Sightseeing i norrlands inland

Idag har jag varit på en riktig sightseeing-runda. Åkte tidigt iväg med bil och släp mot Storuman för att hämta hö. Ingen trafik i Norrlands inland en tidig söndag-morgon. Underbart. Strosade efter dessa fina vägar och kunde i lugn och ro beskåda de välfyllda vattendragen, som kontinuerligt fylls på med smältvatten norrifrån.

Björklöven har bara hunnit bli musöron i Storuman-trakten. Vilken skillnad om man jämför med kustremsan! I Pauträsk hittade jag en LRF-bekant som tipsat mig om höet. 113 balar, intressanta samtal och flera kaffekoppar senare, var jag före lunch på väg hem. Körde en annan väg tillbaka och fick verkligen se en hel del på min trevliga hö-runda idag.

Höet var dessutom fint, dammfritt och luktade gott! :-) = lyckad förmiddag!

Paula provar hennes hemmagjorda föltäcke på lille Tapper. :-)

Plåstrade om Emils sår sen jag kom hem. Hans dust med Kavatina satte sina spår. Halt och svullen är han. Hoppas hon klarade sig bättre...

Tog fram arbetsledar-Vekå på eftermiddagen och satte hela barnaskaran i olika sysslor på gården. En av dessa har en stor förmåga att smita undan när det vankas "samarbete" eller "saker-som-ska-göras-som-inte-jag-har-bestämt".

Jag trodde nästan att vi snart borde ha gått igenom hela registret med undanflykter och allehanda förklaringar till varför denne inte behöver hjälpa till. Men uppfinningsrikedomen verkar det inte vara något fel på. Fascinerande... ;-)

Tyvärr så hjälper ju inte detta mot mig när jag lägger den sidan till. Jag kan ju liksom va lite envis... Att försöka förhandla med mig i ett sådant läget är ganska lönlöst... Jag tror det är just insikten av detta, som gör uppgivenheten och "förlusten" så stor, när jag inte ger mig. Rationella, konsekventa, oövertaliga Vekå finns där. Ibland lite mer och ibland lite mindre.

Avslutningstur med mina duktiga ridelever i kväll. Uteritt. Alltid lika spännande! Jag tycker det är fantastiskt när man får vara med och forma dessa unga i deras syn på våra underbara hästar. Som idrottsledare har man en sådan stor möjlighet till att påverka ungdomarna i den riktning man vill.

Säkerhet, omsorg och omtanke om varandra och hästen, samt glädjen, är mina ledstjärnor i kontakten med Hästen. Jag vill förmedla hur mycket man som människa kan påverka sin häst bara genom små, små medel. Kroppshållnigen, andningen, rösten och eftergiften.

Med åren så har jag märkt att de ridelever som slutar gör det ofta (inte alltid) pga att de forcerats fram i sin ridutbildning för snabbt. Rädslan har då tagit över och barnens självkänsla bryts ner, istället för byggs upp. Att få barnen att inse att de faktiskt har möjlighet att påverka flera hundra kilo levande djur under sig, i den riktning som de vill att den ska gå på ridbanan, gör dem lite hänförda. De har liksom aldrig tänkt på det, på DET sättet....

Ptrooo. Hästen stannar juh. Fantastiskt!

När grunden väl är befäst. När våra unga ryttare får uppleva känslan av att hästen svänger dit jag vill eftersom jag ber den, hästen stannar för att jag säger det och den byter gångart på mina kommandon, DÅ kan vi börja jobba på riktigt.

Precis som med osäkra, lite oroliga och spända djur, som inte kan ta åt sig kunskap och det man så gärna vill lära dem, så fungerar våra barn på samma sätt. Ge dem tid att känna sig trygga i sadeln. Låt förtroendet byggas upp, både till djuret, ridläraren och hela situationen som sådan, innan svårighetsgraden ökas. Då kommer de positiva resultaten sen, som på ett löpande band. Jag lovar...

Take care, live life - be happy!