Förmågan att känna och utöva empati utvecklar barnen upp till och med fem års ålder, enligt en socionom jag pratade med igår. Därefter faller det sig inte lika naturligt för barn att tillämpa den känslan. Visst kan man träna upp den, men allt blir så mycket svårare...
Jag blev väldigt förvånad och förskräckt över denna information. Kan det verkligen vara så?
I dagens samhälle värdesätts den känslomässiga intelligensen (EQ) lika mycket, om inte mer, som den "vanliga" IQ´n. Man har upptäckt hur viktigt det är, att kunna interagera med varandra på ett sätt som gynnar alla.
Men då undrar jag... Om det är så, att den empatiska förmågans grundstenar byggs före fem års ålder, varför ingriper inte myndigheter i hem, där de vet att sociala problem föreligger tidigare???
Varför vänta till skolåldern, när skolan börjar se problemen?
Likadant verkar det vara vid psykisk ohälsa. Inte förrän psykosen är nära, när borderline är uppenbar, när barnet mår så dåligt att det inte går att nå, DÅ verkar det vara legalt att komma akut..!
Barn som inte förstår sina egna känslor, som inte kan sätta ord på vad som händer i deras kroppar, som känner frusterationen stegras inom sig och inte vet vad de ska göra med den, barn som är så otrygga med vuxna (för de brukar ändå aldrig hålla vad de lovar) hur ska man få dem att våga lita på att man stannar kvar? Att man finns där... att man lyssnar...?
Jag kan bara göra så gott jag kan, efter den förmåga jag själv besitter. Jag försöker i alla fall. Och vägrar ge upp. Det är vi vuxna skyldiga alla barn. Att finnas där. Att se dem. Att älska dem...
När man får höra myndigheter berätta, att de varit fullt medvetna i flera års tid, att en del barn far så illa i sina hem att de skulle ha behövt bli omplacerade för länge sedan, då blir jag vansinnigt frustrerad! Säg mig: VEM ska jag ringa? VART ska jag skicka skrivelsen, som ifrågasätter handläggningstider i sådana här ärenden? VAD krävs för att få beslutsfattare att inse, att det är sköra livsöden de håller i sina händer. Inte bara papper med text på, som beskriver ett problem..! VAD kan JAG göra för att hjälpa..?
Suck... Över till något annat.
Efter mental övertalning så är nu hela jag redo för att lägga mig på operationsbordet. Känner ingen oro längre. Ingen rädsla. Bara glädje och lättnad. Ska ta tillvara på ledigheten sjukskrivningstiden ger mig. Ska träna på att delegera och överlämna ansvar till andra. Ska lära mig att koppla av. Nu kan jag äntligen se fram emot att snart kunna börja jobba fullt ut igen, utan att smärtan bedövar mig. Allt kommer att gå bra. Det vet jag nu.
Ha det bäst! Take care, live life - be happy! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar