Mina kriterier

I nöden prövas vännen. Det är sååå sant!

I morse hade jag en diskussion med min kära make om just vänskap. Om kriterier, för att en vän ska få kallas för just, En Vän. Det blev en väldigt intressant diskussion, som gav mig lite nya synvinklar.

Vilka kriterier man har, är naturligtvis väldigt individuellt. Lekte "Heta Stolen" med ett gäng vuxna och barn i måndags (för ni som inte vet vad den leken går ut på så kan jag berätta att, man ska ta ställning till vissa påståenden som läses upp, samt vara beredd på att förklara varför man tycker som man gör.)

Ett påstående var: "Att säga nej, är att vara egoistisk."
Jag tyckte utan eftertanke och med säkerhet, att man inte alls är egoistisk om man säger nej. Men två av de andra vuxna höll inte med. De poängterade att, ifall man har en egoistisk tanke bakom varför man säger nej, DÅ kan det vara egoistiskt. Jag hade inte tänkt i de banorna, förrän de sa vad de menade. Naturligtvis hade de rätt!

Likadant är det ju med vänskap. Äkta vänskap. Ligger det egoistiska tankar bakom varför man har en vän som en vän, då kan man inte kalla det för en äkta vänskap. Jag väljer mina vänner för att jag trivs i deras sällskap, för att jag gillar deras personligheter och för att de får mig att må bra. Allt detta som jag får av dem, är jag hemskt tacksam för, och det vill jag att de ska veta. Därför försöker jag att ge minst lika mycket tillbaka, gärna lite mer. För när jag ser att jag kan glädja någon annan, då blir jag också glad!

För mig handlar dessutom äkta vänskap på engagemang, glädje och tillit. Tror inte jag är ensam om att ha de kriterierna på min vänskaps-lista, men ändå... Man ska tordas ha en öppen dialog, utan att behöva känna att man får skit, bara för att man säger vad man tycker. Det är viktigt! Och det ska va ömsesidigt!

Fick nyligen höra att en närstående stänger av och inte lyssnar, när det sägs sånt som denne inte vill känna till. Vad lönar det sig då att försöka föra en dialog? När personen ifråga inte lyssnar helhjärtat? Då kan ju denne inte vara intresserad av att höra min åsikt? Eller att ta del av hur jag känner det, eller hur jag ser på saker och ting? Detta respektlösa beteende har jag svårt att acceptera. Hoppas det är övergående...

Jag är hemskt gärna "spottkopp" åt de jag känner ett engagemang för, men då ska relationen även kunna vara omvänd. Visst? Eller har jag för stora krav?

Positiva, upplyftande och kreativa samtal ligger mig varmt om hjärtat. Samtal där problem malas sönder och lösningar står i fokus, är de jag helst prioriterar. Diskussioner där personligheter stärks, där självkänslan får en pusch i rätt riktning, och Tron och Hoppet på Det Goda och Det Fina, sätts i fokus, såna samtal skulle jag kunna ha i dagar och nätter utan sömn...

Ta hand om varandra, puss puss!