Ibland frågar jag mig varför en del skaffar barn..? Desto äldre jag själv blir, desto mer jag får uppleva, erfara och förfaras över så undrar jag över detta. Är det ett självförverkligande? en sak-man-gör-för-att-alla-andra-gör? ett tidsfördriv? usch... hemska tankar...
I det längsta försöker jag blunda för orättvisor och acceptera att jag kan inte försöka hjälpa, fixa och "laga" allting. Men... med barn inblandat i bilden, så går det inte blunda längre... Jag måste göra något!
Jag vill med nedanstående rader mana till eftertanke, när det gäller hur vi behandlar våra barn och ungdomar. Om alla vi vuxna insåg att; barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör, så kanske fler började tänka på hur man är som förebild för nästa generation.
Vi kan inte skylla på att ungarna är "hopplösa fall" som "inte går att lära", som "inte vet hur man uppför sig", som är elaka eller egoistiska. Det är INTE barnens fel!
I vuxnas frusteration, pga stress av känslomässig karaktär eller tidsbrist och oförmåga att formulera det man egentligen vill ha sagt, så slängs kränkande kommentarer ur våra munnar. Barnen har inte förmågan att inse att budskapet, och den bakomliggande meningen är något annat, än det som faktiskt uttalas. Hot om att tex barnet får gå hem, om det inte klär sig NU, uppfattas konkret av små barn, och kan få ödesdigra följder för ett barn, om det tvingas gå och fundera på, om mamma eller pappa kommer att tvinga barnet till att verkligen gå hela vägen hem...
Vi ska aldrig uttala hot mot barn annat än de vi är beredda att verkligen sätta i verket - om vi behöver tillgripa hot överhuvudtaget!
En annan sak jag tyvärr fått erfara är föräldrar som överbeskyddar sina barn. De lever med inställningen att världen är så ond och oresonlig att barnen i det längsta ska förskonas och hållas utanför dess onda kraftfält. Denna s.k. "omsorg" om barnet tar ju helt bort möjligheten för ett barn att lära sig hantera motgångar.
Vår uppgift som vuxna är att inte utsätta barnen för större motgångar än vad vi vet att de klarar av. Kraven och förväntningarna måste vara realistiska utifrån åldern och mognaden på barnen. Att dessutom låtsas och styra spel och lek åt det hållet att barnen alltid får "vinna" är även det förkastligt och skapar en falsk verklighet. Man kan inte alltid vinna! Och det är inte hela världen att förlora ibland!
Jag skulle nog kunna fortsätta att skriva om detta ämne i evigheters evighet, men nu måste jag iväg till tandläkaren... usch! Kom gärna med kommentarer! :-)
Ha det bäst och ta hand om varandra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar