Utveckla din EQ!

Lille Tapper har det jobbigt med myggen och knotten. Han och mamma Nypon, som ju är uppvuxen i ett nära nog myggfritt skåne, är väldigt tacksamma, när de får komma och sova inomhus på nätterna. Välbehövlig vila för de båda. :-)

I kväll tog jag en sen skogsrunda med Farmarpojken. Red genom oändlig terräng och lät honom leta sig fram över stock och sten i skogen. Jobbigt var det, men det märktes att han tyckte det var kul. Avslutade med lite galopparbete på ridbanan. Fin som rackarns var han. Galoppfattningarna satt klockrent. Lätt och fin i handen. Mjuk och samlad galopp. Jag älskar min häst...

Innan ridturen fick jag en fix idé och la ut lite bommar på marken i formen av ett L. På Morganrikset vi ska åka till inom kort finns westerngrenen trail. I den ska man bla kunna backa genom en smal "väg" som ser ut som ett L, utan att hästen vidrör någon bom. Hästen ska dessutom kunna gå sidvärts med en bom mellan fram- och bakbena.

Detta moment verkar kul och utmanande, och jag va bara tvungen att prova lite... :-) Det gick fantastiskt bra. Med lite träning borde vi fixa det hyfsat. Får man starta i en westerngren med en engelsk sadel..? Thi hi... jag tror jag ska anmäla mig. Bara för att!

Nu över till något annat. Något intressant, men kanske lite "djupt" för en del.

Mitt intresse kring barn, deras fostran, barn med speciella "problem", emotionell kompetens m.m. m.m. ledde mig in på en väldigt intressant läsning här om dagen. Det var en forskningsavhandling, som på olika sätt belyste vår självförmåga, och vilka goda effekter en positiv livsåsyn har på vår vardag.

Självförmåga kan förklaras som grunden till en positiv attityd, övertygelsen om att man kan styra sitt liv och övervinna de svårigheter man möter.

Detta är jätteviktigt... Jag personligen, är övertydlig med mina barn om att de är fantastiska, att de kan bli precis vad som helst och det enda hinder, som någonsin kan stå i vägen för deras framgångar, är dem själva.

Tron på sin egen kapacitet, viljan att lyckas och optimistiskt tänkande, är ett vinnande koncept.

En pessimistisk inställning leder oavkortat till förtvivlan och hopplöshet. En optimist däremot, ser motgångar som en lärpenning, som att något i själva situationen föranledde ett misslyckande, hellre än som ett personligt nederlag.

"Men jag är inte sån'!" kanske någon säger. I forskningsavhandlingen läste jag, att en av källorna till en persons positiva eller negativa inställning, kan mycket väl vara personens medfödda temperament, men det behöver inte vara det... Vårt temperament påverkas av erfarenheter och upplevelser. Optimism och hoppfullhet kan - liksom hjälplöshet och förtvivlan - läras in!

Att utveckla en färdighet, vilken som helst, kan stärka känslan av självförmåga och göra en människa villigare att ta risker och söka allt större utmaningar. Övervinner man dessutom dessa utmaningar, leder de i sin tur, till att man ökar känslan av självförmåga - man börjar tro på sin egna kapacitet!

Denna attityd ökar sannorlikheten för att man utnyttjar sina resurser på bästa sätt - eller gör vad som krävs för att utveckla dem.

Tänk om vi fick in ett nytt ämne i skolan: Emotionell kompetens.
Målen skulle bl a vara, att lära alla barn att sätta ord på det som händer i deras kroppar i olika situationer.
Att kunna förklara hur olika situationer påverkar dem, hur andra människors beteenden och handlingar påverkar deras mående, att de ska lära sig att förstå vad som ligger bakom en känsla och hur de bäst ska hantera den.
Att lära sig ta ansvar, lösa konflikter, få se konsekvenser av handlingar, och inse vikten av att fullfölja saker man åtagit sig, bör också vara med i målen.
Att kunna samarbeta, kompromissa och förstå vikten av att vara en god lyssnare samt en god argumentatör, hör även dit.
Känns som om jag kan fortsätta forever and ever...

Betygsättning behövs inte i detta ämne. För självkunskap och emotionell kompetens är det livet självt, som är slutprovet.

Med tanke på att emotionell kompetens kan läras in, så undrar man förstås: När ska man börja och Hur? I avhandlingen jag läste, så minns jag att de nämnde åldern sju och tolv år, som två avgörande perioder i barns emotionella utveckling.

De erfarenheter som barn gör i skolan i den åldern, är på många sätt avgörande för hur deras tonårstid och första vuxenår kommer att bli. Om det går dåligt i skolan, skapas grunden till självkritiska attityder, som kan försämra deras möjligheter för hela livet!

Om barnen har fått kunskap och färdigheter i emotionell kompetens, så klarar de påfrestningar de utsätts för mycket bättre. Negativt grupptryck, de höjda kraven i skolan, sociala "problem" med kompisar o dyl, upplevs inte lika "hemskt" för barn med en bra självförmåga.

Den inpräntade, hemska, och svenska Jantelagen, har vi alla fått erfara. Du ska inte tro att du är något! Men det ska du visst det! Våga stå för den du är och det du tror på.

Om du vill, så klarar du det!

Take care, live life - be happy!