På barns vis

Nu äntligen är det färdigstädat! Gardiner är strukna och uppsatta, altanen är skrubbad med såpa och ALLT ÄR KLART! Skööööönt! :-)

Vissa dagar förstår jag varför det i vissa familjer råder en ganska "fri" uppfostran. I stället för att ta konflikter med barnen, lära dem vara ansvarstagande, vänliga och ha ett gott allmänt uppförande, så är det såååå mycket enklare att överlåta det ansvaret på "samhället".

Barn som har problem i skolan = det är skolans ansvar att ta tag i det.
Barn som bråkar mycket med kompisar och har problem med relationer = det är kompisarnas fel.
Barn som blir överviktiga och inte får uppleva fritidsaktiviteter = vems fel är det...?
Barn som har svårt för att samarbeta och ta ansvar = var ska de lära sig det - på stan?

På alla ovanstående påståenden, skulle jag vilja svara att det är i hemmen barnen präglas och får lära sig de viktigaste och grundläggande färdigheterna. Både de sociala, emotionella och praktiska färdigheterna. Samhället, skolan, kompisar m.m. anser jag bara bör vara ett komplement, som ytterligare ska finslipa barnens personligheter och kunskaper.

Jag förstår mig inte på familjer som anser att ungarna ska få lära sig det mesta på egen hand. Vad är då vår roll som förälder? Pengabank? Den som ser till att mat finns i kylskåpet och en plats för barnet att vistas på? Eller....?

Nej..... jag har sagt det förr, och säger det igen: Vi föräldrar måste börja ta vårt vuxen-ansvar! Vår uppgift är att vägleda, stötta, hjälpa, finnas till, medla, förhandla, diskutera, utbilda och TA HAND om våra barn. Vissa verkar även tro att man ska berätta allt för sina barn. Vuxnas konflikter sinsemellan, ekonomiska bekymmer, sjukdomar m.m, kan skapa stor oro och kaos i ett barns inre, när de inte riktigt vet hur de ska handskas med alla känslor sådan information skapar.

Naturligtvis bör man berätta för sina barn om något "speciellt" pågår, men då bör det ske ur ett barn-perspektiv och på ett sätt så att barnen förstår att de inte behöver oroa sig, och att vi vuxna ska göra allt för att deras bästa kommer i första hand.

Vi har bara våra barn till låns. Tiden flyger fram och vips är de utflugna. Förhoppningsvis hittar de hem igen ibland, så att vi får ge dem den omtanke och omsorg de så mycket behöver.

Idag har nästan hela dagen gått åt för ungarna att tillsammans flytta fårhagen. R hjälpte dem på traven i morse och visade hur de skulle göra. Ändå är de inte klara ännu. 10 000 ursäkter för att inte färdigställa arbetet de håller på med, har pluppat fram ur deras munnar idag. Hjälps man åt så tar det max 15 min att göra det klart, men samarbetar man inte, så går det inte bra... Innan dagen är slut kanske de har kommit på det själva. Om än jag poängterat det hela dagen - så är det väl inte förrän då 5-kronan trillar ned. :-)