Livselexir

Äntligen bättre! Förkylningar, magsjuka och andra "vanliga" åkommor fixar jag mycket bättre. Kanske är det för att de vet man, att de kommer att gå över inom kort. Diffusa sjukdomssymptom gör mig frustrerad och nere. Speciellt om de inte går att ignorera! :-)

Hade en tanke idag på att göra om min blogg till en "hästblogg". Vinkla den ur en hästägares och en ponnymammas perspektiv. Har insett att det ämnet lätt skulle kunna fylla flertalet inlägg per dag. Hästintresset är mitt livselexir. Min källa till glädje, inspiration, livslust, målmedvetenhet och ambition. Hos Hästen skrattar jag. Gråter. Ber. Sörjer. Planerar. Och Lever jag. Bara "riktiga" hästmänniskor kan förstå detta.

Att använda Hästen som redskap i rehabilitering är det många som pratar om, men få som praktiserar. Alla har nog inte möjligheten..? Jag har det, och är så tacksam.

Farmarpojken med tomteluva efter skoterleden mellan Norrby och Tallheden. :-)

Dagens ridtur var som vanligt stärkande. Har skottat uteridbanan och kunde därför vara där och träna lite dressyr efter skogsrundan. FP var pigg, ambitiös och testade lite gränser med mig. Han fann sig dock snabbt tillrätta efter mina förmaningar om att vara en bussig kille, eftersom hans matte fortfarande lider av sviter efter operationen. Magmusklerna är inte som de brukar vara, men jag har för avsikt att träna upp dem igen och t.o.m. bli bättre än tidigare!

Barnen är naturligtvis en lika stor inspirationskälla för mig. Den källa som så klart ligger mig varmast och närmast kring hjärtat. Prat om barnuppfostran och förmaningar till andra vuxna, har jag dock med tiden lärt mig att vara lite försiktigare med. Mina välmenade ord kan ibland misstolkas. Kanske måste jag bli bättre på att formulera mig..? :-)

I mig lever barnet fortfarande. Jag har mitt barnasinne vaket. Jag minns min barndom väl. Lukterna, känslorna, ljuden, människorna och händelserna. Jag minns även hur jag upplevde de vuxna. Vad jag uppskattade, vad jag saknade, vad jag var rädd för, vad jag gillade och vad som gjorde med arg och ledsen. Jag minns även kompisarna, vad vi lekte, var vi var, vilka bus som gjordes och hur vi undanhöll sanningar för de vuxna. Jag minns knepen...

Jag vet även hur tidigt barn kan lära sig saker. Både bra och dåliga saker. Jag tror (egentligen kan jag säga att jag vet) och jag förstår vad barnen behöver. Det känns tryggt. Jag är inte osäker. :-) Värst är det när man vet allt detta, inte har prioriterat rätt, och tiden hinner ikapp en. DÅ blir jag frustrerad!!!

Men... jag försöker i alla fall. Så gott jag kan. :-)

Take care, live life - be happy!