Rymmare

I morse möttes jag av en överraskande syn när jag kom in i stallet. Lilla Bus-Emil stod där mitt i stallgången med spetsade öron och verkade hur nöjd som helst. När vi tar in hästarna på kvällen går Emil själv in i sin spilta. Han vet var han bor. Risken finns att man glömmer att spänna fast honom, och det hade tydligen hänt i går. Tack och lov hade han inte kommit åt lucern-fodret. Mineralerna var inte så goda, så de fick vara i fred. Men jag har lite städning i stallet i dag... :-)

I går åkte jag för andra gången in till ridklubben denna vecka, för att träna inför hingstvisningen i Vännäs på lördag. Nu har jag utformat ett program, som förhoppningsvis ska täcka de fem minutrar vi har på oss, för att visa upp Farmarpojkens bästa sidor. I dag blir det putsning av selen (tar minst två timmar när man vill göra det noga) och tillverkning av ett litet infoblad om min hingst, som intresserade stoägare ska få ta del av.

50 % av barnaskaran är hemma pga feber och förkylning. Det passar därför bra med pyssel inomhus idag. Kanske högen med papper på skrivbordet ska få komma sig in i rullarna med? Vi får se vad som hinns med idag.

Var på möte för Kågedalens körsektion i går kväll. Diskuterade kommande tävlingstermin, laguppställningar och fick ta del av lite ändringar i tävlingsreglementet. Ser verkligen fram emot sommarens tävlingar. Både för min egen del, men mest för Malins del. Nu när hon är sjuk så oroar hon sig så för sin ponny. Hur ska det gå med träningen? Kan mamma vara snäll och köra Emil..? Självklart hjälper jag henne. Men med Emils ambitiösa inställning till arbete, så behöver nog inte Malin vara så orolig... ;-)

I går fick jag hem Farmarpojkens Hingstlicens för 2010. Undrar hur många betäckningar det kommer att bli..?

Under påskveckan har jag bestämt mig för att göra i ordning för omorganisering i stallet. Nypons fölningsbox måste saneras och iordningställas, samt uteboxarna ska göras klara. Inte så många veckor kvar till fölning. Spännande!

Avslutar med en bild på senaste tillskottet i åkeriets fordonspark. Idag är min man i Storkågeträsk för att "bestämma var knapparna ska sitta" i hytten. För en oinvigd kan detta tyckas lite överkurs och "fjantigt" (spela roll vars knapparna sitter? det finns väl bara EN instrumentbräda..??) men tydligen är detta jätteviktigt. Blir intressant att få hem fordonet och få höra argumenten till varför placeringen blev som den blev. ;-)

Skaffa er en riktigt bra dag!

P o K/ Vekå

Bla bla blah!

Barn gör som vi gör och inte som vi säger åt dem att göra. Så är det. Till 100%. Bryter man mot detta så får man höra det från dem. Om och om igen.

På familjerådet för ett bra tag sedan, fick jag uppmaningen att leva som jag lär. Med mina änglar till ungar i närheten, så gör jag det. Hela tiden. Efter bästa förmåga och så mycket jag orkar.

Gentemot mig själv och ibland även mot andra vuxna, så slarvar jag dock. Jag anser att vi vuxna redan bör ha skapat oss de värderingar och uppfattningar som identifierar oss. En annan vuxens handlingar och värdegrunder, borde inte påverka oss så starkt, eller..?

Visst kan man ifrågasätta folks ställningstagande och åsikter, men viktigast är väl ändå att repektera skillnader och olikheter? Vad som fungerar för en annan kanske inte fungerar för mig, och vice versa.

Fokus borde väl ändå vara på vad man själv känner sig nöjd med, i förhållande till de i ens omedelbara närhet..? Kompromisslöst förhandlande, där alla bör känna att de fått lika stor del av "kakan", är min melodi.

I går fick jag, sittandes i bilen till ljudet av varningssignalen för bilbältet, i telefon höra att "Jaha, du är en sådan där...? En sån som säger till barnen att använda bilbältet, men själv aldrig gör det..?" "Lever du inte som du lär..?!" Detta uttalande var som ett slag i magen. Kanske för att det tog mitt i prick, men kanske även för att jag var fullt medveten om mitt slarv... behövde inte ironiskt få det slängt i ansiktet!

Jag kämpar, gör allt för mina barn, sliter mitt hår för att skaffa dem värderingar, självkänslor och emotionell kompetens högt över det normala. Jag behöver inte få höra nedlåtande kommentarer av detta slag! Jag förtjänar de inte!

Tänk på vad ni säger, så att ni inte säger det ni tänker!

Tack och lov så fungerar mitt Livsfilter fortfarande. Beroende på dagsformen så anpassar jag tätheten i mitt filter. Bra dagar kan uttalanden som ovan passera genom filtret ganska obemärkt, men ibland fångas de upp. Och då måste jag agera!

I går blev jag tillfrågad om ännu ett förtroendeuppdrag och en tjänst av lite speciell art. Jag känner mig hedrad och enormt stolt över att bli tillfrågad. En av anledningarna till varför de valt just mig, är för att de ansåg mig vara handlingskraftig.

Uppdraget har en politisk aspekt. Kanske har jag varit för kritisk till handfallna, ordsprutande byråkrater, som babblar en massa och inte SKAPAR något? Blir vansinnig på Tomma tunnor som skramlar, och mycket prat och lite verkstad.

Stå inte bara där - gör något!

För mig är ord bara ord, ända tills den dagen de bevisas i handling. Är det fel att tänka så? Jag tycker inte det...

Trafikdåre

För en person, vars livs-hastighet går i 180 knyck, så skapar vägbulor och skarpa kurvor stora problem med att hålla sig kvar på "rätt" väg. Snabba hastigheter ger en tunnelseende. Man ser bara rakt fram, svischar förbi alla varningsskyltar och påbudsmärken utan att ta del av dem till fullo.

När man harvat ute i vägrenen efter en skarp vänsterkurva, där hela ens liv hann passera i ett litet ögonblick, så hinner tankarna rusa vilt inom en. " Visst såg jag en skylt som varnade för denna kurva lite tidigare..?" Då förbannar man sig själv att man inte bromsade i förtid och tog det varsamt genom kurvan, i stället för att utsätta sig själv med bredställ i 180 och parera sig genom den farliga kurvan.

Det gick bra denna gång, men hur går det nästa gång..?

Nu har jag kört över både spikmattor, vägbulor, genom skarpa kurvor och lagat mitt trasiga fordon i omgångar. Kanske dags att sakta ner farten..? Börja titta på vägskyltar ordentligt..? Hålla sig till "reglerna"..?

Jag har lyckats med att få en viktig person i mitt liv till att göra det samma. Nu är det min tur. Wish me luck!

Take care, live life - be happy!

Res dig Upp..!

Äntligen mår Farmarpojken bättre! Det var nog sprutan som ställde till det, kan inte tänka mig att det var något annat.

Jag tror att det har kommit minst tre-fyra decimeter snö i helgen. Helt otroligt! Våren känns väldigt avlägsen... Detta eviga snöande ställer till det för oss här hemma. Min man får otroligt mycket att göra ute på vägarna, vilket leder till att jag blir ensam med gården. Tack och lov har duktige grannen funnits till hands i helgen. Guld värt!

Malin hade en kul och givande dag i Vännäs i går. De åtta matcherna de hann med under dagen slutade med seger allihopa. Roligt för de små... :-) Paula meddelade i går kväll att de inte förlorat ett endaste set under dagen och gått vidare till kvartsfinal idag. Gamen games är en stor volleyboll-händelse med tjugotalet lag som deltar i Paulas åldersgrupper, så kvartfinal är bra! Hoppas de växer som individer oxå efter denna givande och vinstrika helg.

Jag tycker att Norsjö Volley kommit på en bra plan med alla dessa mobiltelefoner under helgens turnering. De samlades in på förmiddagen i går, och återlämnas inte förrän vid hemfärd i eftermiddag. En liten stund i går kväll fick de dock möjlighet att ringa hem för att meddela sig om läget. Bra lösning för att få barnen fokuserade på uppgiften = att spela volleyboll!


Jag såg en otroligt fin familje-äventyrs-film igår med barnen. Den var tecknad, vilket kanske kan avskräcka en del vuxna, men den innehöll ett sådant fint budskap och sens moral, så jag vill starkt rekommendera alla att låna den. Den heter Upp. Se den!!!

Ha det bäst - helst till häst!
P o K/ Vekå

Vaccinations-sviter och Fjortiskalas

Min Farmarpojke är sjuk! Feber...!!! :-( Hoppas och tror att detta kommer från den årliga vaccinationssprutan han fick igår. Han har aldrig tidigare reagerat på denna, så det gör mig lite förbryllad. Tempen har sedan i går legat konstant på 39,5 och min vanligen så glada, spralliga kille är inte på topp...

AIK-fjortis! =D

I går var det fullt upp här hemma. Konsultbesök avlöstes med andra möten, Skellefteåresa, utvärderingar och fjortis-firande. Kan knappt fatta att det är fjorton år sedan, man låg på BB med den underbaraste lilla brunögda tös man kan tänka sig, i famnen. Usch vad tiden går fort..!

Till vänster Paulas Nypon-tårta och till höger hennes Chama- tårta. (Chama = Paulas katt)

Blev tårögd av den fina presenten hennes bästa kompis gav henne: En egenkomponerad film med de två tillsammans. I fina, galna, roliga och tokiga situationer. En mycket personlig present som man själv skulle värdera långt mycket högre än pengar och andra dyra gåvor. Fint..!

Har du tänkt på..?

Vår regionsordförande inledde årets regionsstämma med frasen: " Jag vill slå an tonen..." Jag fastnade vid betydelsen av den välanvända frasen, och insåg hur stor påverkan en talare, som inleder sammankomster av allehanda slag, KAN ha på deltagarnas sinnesstämning.

Vill man sätta an en positiv ton med framtidstro på möten/tillställningar, eller en kritisk och skarp ton, så har man som inledande talare en stor möjlighet att påverka!

I dag har jag lärt mig att Bönder är 2% av den svenska befolkningen. Vår näringsverksamhet, som ryms under benämningen "Bonde", utgör grunden av kommuners samhällsstruktur. Jakt- skogsbruks- och matproduktion finns i landets ALLA kommuner. Försvinner en liten inlandskommuns sista mjökbonde från marknaden, så blir effekten påtaglig för kommunen. Hur många tänker på det..?

Jag sträcker på mig lite extra efter dagens insikt. Bönder ska vara stolta över sitt yrkesval!

Allt för ofta blir man tagen för given. Inte bara i sin yrkesroll, utan även i andra situationer i Livet. Under de senaste månaderna ( eller eg under en ännu längre tid...) så har min vardag kantats av en djup förtroendekris.

Alla vi som sysslar med hästar vet hur lång tid det tar att bygga upp ett förtroende. Detta sköra, som kan raseras så lätt med en ogenomtänkt handling, eller genom uttalanden sagda i vredesmod och utan tanke på de spår, som de lämnar hos mottagaren, är så otroligt fundamentala i alla relationer.

Att hitta lösningar på problem är för mig en självklarhet. En förtroendekris, som utlöser känslomässiga reaktioner, är svårhanterlig. En utmaning väl värd sitt namn. Lärdomen jag har fått med mig ur denna "kris" är, att rationella argument fungerar sällan eller dåligt, på en som är känslomässigt upprörd. Då spelar det ingen roll om det är ett djur eller en människa.

Om man blir konfronterad och ifrågasatt, så är det lätt att man intar en försvarsställning. Att avstå, att vända andra kinden till, att framföra sin ståndpunkt, men ändå välja att gå därifrån UTAN att stå upp och försvara sig, det kräver ett stort mod. Men med facit i hand, så nås på det sättet de långsiktigt bästa lösningarna.

Att anständigt avklädd, blotta sitt innersta, och insiktsfullt konstatera att: " Det har aldrig legat någon framtid i att gå bakåt!" DET borde alla förstå.

Bus-fri Tapper? :-)

I morgon är det regionsstämma för LRF i Lycksele. Ska delta där som representant för vår avdelning. Ser fram emot uppdraget, det blir intressant och lärorikt!

Hade en underbar körtur, med galoppträning igen, för min Farmarpojke i eftermiddag. Hans styrka och kondition har förbättrats väsentligt de två senaste månaderna. Underbart när skillnaden märks så markant. Nu är galoppen bus-fri, han bär sig betydligt bättre och i en mycket renare och finare form.

Min Tappra Skötkonung har ingjutit styrka i mig idag. Igen. Underbart när den ömhet och ärlighet, som framtiden bär på, är så påtaglig. Som Tapper själv säger: " När känslan av att man vågar vara den man är, utan påklistrad fasad, å med full respekt, så kan det ju inte bli så mycket bättre."

Nu blire duschen och sen god natt.

Take care / P o K

En liten bön om Styrka

Man får aldrig sluta TRO!

Mina älskade ridelever

I söndagskväll, efter att jag avslutat mina två ridlektionsgrupper, så kom en mamma fram till mig. Hon var så glad, så stolt och så lycklig över hennes dotters framsteg inom ridningen. Hon tyckte att alla i ridgruppen utvecklats enormt mycket i positiv riktning den senaste säsongen.

Naturligtvis tar jag som ridlärare åt mig av detta berömmet. Det är precis detta allt går ut på med att vara ideell idrottsledare. Att få uppleva känslan av att få andra att växa i sig själva. Ridning handlar så mycket om det mentala. Ens sinnesstämning avspeglar sig direkt i kommunikationen och samspelet med hästen. Får man ungarna att tro på sin egen kapacitet så kan vad som helst hända.

Hoppträning i ridhuset i början av mars 2010. Farmarpojken och Sofia till vänster om polkagrishindret.

Ett av mina mål under säsongen har varit att få, speciellt en av tjejerna, till att inte gråta vid varje ridlektion. (Jaa, det fanns en tjej som brukade göra det.... tro det eller ej!) Hon är en väldigt speciell flicka, men med ett fantastiskt mod och en enorm vilja. Bra egenskaper för att lyckas. Detta målet har varit ganska enkelt att uppnå.

Ett annat av mina mål har varit att få en annan av tjejerna till att bli mindre rädd för hoppning. (trots att jag själv ogillar hoppning starkt!) Med andan i halsen har jag lyckats få henne att övervinna sin värsta rädsla, och i söndags hoppade hon sin första bana. Till och med i galopp! Helt fantastiskt!

Jag får ingen ekonomisk ersättning för att jag lotsar dessa tjejer i stallmiljön på ridklubben. Min tidspressade vardag måste effektiviseras dessa dagar för att ridlektionerna ska hinnas med. Jag måste försumma familjen i några timmar för att hjälpa andra. MEN DET ÄR DET VÄRT!

Glädjen i att få se dessa underbara barn lyckas, skratta, övervinna sina rädslor, utmana sig själva och växa mentalt är obeskrivbar. Ingen ekonomisk lön i världen kan ge samma känsla.

Jag hoppas att när dessa brudar, på väg in i tonårs- och vuxenlivet kommer att minnas Vekå, sin ridlärare, som en positiv förebild som lärde dem att ALLT GÅR, BARA VILJAN FINNS DÄR och att de ska tro på sin egen kapacitet. Ingenting är omöjligt!

Take care, live life - be happy!

Förvalta ditt föräldraskap väl!

Nära 800 kronor kostade Paulas förra helg. 800 kr... Tre-fyra rejäla matkassar från ICA. En klippning/slingning hos frisören. En dyr, smakrik whiskey... osv osv. Om man ställer allt man lägger sina pengar på i jämförelse med någonting, så utmanas man att fundera på sina värdegrunder. Välbehövligt anser jag!

För 800 kronor fick Paula uppleva en fantastisk helg, i fin gemenskap med fyra av sina bästa vänner. De fick ta ansvar över att hålla ordning på sina saker i det trånga utrymmet, som är i en husvagn. De var tvugna att samarbeta för att få helgen till att fungera utan onödiga konflikter. De stärkte sina självkänslor, när de upptäckte att de för varje åk nerför den branta slalombacken, kände sig säkrare och säkrare. De lärde sig dessutom att det krävs planering och struktur, för att gemensamt tillaga måltider. Samt att hushållera med den summa pengar de fått med sig hemifrån.

Var det värt 800 kronor..? Svar: JA!!!

En havande Nypon med tre månader kvar till fölning. Stolt och lycklig ägarinna Paula på hästryggen. (Fotot taget av Christer Harnesk i feb 2010)

Nästa helg ska Paula delta vid en volleyboll-turnering i Vännäs, som sträcker sig från lördag till söndag. Den kommer säkerligen också att gå lös på minst 500 kronor. Är en helg med sina lagkamrater/vänner värt 500 kronor? Där de får lära sig hur positivt tänkande kan stärka och höja ens prestationer? Där de får lära sig att hantera tävlingsnerver, fokusera, få fysisk utmaning och kanske till och med få känna på segerns sötma? Är det värt det...? (Behöver jag ens skriva JA?)

När det kommer till våra barn och vår egen plånbok, så borde det inte finnas så långa ledningar. Naturligtvis ska man inte spendera över sina tillgångar, men man bör med handen på hjärtat sätta alla utgifter i ett perspektiv till sina egna värdegrunder.

Exempel:

Lisa 14 år nekas 500 kr till att följa kompisarna på äventyrsbad i Boden, med efterföljande middag och biobesök på kvällen, medans föräldrarna spenderar samma summa pengar på en dyr flaska vin, en taxiresa på kvällen till puben, x antal öl på utestället och sen en taxiresa hem igen. (tror inte 500 kr räcker...) Detta medans Lisa får tillbringa dagen/kvällen framför datorn och TV:n i stället, eftersom hennes kompisar är i Boden och hennes föräldrar är för oengagerade/onyktra för att sätta henne i kreativ och utvecklande sysselsättning.

Lisa är dagen efter sur, bitter och beter sig respektlöst mot sina föräldrar, som bara vill ligga och slöa i soffan framför TVn, ojandes över huvudvärk och illamående. Undrar varför...?

Våra barn är det finaste, det viktigaste och det bästa vi har. Ansvaret vi tog på oss att vara deras förebilder, deras trygghet, deras mentorer och deras sporrar i sidan, är livslångt. Det är en ära, en heder och en uppgift jag bär med stolthet. Jag gör mitt bästa. Försöker verkligen. Hoppas alla andra också ärligt kan säga det.

Take care, live life - be happy!

Va va det jag sa..?

Byråkratins kvarnar mal alldeles för sakta. Detta är ingen nyhet, men när man själv får uppleva detta, istället för att bara få höra talas om det, väcks frusterationen. Med barn inblandade i processer, så borde kvarnen mala något snabbare anser jag. Slutprodukten ska ändå bli lika kvalitativ, fast än saker och ting skyndas på. Risken finns att engagemang och "den goda viljan" decimeras, när saker och ting tar längre tid än nödvändigt.

I en stor "sak" som nu inträffat i vår vardag, så hatar jag att komma med kommentaren: "Vad va det jag sa..?" Egentligen borde det vara en befrielse och en "vinst" att inse att mina farhågor och mina varningsklockor klingat rätt, men tyvärr så kan jag inte känna så... Sorgen känns stor. Nästan övermäktig. Nu letar jag bara fördelarna och de positiva erfarenheter, denna upplevelse kommer att ge mig längre fram i livet...

Det som inte dödar en, det härdar en.

Min Tappra Skötkonung säger sig ha förkastat sin påbörjade uppfinning saken-som-får-tiden-att-stanna, och fokuserar nu i stället på att uppfinna saken-som-får-tiden-att-gå-fortare. Undrar egentligen om dessa uppfinningar borde existera? Kanke finns det en anledning till varför dessa manicker aldrig tillverkats..? Med de ervunna erfarenheter jag i dagsläget besitter, så säger mig förståndet att "Var sak har sin tid..."

Våra hjärtan och hjärnor är inte alltid i symbios. När de samarbetar till fullo, nås oftast målen mest problemfritt.

Våra barns välmående, är vi som föräldrars största målsättning. Så borde och ska det vara! Att tänka egoistiskt, att handla i panik, rädsla, eller frusteration, skapar oftast ingen långsiktigt bra och hållbar lösning. En ogenomtänkt handling kan förstöra och rasera ett barns sköra tillvaro. Försvinner tryggheten, ökas ovissheten. Stegras orosmomenten i vår blivande framtids försörjare, så kommer skuldkänslorna att lamslå föräldern, som kommer till insikt om detta när "boomerangen" kallad SKULD, kommer och dunkar en bak i skallen.

Ingen vill hamna där. Ingen ska behöva hamna där. Inte om man skyndar långsamt, och tänker att Var sak har sin tid. Eller.... har jag fel...?

Mina Rättigheter

Jag har rätt:

Att få känslomässigt stöd.
Att leva utan arga utbrott och raseri.
Att bli hörd och bemött med respekt och acceptans.
Att ha en egen uppfattning, även om andra har en annan uppfattning.
Att inte bli kallad för saker som nedvärderar mig.
Att mina känslor och erfarenheter erkänns som sanna.
Att få en uppriktig ursäkt för eventuella kommentarer som jag finner stötande.
Att leva fri från kritik och omdöme.
Att få uppleva tydlig och ärlig kommunikation.
Att bli respektfullt tillfrågad istället för beordrad.
Att leva utan anklagelse och skuld.
Att mina övertygelser och intressen nämns med respekt.
Att få uppmuntran.
Att leva fri från känslomässiga och fysiska hot.

Detta är mina rättigheter. Och Dina.

Live life, take care - be happy! ;-)

Förändringsakuten

Många är vi som är rädda för förändring. Vanligt är att man i rädsla ser det man måste välja bort, eller det man förlorar, i en förändringsprocess. Jag väljer det motsatta.

Jag vill tro att det är viktigt att skapa en förståelse och ett engagemang för den förändring som sker. Minst lika viktigt är det dock att göra rätt saker. I rätt ordning.

Jag är så trött på att konstruera strategier som inte leder någonstans. Min målmedvetenhet, min kreativitet, min handlingskraft och min kompetens får hela tiden stå tillbaka. Nu ska jag agera förändringsagent!

I vissa lägen i livet är inte trial-and-error ett alternativ, man måste hitta omedelbara lösningar på konkreta vardagsproblem. Jag går nu från att veta till att göra. Min vardag kommer att bli effektivare. Jag ska gå från tidsoptimist till tidsmiljonär. Från brandsläckning till långsiktighet.



Kan knappt vänta...

Here I go again.

Skjutsar i olika former

Två körturer med stor och liten häst har det blivit idag. Underbart skönt i det ljuvligt vackra vårvintervädret. Tvätt, källarstädning och pappersarbete har det oxå blivit. Med facit i hand efter denna dag, så känner jag att jag förtjänar en god natts sömn. ;-)

Onsdagseftermiddagar är den värsta bil-skjutsar-kvällen på hela veckan. Alla barn har aktiviteter, vid olika tider dessutom. Detta är en av de få nackdelar med att bo en bit utanför samhället. Tack och lov har jag och en mamma på Storliden bra samarbete med detta eviga skjutsande av barn. Tack K för att du finns..! ;-)

I morgon har ungarna skolmästerskap i skidor. De är taggade som tusan och verkar se fram emot det till max. Ska absolut vara en av de hejande morsorna som står där och tjoar i morgon förmiddag. Hoppas på lika fint väder som idag.

Nu blire sängen. Förhoppningsvis infinner sig John Blund omgående. Annars får jag väl ta fram stora släggan! =D

Take care, live life - be happy!

Rise and shine

Förtvivlat stora saker är på G just nu. Omvälvande, utmanande saker, som kommer att kräva en hel del av mig som person. Egentligen behöver det inte bli svårare än vad jag gör det till. Varför oroa sig i onödan..?

Jag förundras över att få uppleva en sådan insikt i hur vi människor försvarar oss. Hur vi med hjälp av någon inbyggd överlevnadsinstinkt försöker greppa minsta lilla halmstrå, för att hålla näsan ovanför vattenytan. Anfall är bästa försvar..? Kan det verkligen vara så..?

Jag gillar ju ordspråk. Men en del är verkligen värda att ifrågasätta. T e x "Tala är silver, tiga är guld". Detta beror naturligtvis i vilket sammanhang man använder sig av att detta ordspråk, men det finns ett annat ordspråk som säger: "Du ansvarar inte bara för vad du säger, utan också för vad du låter bli att säga." Gillar det ordspråket mycket mer.

Ibland kan det man håller inne med bli ens fall. Samlar man negativa tankar och upplevelser inom sig och låter de byggas upp till en enorm och bitter mur, så blir den muren till slut oöverkomlig. Toppen blir aldrig nådd och i de famlande försök att riva ner denna mur så börjar man längst ner, bara för att man måste ju börja någonstans, och då får man förr eller senare hela muren över sig.

Att vara klok i efterhand och förargat konstatera att "Varför agerade jag inte tidigare?" hjälper sällan. Det är bara att resa sig upp ur högen från den raserade muren, borsta av sig dammet, ta med sig erfarenheten av det inträffade, och insiktsfullt sikta vidare. Framåt. Mot nya möjligheter och nya mål. Det som inte dödar härdar. Så är det.

Take care, live life - be happy!

Till salu

Jag behöver sälja av några hästvagnar. Tänkte att om det är någon som är intresserad av dessa på bild, så kan ni gärna höra av er. Risslan är i jättefint bruksskick. Det medföljer en påbyggnadsdel som man kan sätta dit längst bak för att rymmas fler i den. Har tyvärr ingen bild på den delen, ännu. 1700 kr.

Vagnen är en kopia av Troed Hansons inkörningsvagn, tillverkad av Torpaengarn för fyra år sedan. Löstagbara och justerbara skaklar, som är högt fästa för att ge optimalt skydd för kusken, samt öppna framtill för att lätt och snabbt kunna kopplas lös vid ev. fara. Lätt att kliva i och ur. Bekväma säten som justeras undertill, vid stötdämparna. Godkänd för tävling. 10500kr.

Sprid gärna detta vidare. Mvh Vekå 0730-639868.

Hoppträning - film, och gamla minnen

Hoppträningen idag gick superbra! Galoppträningen har gett resultat och nu ser vi fram emot att få träna vidare. Här kommer ett klipp från en del av dagens övningar.


Åkte till Skellefteå i eftermiddag för att data och snacka lite syskonprat med storebror. Vi träffs alldeles för sällan.... måste åtgärdas! Trevligt va det iaf och mycket skönt att få lite vuxentid på egen hand.

Pratade gamla minnen och jag kom av någon anledning ihåg ett större antal mindre trevliga sådana, från tiden innan skolåldern. Av någon anledning sökte jag mig på den tiden gärna till umgänge med killar. Gärna lite äldre sådana. De lurade ofta i väg mig på olika hyss, som de utförde, men som jag fick skulden för.

En gång lekte vi indianer. De var starka, modiga krigare och jag var en liten inkräktare som de band fast vid "totempålen" (en gammal tall). Minns hur det vit/rosa plast-hopprepet, som de bundit fast mig med, skar in i mina hand- och fotleder. Minns även hur jag förgäves försökte hitta en positiv känsla och förstå det roliga i den leken. Men den infann sig aldrig.

Minns även blickarna och skratten som ekade i skogen, när de högljudda och modiga krigarna såg att deras fastbundna inkräktare kissade på sig av rädsla, och hur de pekade och hånade de stora tårarna som rann ner för mina kinder.

Jag minns inte riktigt hur jag kom mig därifrån. Jag tror att en äldre dam, som bodde i pensionärslägenheterna i närheten av skogen, kom och knöt lös mig. Vet att jag blev hemskt biten av mygg och myror. Hade ju ingen chans att schasa bort dem där jag stod, fastbunden. Värst var ändå smärtan från plasthandtagen ytterst på hopprepet, som skar in mot mina smala skenben vid varje försök att ta mig lös.

Det där var sommaren när jag blev fem år. Eller kanske sex. Är inte riktigt säker på året...

På vintern hände en annan incident. Trots den terror detta grabbgäng utsatte mig för stundvis, så kunde jag inte hålla mig borta från dem. Minns en snögrotta. En stor sådan, som man kunde stå upprätt inne i. Jag vet att jag var rädd för att gå in i den, men på något sätt lyckades de ändå lura in mig dit.

Minns skräcken och paniken, som infann sig när de blockerade in-/utgången till grottan. Jag skrek som besatt. Jag tror egentligen inte det rörde sig om så lång stund, innan de släppte ut mig igen. Men det var fruktansvärt! Sekunderna kändes som timmar...

Varför berättar jag detta..? Jo, jag vill säga er det här:

Barn kan bete sig fruktansvärt hemskt mot varandra. Speciellt när inga vuxna finns i närheten. Snälla... engagera er i era barns lekar och aktiviteter. Be dem berätta vad de pysslat med när de varit ute och lekt på egen hand. Lyssna på dem. Läs av dem. Tro på det de säger...

Det finns inget som är så hemskt för ett barn, som känslan av att inte bli uppmärksammad eller betrodd...

Take care, live life - be happy!

Villkorslös kärlek

Kärleken är konstant - det är bara föremålen som växlar. Är det så..?

En insiktsfull vän sa till mig igår att kärleken är det som utvinns ur en respektfull och ödmjuk relation. Kärlek är inget som bara finns där, utan den växer fram.

Finns inte respekten, behandlar man inte varandra ödmjukt och hänsynsfullt, så försvinner kärleken från relationen. Är det verkligen så..?

Kärleken till våra barn är villkorslös. Tack och lov. De må bete sig hur som helst, men man älskar dem ändå.

Övriga relationskonton måste dock ständigt fyllas på, för att klara av de stora uttag som ibland sker. I en relation bör det vara lika stort ansvar att detta kontot fylls på av båda parter. Helst lika mycket. Det funkar dåligt om en part står för insättningarna och den andra för den största mängden uttag...

Ta hand om varandra - vi lever bara en gång...!

Live life - and make love happen!

Utvärdering av projekt "Sportlovet"

"Blindbock" foto: Christer Harnesk

Nu är sportlovsaktiviteterna vi arrangerat här på gården avklarade. Vi avslutade med "Eldprovet", skidtur till skogs i mörkret, med övernattning i militärtält. Tyvärr fick vi inga utomstående deltagare till denna aktivitet, men vi valde att genomföra den i alla fall.

Kvällsfika i tältet

Alla ungar var så förväntansfulla och entusiastiska hela eftermiddagen. Malin gick knappt att hejda efter att middagen intagits. Packa ryggsäcken, på med pjäxorna och pannlampan, och vips stack hon i väg alldeles på egen hand, rakt ut i mörkaste skog i värsta snöovädret. Ingen mörkerrädsla här inte!

Foto: Christer Harnesk

Att poppa popcorn i "det fria" blev ett roligt och gott nöje. De intogs under kvällens ordlekar, spökhistorier och det eviga eldandet i kaminen.

Jag är så stolt över ungarna, som så modigt och helhjärtat gav sig in i detta. Alla aktiviteter vi pysslat med under veckan har de deltagit i med öppet sinne, glädje, mod och stor kämpaglöd. Underbart att få uppleva och se..!

Full fokus i samarbetsövningarna. Foto: Christer Harnesk

De har verkligen överträffat sig själva och jag tror bestämt att de "vuxit" sig starkare i veckan. Inte bara som individer utan även som grupp. Och det var precis det vår målsättning var med dessa aktiviteter: Att skapa en meningsfull, glädjande och utvecklande sysselsättning i utomhusmiljö.

Samarbetsövningar Foto: Christer Harnesk

Tyvärr hann jag inte med att skapa min speciella snöskulptur. Det blev en bekväm och praktisk soffa i stället, vänd lagom mot söderläge. :-) Men vintern är ju inte slut än, så det kanske hinns med senare..? Jag har verkligen fått blodad tand på detta med snöskulptering - jättekul!

I går blev det galopp/intervall-träning med Farmarpojken igen. Körde en väldigt lugn kille idag. Det märks när han fått "springa av sig" lite, då kommer lugnet. :-) På lördag hoppträning igen i ridhuset i Norsjö, Sofia kommer och rider. Hoppas det går ännu bättre än sist och att hon märker att vi tränat på galoppen..?!

I morgon ska jag ta med mig barnen på något de drömt om länge att få göra: Vi ska åka till äventyrsbadet i Piteå! Oj, va de ser fram emot detta..! Man får nog förbereda sig på en heldag i plurret i morron... ;-)

Ha det gött!

/P o K, Vekå

Pampigt?

Undrar om det är denna musik som Sofia har tänkt sig vi ska ha på Hingstvisningen...?

Pampigt värre...! =D

Ge aldrig upp!

Jag har aldrig tidigare helhjärtat provat på snöskulptering förrän idag. Jag förlorade mig själv totalt i denna syssla. Tror att jag utan problem skulle kunna ägna timmar efter timmar med denna typ av konstnärligt skapande. Det var otroligt roligt och inspirerande. I morgon ska jag ge mig på den stora skulpturen. Idag blev det "bara" ett litet hästhuvud.

Duktige grannen engagerade i ett igloobygge, vilket inte riktigt hann färdigställas idag. Vi får väl se om det blir klart i morron..?

Idag har jag funderat en del på min envishet. Många gånger är den bra att ha, men inte alltid... Till föräldrar skulle jag dock vilja dela med mig lite av min envishet. För där behövs den. Speciellt när "kriser" råder, eller när tonåringarna gör sina revolter m.m. m.m.

Revolterande och utagerande barn behöver i allra högsta grad föräldrar som aldrig ger upp. Det får bara inte ske...

Det är så ofta man får höra berättas om ungdomar som önskat att deras föräldrar "tagit i" lite mer, eller som "skulle ha sagt till på skarpen" tidigare, innan det började gå utför för ungdomarna på allvar.

När föräldrar gett upp, när vanmakten spridit sig och håglösheten kopplat sitt grepp om deras förnuft, då sviker man barnen. Barn och ungdomar besitter inte förmågan/ har inte kunskapen/ har inte hunnit skaffa sig erfarenheten att veta hur, eller vad, de ska göra i livets alla situationer.

Det är vår uppgift som vuxna, att se till att förbereda dem för vuxenlivet på bästa möjliga sätt, att ge dem verktygen för att klara av de utmaningar de kommer att ställas inför, att ge dem en god självbild, och en insiktsfull känsla av att de kan om de vill. Och att ingenting är omöjligt. Det är vårt ansvar. Vi får inte ge upp!

Jag, och många andra med mig, frustreras över hur enkelt det är att bli förälder i dagens samhälle. Det är tusen gånger svårare att ta körkort. En högst kompetent förälder kan dock ha svårighet att ta körkort pga handikapp av olika slag, men den mest själviske, osmartaste och elakaste människan (utan körkort) har troligen inga problem med att bli mor/far.

Nu var ovan nämnda tes bara ett exempel... Tänk om det fanns kompetensbevis som man va tvungen att få utfärdat av någon slags barn-skaffar-länsstyrelse INNAN man fick behörighet till att bli förälder. Vore inte det nåt...? ;-)

Nog om detta.

Vill bara avsluta med att säga:

Lita på magkänslan. Vi kan om vi vill. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Våga. Le. Skjut inte upp saker till i morgon som du kan göra i dag. Ta hand om varandra...

Puss/ Vekå.

Lyckad skattjakt

Malin med Mumin-snöhästen, som duktige grannens fru filat på.

I dag blir det andra dagen på våra sportlovsaktiviteter. Snöskulptering och igloobygge står på agendan. Jag är jättesugen på att göra en egen snöskulptur med ett alldeles speciellt motiv... Vi får se om det hinns med under veckan.

Gårdagens skattjakt blev hur lyckad som helst. Ungarna var överförtjusta och strålade i kapp. Åtta olika uppdrag skulle utföras i jakten på bokstäver, som skulle sättas samman till ett ord, vilket i sin tur skulle leda dem till platsen där skatten var nedgrävd.

Här grävs skatten ivrigt fram.

Samarbetet var på topp. Glädjen och engagemanget likaså. Paula chockade oss alla med att bygga 17 drisckesbackar på varann i höghöjdsutmaningen!!!

Här är det Malin som klättrar. 12 backar blev det för henne.

Ungarna fick dessutom kännas vid morse-koder, andra tanke-nötter, göra upp en eld (vilket inte var det enklaste i gårdagens vindbyar) och poppa popcorn över den.

Här flyger det popcorn.

Nu tar vi som sagt nya tag och hoppas på strålande väder och lika stort engagemang idag.

Ha en bra dag!
P o K/ Vekå

Våga vägra vara osynlig

Körträningen gick superbra. Fick flera Aha-upplevelser och nu känns det ännu mer inspirerande att fortsätta min gemensamma resa mot nya mål med min Farmarpojke.

Har funderat en hel del på detta med kvalitet och kvantitet i kväll. Tankar kring förhållningssätt gentemot handlingskraftiga och nytänkande individer i vårt samhälle, upptar även en del plats i mitt inre. Undrar om Jantelagen spökar lite..?

Vet att jag någonstans har läst att vi nu för tiden ofta "navigerar efter kölvattnet snarare än efter en fyr i fjärran framför oss". Det betyder att vi mer förhåller oss till hur vi inte ska vara, än hur vi ska försöka vara. En resa utförd på det sättet tror jag blir vinglig, ofokuserad och mållös.

Människor som ger intryck av att vara säkra på sin sak, som tror på det de brinner för, som har ett tydligt mål i sikte, som är beredd att satsa för att nå sina drömmars mål, vill jag ge en extra varm eloge till i kväll.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv...

Minns berättelsen om Lisa (kallar henne så här). Folk tyckte hon uppträdde respektlöst mot allt och alla. I mina ögon var det bara ett sätt för henne att ropa på hjälp. Genom att väcka avsky och fruktan hos andra försökte hon kommunicera i syfte om att bli sedd.

Lisa accepterade inte osynligheten. Hon tyckte inte att hon fick den plats hon borde vara värd. I de yngre tonåren är detta bland det värsta som kan hända ett barn.

Att inte bli sedd är att bli förvägrad hjälpen att bygga sig en sann identitet. Den hjälpen får man genom ärliga reaktioner, andras mod att våga bry sig, genom bejakanden såväl som genom gränssättning.

Vuxna som i TV-soffan halvhjärtat lyssnar till sina barns berättelser och drömmar, som bakom tidningen mumlar ett snabbt svar på deras frågor i det enda syftet att slippa bli störd, eller som suckande och oengagerat ifrågasätter barnets tankar och ideer, de skulle jag vilja ruska om ordentligt!!!

Får man inte den uppmärksamhet som man känner sig ha rätt till att få, så tvingas man stjäla sig till den. När människor förvägras att bli sedda stegras vreden inom en. Se mig , annars ÄR jag inte!!!

Lisas historia har ett gott slut. I ett annat familjehem har Lisa fått sinnesro, den uppskattning och kärlek hon så väl behöver, ramar och förhållningssätt att rätta sig efter, och en ömsesidig, respektfull kommunikation med andra vuxna. Lisa ska snart fylla 18 och familjehemslivet börjat gå mot sitt slut.

Lisa tillbringar knappt en bråkdel av sin tid i familjehemmet, i jämförelse med den tid hon hade med sina biologiska föräldrar. Men denna tid var ändå så mycket mer givande. Kvalitet i stället för kvantitet.

Ve och "Vasa"

Mår mycket bättre idag. Tack och lov! Rösten håller inte riktigt ännu, men kroppen känns med i min viljas framfart än så länge...

L90:n kom hem i går efter några dagars frånfälle. Skottade ridbanan och gjorde klart för ponnyridningen. Skottade även upp en slinga i utkanten av lägdan som är framför huset, där rissle-åkningen ska ske.

Provkörde Farmarpojken en kortis några varv runt slingan med risslan. Han älskar verkligen att dra den. Trots att vi sladdar i kurvorna och skaklarna kränger mot hans ben, så viker han bara undan kroppen, lägger sig i selen och matar på med ännu större kraft. Gud vilken guld-gosse till pålle jag har. Han blev snopen när vi ställde bort risslan redan efter 15 minuters tur. Ville att han skulle spara på krafterna till dagens körträning i Ersmark!

Har tittat på starten i Vasaloppet nu på morgonen. Alltid lika roligt att se denna kraftansamling ta fart. Fascineras över järnviljan och engagemanget dessa skidåkare har. Vad tänker de under dessa intensiva timmar innan målet nås..? Hur känns det i kroppen egentligen...? De har min fulla beundran i alla fall.

Ha det gött allihopa!

P o K/ Vekå

Utan röstresurser

I väntan på tävlingssäsongen...

Nu har jag skottat fram Maratonvagnen och Giggen. Tävlingssäsongen närmar sig och träningsvagnen ska snart bytas ut. Ooo va jag längtar. Igår red jag en runda på min hingst. Testade för första gången på länge galoppen. Det gick jättebra. Lungt och fint utan bus. Underbart. Träning GER resultat!

Idag är jag däckad. Totalt. Helt utan röstresurser, halsen känns som ett stort öppet sår. Benen bär mig inte, kallsvettas och brottas med febertoppar upp mot de 40. En våg av frusteration sköljer över mig med jämna mellanrum, eftersom vetskapen om allt som är ogjort hela tiden gör sig påmind...

Tack och lov att körträningen i Ersmark blev i morgon istället för idag. Vill verkligen inte missa den. Undrar dock om min röst tillåter några ridlektioner i morgon kväll, känns tveksamt.

Nu ska jag försöka hitta en dunderkur. Måste bli frisk! NU! :-)

Take care, live life - be happy!

Ironi o dyl

I bland oroar jag mig för att jag tar i för mycket när det gäller mina barns oönskade beteenden. Konstigt nog är problemet inte lika stort, när det gäller andras barn, i de olika ledarroller jag har i olika sammanhang. Min konsekvens och mitt ganska målinriktade ledarskap tror och hoppas jag, ger barnen tydliga riktlinjer om vad som accepteras och inte!

"Stökiga" och utagerande barn, som gärna pockar på uppmärksamhet och skapar kaos och negativ stämning i större och mindre grupper, finner jag särskilt utmanade att hjälpa. Allt för ofta är det just dessa barn som blir mobbare, eller börjar med självdestruktiva och mindre bra beteenden.

Kommer speciellt ihåg en tjej som jag konfronterade ganska ordentligt förra året. I stället för att skälla på henne som person, så poängterade jag väldigt starkt att hennes beteende var totalt oacceptabelt. Tjejen som individ tog jag hand om, men hennes handlingar förkastade jag.

I dag är denna tjej en av dem som alltid hälsar glatt när vi möts, och som gärna anförtror mig än det ena och än det andra.

När vi som vuxna lägger oss i är detta jätteviktigt. Ingrepp mot barn och ungdomar får inte bli ett övergrepp. Det senare är jättefarligt och kan lätt tolkas kränkande.

Tyvärr har jag i min nära umgängeskrets ett fåtal personer som inte riktigt har greppat detta ännu. Att utsätta barn och ungdomar för sådant som de mognadsmässigt inte kan förstå eller klara av, anser jag vara snudd på övergrepp. Förödmjukande gliringar, nedlåtande eller förnedrande uttalanden, eller ironiska och sarkastiska kommentarer, som barnet inte har någon chans att bemöta, är också fel. Speciellt när det handlar om hur barnet är som individ, snarare än barnets handlingar.

En del vuxna, med låg självkänsla eller som är lite extra känslig i sin personlighet, kan också bli kränkta i det jag nämner ovan. Allt för många ( för mig är EN utövare för många) verkar finna njutning i att verbalt trycka ner andra.

Engagemang och att bry sig om, är inte likamed att häva ur sig vad som helst på vilket sätt som helst.

Tänk på vad du säger så att du inte säger vad du tänker...

Ta hand om varandra och trevlig helg!

Vintertältning

Ett lugn har belägrat min kropp. Ett väldigt behagligt och tryggt lugn. Känns som om vad som helst får hända, det ordnar sig ändå... det vet jag! Härlig känsla...

Utsikten från tältplatsen

Jag och duktige grannen ( som numera får figurera på bild eftersom han blivit "offentlig" och startat Harnesk Adventures :-) har varit otroligt flitiga idag. Vi har påbörjat en mängd snö-skulptur-ämnen och iglooblock. Spåret upp till platsen där 20-manna-tältet skulle resas har de senaste dagarna drevat igen. Vår första tur dit upp för att skotta upp denna plats resulterade i en hel del fastkörningar och snöplumsning. Snödjupet är ju enormt - till midjan!

Det var en hel del snö att skotta... Varför ska man gå på gym egentligen? :-)

Efter att x antal kubikmeter snö fått ge plats för tältet fick vi det till slut på plats. Valet av tältplats är superbt. Enormt vacker utsikt och gården som skymtar längst ner i dalen. Hoppas vi får in en massa anmälningar på ungdomar som törs anta vår utmaning "Eldprovet". Läs mer om våra aktiviteter här.

Farmarpojken hann få sig en tur i vagnen i eftermiddag. Har ju påbörjat galopparbete med honom och redan nu, efter endast två intervallträningar, så är galoppen mindre busig och "laddad". En gång till i vagnen, sen kan jag börja ta intervallerna från ryggen på honom.

Ungarna har varit väldigt nöjda och pömsiga efter dagens friluftsdag. På Paulas önskelista står det numera en slalomutrustning. Tre veckor kvar till 14 års-dagen, vi får väl se...

Take care, live life - be happy!

Napp direkt

En envis liten bacill har invaderat halsregionen hos mig. Den retar, ömmar och skrapar min röst. Mest troligt hålls febern nere m h a mitt eviga alvedonätande. Ont i magen....konstigt? Nä.

Har slutat blunda nu. Måste bli frisk. Tänker glada tankar och låter tiden sköta resten.

Va och sökte jobb i går. Fick napp på en gång. Får börja inom kort. Perfekt!

Jag har skickat iväg tre glada barn på friluftsdag till skidbacken i Malå idag. Snowboard, madrass och kälkåkning. Det gick åt mycket fika i deras ryggsäckar. Vädret är underbart, så de torde få en minnesvärd och rolig dag.

Det fjärde barnet Malin, har sin första sammankomst med småstjärnorna idag. Hon ser verkligen fram emot detta och tränar flitigt.

Planeringen och iordningställandet av sportlovsaktiviteterna fortsätter. Snöskulpteringen kommer vi att arrangera med syfte om att få se de mest kreativa snökonstnärerna. Pris kommer att delas ut.

Busvädret som varit den sista tiden har skjutit upp våra sysslor. Men idag ska vi ge järnet.

Körkurs i Ersmark på lördag. Ser jag verkligen fram emot. Hoppkurs igen lördagen därpå, hoppas Sofia har möjlighet att komma..? Fem barn här hemma i morgon = underbart. Inga mer vitrockar denna vecka = ännu mer underbart!

Ha det bäst - helst till häst!

Spelar du med?

R ädd
E nsam
S tolt och sårad
P rospekterande
E nergisk
K ognitiv och
T änkande

T illsammans
I ntuitivt
L agligt
L ättsamt
I ntensivt
T okigt

G ratis
L yckligt
Ä lskvärt
D juplodande
J ordnära, i
E vigheters evighet.

I detta spel vinner den som ger sig.

Take care, live life - be happy!

Ifrågasatt intresse

I senaste ridsport läste jag en artikel som verkligen fångade mitt intresse. Den handlade om att många av oss, som har ett starkt hästintresse, får det ofta ifrågasatt.

Hästar väcker starka känslor. Och det kan också den livstil som följer med hästägandet göra. Det engagemang som krävs att äga häst tar tid och plats, oftast så mycket att andra inte kan förstå hur det kan vara värt det.

Som hästägare får man ofta utstå gliringar och ifrågasättanden om det som är oss så kärt - hästen. Många av oss hästägare lever för våra hästar. Vi kan inte tänka oss ett liv utan dem. Detta gör att det blir mindre tid över för annat - och andra.

På elitnivå är det nog inte så många som blir ifrågasatta, men för oss som rider och tävlar på hobbynivå är det värre. Med största säkerthet så tror jag att, det är den omsorg som hästen kräver som provocerar. En golfbag kan man ställa bort i några dagar utan problem, men en häst kan man inte strunta i. Ansvaret för hästen skapar ett starkt konkurrensförhållande.

I artikeln skriver dem att ha häst är nästan som att ha två familjer. Stallet blir som en familj utanför familjen. Man delar ett ansvar med de andra i stallet. Nästan som att ha barn med någon annan. Detta kan förklara hästmänniskors efterhängsna känslor av skuld eller att vara uppsplittrad.

Som kvinna utsätts man ofta för känslan av att trycket är större på kvinnan, än på mannen. Som kvinna förutsätts man sätta familjen främst, eller åtminstone i centrum. Hästägandet kan vara ett "hot" mot denna ordning.

Den vuxna kvinnan som fortsätter med hästar har ofta sidor som handlingskraft och ledarförmåga, egenskaper som än i dag inte ses som så värst kvinnliga. (Nu kommer jag säkert att få en massa kommentarer från arga män efter dessa rader...) :-)

Jag vacklar ofta i mitt hästägande. Inte pga av vacklande intresse för dessa underbara djur - utan just pga av problematiken jag beskriver ovan. Ska det behöva vara så...?