Konflikträdd?

Blir vansinnigt frustrerad över att inte kunna påverka i den utsträckning jag vill. En del behöver verkligen en "spark i röven" eller bli ordentligt "omskakade", för att vakna ur sitt koma-liknande läge. Men då inte detta heller hjälper och man talar för döva öron, vad gör man då...?

Googlade lite på konflikträdsla och hittade bra info om detta på en retoriksida. Christina Davidsson heter en certifierad retorik-konsult, som säger att konflikträdslan kommer inifrån (så klart, vad annars..?) Men hon påstår även att en konflikträdd människa inte tror att hon kan försvara sig själv, och att man därför inte gör något åt ett problem, för man ser bara hinder istället för möjligheter...

Tydligen har dessa människor lärt sig, att det inte lönar sig att göra sig hörd och försöka ta plats, utan de krymper ihop och tänker tyst:

• Jag är rädd för att bli överkörd!
• Jag är rädd för att bli missförstådd!
• Jag är rädd för att verka gnällig och missförstådd!
• Jag är rädd för att uppfattas som en bråkmakare!
• Jag är rädd för att bli stämplad som ett problem!
• Jag är rädd för att bli straffad av chefen!
• Jag är rädd för att verka illojal mot mina arbetskompisar!
• Jag är rädd för följderna ska slå tillbaka mot mig!
• Jag är rädd för att bli utfryst!

Hur ingjuter man konfliktmod hos dessa människor? Hur får man dem att börja se sin egen roll i hur Livet ter sig? Samt förstå att vara konfliktmodig inte innebär att man går omkring och trampar folk på tårna, eller vräker ur sig saker utan hänsyn eller respekt. Konfliktmod handlar ju om att ha ett konstruktivt förhållningssätt till våra olikheter och skilda perspektiv på tillvaron.

Man måste ha självrespekt, men samtidigt ändå kunna vara öppen...

Hur får man självrespekt då?, blir naturligtvis följdfrågan. Men det är lättare än man tror. Man säger ifrån och försvarar sig när folk gör övertramp på ens egna gränser!

Ska inte predika mer i detta ämne nu. Blir bara så hemskt upprörd över när "vuxna" människor, som dessutom är föräldrar till flertalet barn, försöker vägleda och fungera som en slags förebild, när de inte vet eller ens försöker att anstränga sig för att göra rätt, pga av sin konflikträdsla...

Barn som aldrig blir "inramade", får lära sig hantera motgångar, respektera äldre, att samarbeta, ansvarstagande, eller får uppleva vinsten i att få förtjäna något tack vare goda och bra gärningar... vad blir det av sådana barn...?

Usch.... stor spark i baken på er, som inte tar ert vuxenansvar!