammans med Paulas pappa - jättetrevligt! Fick tid att prata - något vi inte gjort på länge! Väl framme på hotellet satt jag inte ner många minuter. Hade gett mig tusan på att ha roligt! Och roligt det hade jag! Dansade så benen fortfarande ömmar, överöste komplimanger och snälla uttalanden till alla som jag tyckte förtjänade det, och var väldigt frikostig med pussar och kramar.

Hämningslösa, galna Vekå tittade fram, och så här i efterhand så blandas känslor av ånger och glädje i min kropp när jag tänker tillbaka. En vänlig bekant sa till mig i efterhand, att man omöjligt kan vara arg på mig, för jag hade ett fånigt leende på läpparna heeela kvällen. Ordet livsnjutare passerar mitt huvud...

Halv tre på morgonen kom jag hem. Ivrigt berättandes för min man om allt som jag fått uppleva under kvällen. Min fysiska kontakt med andra, och välvilja att visa hur mycket jag uppskattar dem och Livet, tycker naturligtvis min man är lite jobbig. Men han känner mig och vet var jag har mitt hjärta... ;-)

Varför berättar man om allt sådant här personligt på en blogg, kanske någon undrar? Jo, det ska jag förklara. För det första så är jag mänsklig, med allt vad det innebär. Jag gör rätt och jag gör massvis med fel. För det andra så hoppas jag att jag kanske med min berättelse, kan få någon annan till att våga Leva. Det är underbart att få göra bort sig ibland. Det är DÅ man känner att man Lever. Jag är inte perfekt på något sätt, hur mycket jag än skulle vilja vara det...

Hade en diskussion med min käre far för inte så länge sen. En kort kärnfull diskussion som bl. a. handlade om insikt och tron på sig själv. Pappa gjorde, som väl fäder ska göra, tog ner mig på jorden lite. Jag har alltid starkt förespråkat, att våga föra fram och stå för sina åsikter. Trots att "massan" tycker en sak, så ska man lita på sig själv - sin magkänsla, och stå stark och rakryggad kvar i sitt tyckande. Att ha en åsikt innebär inte, att man för den skull tycker att andras åsikter är dåliga, för man måste ju få tycka olika! Men pappa sa en sak som fastnade hos mig...

Om 99 personer av 100, anser att saker och ting förhåller sig på ett sätt, och den hundrade är jag, som tycker annorlunda. Så kan man inte göra annat än att "rätta sig i ledet" och följa "massan". Visst, man kan ödmjukt och vänligt hävda sin åsikt, men största vinsten gör man om man bara "hänger med".

Nu när jag läser vad jag skrivit, så låter detta väldigt motsägelsefullt. Men jag vet att pappa har rätt. Det har sjunkit in hos mig nu och jag förstår vad han menar. Ibland måste Tiden få folk att inse saker. Stolthet och prestige är viktigt för alltför många. Många vet det - men få erkänner det...

Live life, take care - be happy!