Det sociala arvet har jag belyst flera gånger tidigare. Googlar man i detta ämne finner man massvis med träffar. Milvis av radtexter finns skrivna om detta, som så få vill erkänna, men som alla vet om.
Hur mycket det än forskas i detta ämne, hur många slutsatser och teser man än kommer fram till, så vill jag starkt påstå att:
JA - det sociala arvet påverkar oss stort. Den form vi stöps i under vår uppväxttid präglar våra kommande vuxenliv i mångt och mycket. Värderingar och normer för vad som är rätt och riktigt får sina första riktlinjer från vår barndom. Men...
NEJ - vi väljer själva hur vi vill att vår omvärld ska uppfatta oss i vuxen ålder. Det sociala arvet kan undermedvetet sätta oss på prov och göra oss ifrågasättande, men som vuxen (med den livserfarenhet man får med åren) anser jag att det sociala arvet är överskattat.
Vi vill gärna leta efter syndabockar när något går snett. En ung människas drogmissbruk eller kriminalitet förklaras ofta med dålig uppväxt. (Vilket jag i o f sig inte helt motsätter mig till) En vuxen mans upprepade anmälningar om kvinnofridsbrott och misshandel, ursäktas med att denne man själv blev utsatt för oegentligheter som barn.
Vems fel är det om jag begår ett allvarligt brott som rån, kidnappning eller i värsta fall mord? Ska jag då skylla det på samhället, som inte gett mig den ekonomiska och känslomässiga trygghet som vi alla behöver? Var ligger ansvaret för hur vi själva formar våra liv? Borde inte det vara var och ens ansvar? När ska vi erkänna att det är vi själva, genom våra egna medvetna val, som formar våra liv?
Vi styrs av våra tankar. Vill du vara en förlorare i livet, eller vill du vara en vinnare? Jag väljer det sistnämnda!
Puss o kram /Vekå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar