Järnvilja och tävlingsresultat

Det är fantastiskt... I hela mitt liv, så länge jag kan minnas iaf, har jag varit fruktansvärt rädd för sprutor. Jag har svimmat när det varit dags, alltid varit tvungen att ligga ner (t.o.m. vid stick i fingret) och inte heller klarat av att ge mina hästar pencillin i halsmuskeln. För något år sedan började jag utmana mig själv att klara av det på djuren. I vintras började jag fixa det utan att tårarna skulle börja rinna och utan att jag var tvungen att hyperventilera. Nu går DET riktigt bra.

I samband med det började jag även att sitta upp, när jag skulle ta blodprov o dyl. Jag tvingade även mig själv att se på när dom stack mig. Till slut började även DET att gå bra.

Nu, efter denna operation, var jag tvungen att ta dagliga sprutor med blodförtunnande. Sköterskorna bad mig ta sprutan själv, eftersom jag skulle vara tvungen att göra det hemma i några dagar oxå. Naturligtvis så stegrades pulsen och svettdropparna började komma i pannan vid första försöket, men det gick! Och jag svimmade inte! :-) Nu har jag gjort det flera gånger utan problem och är så stolt..! Visst är det fantastiskt!?

Vi är fantastiska! Mera järnvilja, tro och jävlar-anamma åt folket. Vad kan vi då uträtta månne? ;-)

Glada tjejer på tävlingsplatsen.

Skickat iväg Paula med pappa Kjell på säsongens sista dressyrtävling i morse. Känns för tokigt att inte vara med och peppa henne. Nu vet jag att hon fixar allt själv, ansvarsfull och duktig som hon är, men jag vill ju så gärna hjälpa. Försöker tänka att jag hjälper, genom att jag litar på att hon fixar det utan mig. Nyttigt för pappa Kjell att följa med, tror jag dessutom...

I första klassen red hon förvänd galopp och fick 0 poäng i det momentet. trots det blev hon ändå tvåa, endast tre poäng efter segraren! Fantastiskt! Paula var jättenöjd och skrattade bara åt fadäsen... :-)

I andra klassen blev hon tvåa. Tätt efter en jätteduktig tjej. Harmonin hade visst varit total mellan Nypon och Paula och de fick jättefina poäng! Duktiga tjejer...!