Tänk om man på något vis kunde höja statusen för de ideella ledarna i Idrotts-Sverige? Föreningar i alla de former, skriker efter engagemang från sina medlemmar. De få eldsjälar som finns bränner ut sig, pga att folk "inte har tid" att hjälpa till.
Egentligen tror jag inte att det är tiden som är den största boven... Det måste till en attitydförändring och ett annat tänk, kring detta med att vara aktiv i sin förening.
Allt positivt måste lyftas fram. Tacksamhet över det lilla uppmärksammas. Glädjen, samhörigheten och gemenskapen ska belysas. Och framför allt ska kärleken och omsorgen kring det man brinner för, genomsyra atmosfären i föreningen.
Krismöten, negativa kommentarer om sittande styrelser, prat om dålig stämning och andra negativa kommentarer, bör stävjas och omedelbart omarbetas till något konstruktivt.
Se möjligheter istället för problem!
Vikten av ett väl fungerande föreningsliv i våra kommuner, som skapar fritidssysselsättning åt våra ungdomar, som ger samhörighet åt våra medelålders och en gemenskap för de äldre, borde vara varje invånares önskan och målsättning. Men hur kommer vi dit? Vad kan de styrande i kommunerna göra för att underlätta för föreningarna?
Hur ska vi höja statusen på de ideella idrottsledarna?
Jag tror denna fråga är viktig! Man ska känna sig stolt över att vara ledare. Man ska känna glädje, ansvar, tilltro, och alltid sträva efter att föra denna känsla vidare till ungdomarna. Infinner sig denna känsla, så känns det aldrig/sällan jobbigt att två kvällar i veckan ledsaga ungdomarna i deras sportutövande.
Jag har en del lösningar på dessa frågeställningar. Just nu hinner jag dock inte gå in på dem i detalj. Detta är en av de bitar jag kommer att jobba mest för, i mitt politiska engagemang i Norsjö Kommun. Ingen ska behöva undra vad jag har där att göra. Detta är vad jag engagerar mig i.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar