Slagpåsar och mellanhänder

I vuxnas konflikter upplever jag alltför ofta att barnen får agera både medlare, mellanhänder, budbärare och slagpåsar. Barnen ställs inför känslomässiga val och svårigheter, som de inte vare sig har förmåga, eller erfarenhet, till att handskas med på ett positivt och givande sätt.

Helt naturligt väljer barnen oftast att lyssna till de som står dem närmast dvs. föräldrarna. I andra hand kommer syskon och mor/farföräldrar. Det är så det SKA och BÖR vara. Men vad händer när relationerna där emellan inte är riktigt "friska"? När det saknas viktiga länkar som bör sammanbinda dessa viktiga relationer..?

Jo, barnen blir då osäkra, otrygga, och vilsna. Bristen på omtanke, respekt, medkänsla, förtroende och kärlek, gör att barnens värderingar och uppfattningar om vad som är rätt och riktigt rubbas. Det sunda förnuftet, erfarenheten och värderingar om vad och hur ett riktigt familjeliv bör vara, saknas.

Blodsband är de starkaste band som finns. Ingenting kan klippa dessa band. Den villkorslösa kärleken där blodsbanden förenar oss människor, är otroligt stark. Trots outhärdlig, orättvis och fruktansvärt elak behandling från de vi har våra blodsband ifrån, så ligger ändå kärleken på lur och väntar att få träda fram.

Störst av allt är kärleken, heter det ju. Allt uthärdar den, allt tror den, och allt hoppas den... Så fantastiskt ÄR det!

De goda gärningarna många av oss vuxna gör gentemot barnen, är tyvärr allt för ofta björntjänster. I stället för att lösa konflikter vuxna har sinsemellan, så försöker vi via barnen lindra våra värkande och sårade hjärtan. Tänk om minst hälften av energin, som går åt till att hålla masken uppe gentemot barnen, istället omfördelades till att hitta bra lösningar på konflikterna som vi vuxna har. Skulle vägen mot att hitta en hållbar lösning då, bli mindre svårframkomlig? Skulle vi vuxna kanske t o m må bättre av, att försöka hitta (och lösa) källan till problemet, istället för att fortsätta stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting..? Skulle vi kanske kunna fundera på att vara de vuxna förebilder (som våra barn behöver) genom att hitta hållbara lösningar på problem som stör vår vardag? Vore inte det en god idé..?

I alla relationer där man har kört fast och inte kommer någon vart, så finns det alltid hjälp att få. Det vet jag av egen erfarenhet. Kunnigt folk hjälper till med att strukturera upp en handlingsplan för att hitta vägar ut ur eländet. Men det är vi vuxna, som måste göra jobbet själva - det kan ingen annan göra ÅT oss...

Med tid, vilja och beslutsamhet klarar man allt. Så är det bara...

Take care, live life - be happy!