Hoppträning och hopp om attitydförändring

Är hemma efter två hektiska dagar på konferans och efter en mycket sen hoppträning i ridhuset på Norsjö Ridklubb i går kväll.

Träningen var väldigt lärorik. Det är bra när det inträffar saker som gör situationer lite extra utmanande, just när det är träning (i stället för på tävling). Då ges man tillfälle att reda ut situationen, och ta lärdom av den inför större sammanhang, på t.e.x. tävlingsplatser.

Det är ingen hit att låta Farmarpojken stå i en box bredvid ett sto och "kaxa upp sig" en timme innan tränig. Det var vad som inträffade i går. Sofia fick fullt sjå med att få ner honom på jorden och börja fokusera på arbete. Han trotsade och utmanade Sofia ganska rejält stundvis, men hon redde ut det till slut. Tack och lov för hennes tålamod och järnvilja.

De två har börjat få många aha-upplevelser tillsammans inom hoppningen. Det ska bli väldigt intressant att se hur långt de kan utvecklas tillsammans. Linjerna och den lilla banan de tränade i gårdagens övnigar var i svåraste laget. Tränaren Johanna ger dem något att bita i varje gång, och lyckan blir ju naturligtvis att få glädjas över framgången, när allt klaffar. Hoppas Sofia tar med sig den känslan, fokuserar på den, och bara tar lärdom av vad som kan förbättras i övrigt. Jag har goda förhoppningar på detta hoppekipage. :-)

Vill avsluta med en tanke som etsat sig fast efter de två senaste dagarnas upplevelser. Hur bemöter DU nya besökare/deltagare på din förening/ i ditt företag/ arbetsplats? SER du dem? Hälsar du dem välkomna? Jobbar du aktivt för att de får med sig en positiv, välkomnande och trygg känsla efter deras besök?

Jag skulle på något sätt vilja verka för, att få till en attitydförändring på många av både de ideella, kommunala och privata inrättningarna i kommunen. Ett leende, en bekräftelse via ögonkontakt, en liten nick, ett handslag osv osv. Det behövs så lite för att skapa ett positivt och vänligt bemötande. Vi vinner alla på det! Det blir ett betydligt gladare arbetsklimat och en bättre stämning då. Hur svårt kan det vara..?

Om vi vuxna kan föregå med gott exempel, så ser de yngre vad vi gör, vilket positivt resultat det medför, och då kopierar de därefter vårt beteende (förhoppningsvis).

Klarar man inte av att få andra till att ändra på sitt beteende, så kan man åtminstone se till att själv göra skillnad. Barn och ungdomar gör ju inte som vi säger - de gör som vi gör!

Take care, live life - be happy!