Fyra gånger kvar innan det blir juluppehåll på ridlektionerna. Ibland känns mitt ideella uppdrag väldigt betungande och motigt. Att vara ridledare (eller annan idrottsledare) kräver att man ställer upp vecka efter vecka. Samma tid, samma plats... Jag gillar egentligen inte att vara "inrutad". Flexibel och Vekå passar bättre ihop. Eller anpassningsbar och Vekå. Inte inrutad. Inte styrd.
När ungarna väl sitter där på hästarna, ivrigt väntande på instruktioner och vägledning från mig. Med en glädje i blicken, en längtan och önskan så stor. Då smälter jag. Engagemanget tar över. Viljan om att förmedla hästkunskap, och besanna deras förhoppningar och förväntningar om sin stallvistelse, tar överhanden. Alla tveksamheter och betungande känslor blir som bortblåsta. Tiden rinner iväg och man funderar över varför man egentligen tvekar..? Jag vill ju vara ridledare. Jag tycker ju det är roligt! Men...
I bilen på väg hem kom svaret. Nu vet jag varför det där MEN finns med. Orkar dock inte gå in på det nu. Men jag vet att det har att göra med brist på personalfrämjande åtgärder, beröm, uppskattning o dyl.
Besöket hos Vitrockarna gick över förväntan idag. Bilfärden med. Vädret var så uruselt, att man var tvungen att hålla sig alert bakom ratten. Kör man en lagom obekväm bil med, så är det lättare att skruva på sig och därmed oxå kunna hålla sig pigg. Inga skinnsäten, comfortstolar eller andra bekvämligheter här inte! :-)
Chockade ungarna med att avlägga ett besök på skolan idag mitt i lunchen. Oj, va glada de blev! Å va glad JAG blev av att se att DE blev glada..! :-) Roligt... Måste helt klart upprepas!
Nu blire bingen. Säng säng säng.... sova!
P o K/Vekå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar