Inget för känsliga ögon

Kontakt med Lasarettet - igen... I förrgår var glipan i såret ca 3-4 cm lång. Idag är den nästan 10 cm. Alla jag pratat med säger att jag SKA vara uppe och röra på mig (fastän det känns som om jag håller på att spricka upp och som att tarmarna snart rinner ut ur kroppen).

Senaste budet är minst 3-4 veckor innan såret kommer att vara läkt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gör lite både och. Sekundärvård som de kallar det, när komplikationer tillstött efter en operation, är vad jag behöver.

Surfade lite nyss och letade efter info på nätet om sårläkning, dess faser och vad som kan påskynda/hjälpa läkningsprocessen. Kronisk smärta (som jag nu har) fördröjer denna process och man bör med alla medel försöka få bort/lindra smärtan.

Snart behöver jag nog inga smärtstillande. Antidepressiva och orosdämpande torde va nästa läkemedel på min medicinlista. För detta gör mig galen!

Hösten, den älskade hösten har kommit. Längtar ut i skogen. Vill rida och ströva längs våra vackra skogsvägar och andas in de underbara dofterna av livet i skogen. Fuktig höstskog doftar så underbart och gör gott i själen. Och jag kommer mig inte ens dit..!

"Din tid kommer" säger alla. Nu ska du vila. Och bli frisk. Visst! Jag vet detta, men har väldigt svårt att acceptera det! "

Vanligtvis brukar allt gå bra vid primärläkning efter en operation. Vanligtvis.... Vet inte när jag fått uppleva något "vanligt" sist. I detta fall vill jag verkligen vara "vanlig". Är arg på sjukvården. Arg på min kropp. Arg för att inte vara "vanlig". Hoppas det är smärtan som gör mig så arg.

Ska göra som jag hela tiden försöker göra. Tänka positivt! Om några år framåt kommer jag säkert att tänka tillbaka på denna tid och vara tacksam över vad jag lärde mig av att genomgå detta elände - också! För bättre blir det ju. Det måste det bli! Det finns ju faktiskt saker som jag kan göra. De ska jag försöka renodla, utveckla och bli ännu bättre på. Allt för att flytta tankarna till något annat än smärta, brister i vår sjukvård och problem som "vanligtvis" inte brukar uppstå...

Avslutar med två fina bilder från dagen när mamma och pappa snällt hjälpte till med att gräva upp det sista av mandelpotatisen. Visst blev de fina?!