Nu är det bara vardagsrummet som ska tillbakas på sitt "gamla" ställe och köket kvar. Fixar jag nog i morgon. (Om jag får någon bärhjälp..?)
Maken är nästan klar med vårbruket = underbart! Han får fin hjälp av f.d. "duktige grannen". Vi saknar dem verkligen...
Galopptränade FP en bra runda idag. Underbart skönt att skingra tankar bakom hästen. Känslan som fyller en, när lukten av varm, svettig häst blandas med skogens dofter och ljudet från dess invånare är obeskrivbar. Den känslan gör mig upprymd. Ger mig kraft. Gör mig glad. Och ödmjuk. Tacksam...
Nr. 6 gillar att följa med mig ut i vagnen. Jag passar på att lära ut namnen på de blommor vi ser, hur granskott ser ut, vilka djurspår vi ser. Vi samtalar o fantiserar om vad molnen liknar för figurer. Ganska kul faktiskt. Tiden bara springer iväg och vi har verkligen trevligt...
Våra underbara sommargrannar har anlänt. Det betyder att sommaren HAR börjat! :-) Erik och Eva är liksom ett kvitto på det! :-) Ungarna är stormförtjusta över deras ankomst. Idag tog de Tapper på en promenad upp till deras hus, för att visa dem vårt lilla underverk.
Malin och Paula med snäll Tapper.
Snälla mor och far ställde upp som chaufförer till Innervik i eftermiddag på Malins fotbollsmatch. De fick vinna med 1-0. Malin stod målvakt en halvlek och kom hem med ett skrapsår i tinningen samt en rejäl svullnad. Tydligen hade en fotbollssko gett henne en stämpel där. "Men jag höll nollan och bytte inte trots smällen...!"
Vad säger man..? Bra..? Hade hon velat byta kanske? Kände hon sig pressad/manad att fortsätta stå, trots sin skada? Tordes hon inte säga ifrån? Eller är hon bara så envis..?
Jag får ibland höra historier om hur barn, som är otroligt duktiga inom "sin" sport, som inte vill fortsätta spela längre. De kan vara nyckelspelare i laget, otroligt duktiga, men de säger ändå att de inte vill längre... Likadant kan man få höra från barn i individuella sporter (som det har gått jättebra för) som också vill sluta.
Vi vuxna måste ta detta på allvar och ifrågasätta vad det är som gör att barnen känner på detta sätt! Kan det vara att de lider av prestationsångest? Är det en revolt mot föräldrar/andra vuxna, bara för att testa gränser? Eller är det något annat...?
Jag tror. Nej jag VET, att det viktigaste är att se individen. Inte prestationen. Om ett barn börjar tro att det endast blir bekräftat genom sina handlingar/prestationer och inte för den dom är, så är det fara å färde...
Mitt råd: Hitta glädjen. Skit i placeringar. Skratta. Busa. Stärk ungarnas självkänsla. Få dem att tro på sin egna kapacitet. Sen kommer underverken. Som ett brev på posten. Jag lovar...
Take care, live life - be happy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar